Hej.. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Jag sitter i en mörk lägenhet med huvudvärk, min pojkvän sover fortfarande. Jag hade tänkt att vi skulle åka in till stan senare och käka eller nåt, men jag vet inte om det är en sån bra idé.. Jag är så jävla drogsugen att jag kanske skulle få för mig att göra nåt dumt..

Jag kunde inte somna igår för att jag bara låg och fantiserade om droger, när jag väl lyckades somna så drömde jag bara om droger och när jag vaknade så var det samma sak igen..

Alltså vad är det här?

Ska det va såhär?

Jag är så jävla feg.. Jag vågar inte kliva på fast jag vill.. Det känns som ett sånt jävla stort steg och jag har aldrig varit bra med förändringar. Det finns naturligtvis en del i mig som inte vill ta återfall, men nu känns det som att jag redan tagit beslutet att kliva på och att det lixom är oundvikligt.. Det är bara en tidsfråga.

Jag fick en kommentar av en vän som fick mig att hajja till lite..

"Du skriver att du känner att livet med honom skulle va enklare om du också knarkade medan jag önskar att jag läste att du känner att liver med honom vore enklare om han också var drogfri."

wow.. Hade inte ens tänkt på det på evigheter känns det som.. Det har lixom inte funnits i min tankevärld att han också skulle bli drogfri, jag gav ju upp den drömmen..

Nånstanns är det ändå det jag vill, men det jag har sett sedan han muckade är att han inte trivs i sin drogfrihet så vad ska man då göra? Jag vet att han kunde ha försökt hårdare, tagit tag i saker osv men det blev inte så och jag tror att jag ändå har accepterat det. Därför har jag börjat tänka om, att det kanske är jag som måste ändra mig om det här ska funka.

Jag vet att många säkert tycker jag är patetisk som hänger upp mitt liv på honom, men jag älskar honom. Jag skiter i vad folk säger att kärlek är inte äkta om det finns droger med i bilden o blablabla. Fuck you säger jag bara.

Ni vet inte.

usch, jag tror jag precis sårade mig själv. I hate when that happens..

Han kom hem igår.

Jag grät när han höll om mig, jag fick sagt det jag ville säga och efter ett tag så kändes det bättre. Vi gick på affärn och hyrde film, köpte pizza och hade myskväll hemma.

Fortfarande hör jag en liten röst eka i bakhuvudet, "är det på riktigt?" "menar han det han säger?" "när försvinner han nästa gång?".

Varje gång han säger att han älskar mig så frågar jag om han verkligen menar det, om det bara är något han säger för att han ska få komma hem..

Vi har pratat om min drogfrihet och hur viktig den är, om den är viktig och på vilka sätt den är viktig. Jag studsar fram och tillbaka mellan "Nu kliver jag på" och "jag vill verkligen vara drogfri", det finns inget mellanläge. Jag känner att livet med honom skulle va enklare om jag också knarkade, men mitt liv i övrigt med familjen osv skulle rasa totalt.

Egentligen så vill jag kliva på men jag är bara så jävla rädd för vad som ska hända. Jag är rädd att mitt psyke inte ska palla och att jag ska få en psykos. Det var så längesen jag var i den världen att den är nästan helt främmande för mig nu. På torsdag har jag 10månader och det känns helt ofattbart, men det betyder lixom inte nånting positivt längre. Det betyder bara att det var så jävla längesen jag var där och att det kommer att bli svårt att ta sig tillbaka..

Det skulle va nice o ha ett års drogfrihet, det kan jag inte förneka. Bara för att kunna säga det lixom "jag har varit nykter och drogfri ett år" men blir det inte så så accepterar jag det.

Jag vet att så många skulle bli krossade, att många aldrig skulle kunna förlåta mig. Men är det nånting den här sjukdomen gör så är det att göra oss till själviska monster. Och på nått sätt känns det helt okej om jag skulle va så självisk men inte när min pojkvän är det? Det är ju hans sjukdom som gör så med honom men det kan jag lixom inte se när jag sitter där som anhörig och medberoende, men när jag knarkar själv så förstår jag det fullt ut.

Jag vill verkligen inte förstöra min familj igen, det tog sju år att få dom tillbaka till en familj och jag skulle kunna förstöra allting så jävla enkelt.. Och min mormor... Min mormor är den som håller mig från drogerna just nu, hon vet nog inte om det men det är henne jag mest av allt inte kan eller vill såra. Min familj kan överleva, men min mormor... jag vill inte ens tänka tanken.

