Jag ligger för tillället inlagd på sjukhuset för att jag har bestämt mig för att sluta knarka.... snart två veckor har jag legat här. var hemma igår på nattpermis och det gick bra, inget återfall! fick naturligtvis lämna urinprov när jag kom tillbaka men det var väntat..

på tisdag ska jag och min kontaktperson ha möte med soc om en behandlingsplan för att just nu har jag ingen, jag typ förvaras här tillsvidare känns det som. Dom ville först att jag skulle vänta tills min ordinarie handläggare på soc kom tillbaka från semestern men jag är inte särskillt sugen på att ligga här tills augusti..

alla tycker jag är så duktig o stark.. Sanningen är att jag tog benzo de två första dagarna jag var här men sen dess har jag vart helt ren. min underbara pojkvän är så stolt över mig, han är anledningen att jag orkar kämpa vidare och inte kasta in handduken som jag vart nära på att göra flera gånger.

jag kan inte låta bli att undra.. ska jag aldrig mer känna ruset av en fet panna tjack? Ska jag aldrig mer känna stickningarna från en doll? ska jag aldrig mer röka hasch eller knapra benzo? aldrig är ett sånt permanent ord. ett skrämmande ord. men valet att ligga här o kämpa mot suget kan vara skillnaden mellan liv och död för mig, det kan vara början på ett nytt ljusare liv med en framtid som inte består av tyngre och tyngre droger tills jag dör utan den är fylld av möjligheter och liv. men det är fruktansvärt tungt o svårt att göra detta, tankarna vandrar tillbaka till drogernas tröst och jag får nästan som hemlängtan när jag tänker på mitt liv som knarkare. nu ska jag starta ett nytt skrämmande liv som drogfri och det gör mig lite nervös.. tänk om jag misslyckas? automatiskt svarar mitt inre att självklart kommer jag misslyckas, jag är byggd för att leva i misär och ett återfall är bara en tidsfråga.. jag vill inte tänka så.. jag vill vara stark och tro på mig själv sådär som alla andra tänker om mig men det är ett ständigt krig innom mig och jag får ingen ordning på tankarna o känslorna jag har..

det känns som att jag kämpar mot mig själv och varför ska jag göra det? ska jag inte kämpa med mig själv? och kan en människa värkligen ändra sitt liv?

Nä nu knackar dom på dörren o säger att det är lunch, får väl kliva upp då...

Både jag och min kille har legat på sjukhuset med dropp i flera dagar. Han har blodförgiftning och de misstänker att ja haft de också men de startade mig på antibiotika innan de gjorde en blododling så de e svårt att säga.. Sen visade det sig efter två prover att jag INTE har hepatit! Jag borde hoppa av glädje men jag kan inte tro på det. sån tur kan man inte ha alltså. eftersom jag vart övertygad om att jag haft hepatit så har jag ju delat me andra som har det och inte vart speciellt noga alls med vilka verktyg ja använder. Men nu visar det sig ju alltså att jag inte har det.. Men min pojkvän har C. Ja fattar ingenting..

Men nu är vi hemma båda två iallafall och mår mkt bättre, jag hade lite feber igår så vi övervägde att åka upp igen men det blev bättre under natten så himla skönt. Idag har jag mått på topp. En panna efter frukost sedan ut i solen, vi tog en lång promenad in till stan o kollade lite saker, vi kom hem för en stund sedan och nu ska min prins springa o köpa två gubbar till.

Sen ska jag nog göra nått vettigt, boka tvättstuga eller städa lite kanske.. Men man vill ju lixom inte när det är kalasväder utomhus! Jag har redan fått utslag/solexem fram på bröstet men jag stal en solskyddskräm idag på apoteket så jag ska va noga med att smörja mig hädanefter.

Förhoppningsvis håller vi oss friska och att staffarna pojkvännen har inte sätter sig på hjärtat.. blodförgiftning är fan inte o leka med...