Idag vet jag inte vad som händer, jag har egentligen tid på råba och eftervård men jag tänker inte åka dit, för det är alltid när jag är där som min pojkvän försvinner ut och knarkar och jag vill inte förlora honom igen, inte än.. Han kom precis tillbaka...

Jag försökte blogga igår men jag kom inte på vad jag skulle skriva..

Han har fortfarande inte kommit hem, han skickade sms vid två tiden igår natt och skrev att han skulle komma hem efter att han hade varit hos tandläkarn men han kom aldrig. Jag skulle ha varit och bakat pepparkakor med mina kusiner men jag stannade hemma och väntade på honom, men han kom inte. Jag kan inte fatta att han ljög så för mig, han lät mig hoppas och sen bara sket han i mig..

Hans mamma och hans systerdotter har sagt till mig att jag ska skita i honom för att han bara ljuger, manipulerar och utnyttjar mig men jag har inte velat tro på det.

Nu vet jag inte vad jag ska tro..

Jag vart så glad när han sa att han skulle komma hem...

Jag vet inte vad mer jag ska skriva, orden kommer inte till mig som dom brukar. Jag är helt tom men samtidigt fylld av rädsla, sorg och besvikelse.. Jag har en ångest som sitter fast i bröstet, som ett brinnande hål i magen.

Jag har suttit här i lägenheten sen i tisdags, jag vill inte gå nånstanns ifall han skulle komma hem.

Varje gång det hörs ett ljud i trappen så tror jag att det är han som kommer. Men han kommer inte..

Jag hade en nära vän här förut. Hon gav mig rådet att jag skulle börja skriva texter igen för att försöka få ur mig allting, och oftast skriver man ju bäst när man mår dåligt..

Det här skrev jag alldeless nyss

Varje dag

Varje timme

Varje minut

Är en väntan, en längtan och ett hopp

Att han när som helst ska kliva in genom dörren

Men han gör det inte

Han krossar mitt hjärta

En dag

En timme

En minut

i taget..

Jag har vaknat flera gånger inatt av att jag har trott att han har varit hemma. Jag har hört små ljud eller haft en känsla av att inte vara ensam, men ljuden beror nog bara på vinden utanför fönstret och känslan är förmodligen det jag vill känna. Jag vill inte vara ensam.

Hans mamma ringde mig imorrse, jag blev alldeless skakis och tänkte "åh nej, här är samtalet, det har hänt nåt"! Men hon ville bara höra om jag hade hört något, vilket jag inte har..

Det här är ett helvete alltså. Igår var jag så drogsugen att jag inte visste vart fan jag skulle ta vägen. Jag låg och skrev mitt avskedsbrev i huvudet medans jag fantiserade om att ta en överdos och bara avsluta allting.

Det finns de som varit drogfria en tid och när de känner att de är på väg att kliva på igen så väljer de att ta sitt eget liv för att bespara sig själv och sina anhörga den smärtan. Det låter förjävligt men jag kan förstå de som väljer att ta det beslutet..

Det känns lite läskigt att jag börjat fantisera om att ta mitt eget liv igen men jag vet inte hur seriöst det är. Ibland är det en trygghet att veta att jag KAN om jag VILL. Att jag har ett val..

Jag har inte försökt ringa min pojkvän än, jag vet inte vad jag ska säga till honom. Dessutom lär han ju knappast svara.. Det är fruktansvärt det här..

Jag är så jävla ledsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag kan inte fatta att jag har hamnat här!

Hela situationen, hela mitt liv, Allting känns helt baklänges. Att JAG skulle sitta här drogfri och försöka få min pojkvän att sluta knarka kunde jag aldrig för hela mitt liv föreställa mig för ett år sen. När jag träffade honom så lovade jag mig själv att JAG alltid skulle vara den som skulle förstå honom, som aldrig skulle försöka ändra honom och alltid skulle låta han vara den han är, dvs en aktiv missbrukare. För jag var aktiv då och jag kunde aldrig någonsin tänka mig att jag skulle sluta en vacker dag. Vi skulle ju knarka tillsammans för evigt, om nu inte han skulle sluta för då skulle jag sluta för hans skull. Men hur blir det nu då? Ska jag börja knarka igen för hans skull? Tanken har slagit mig både en och två gånger...

Jag står och väger.. Vill jag hellre knarka med honom än leva drogfri utan honom? Jag vågar inte tillåta mig själv svara på den frågan.

Tänk vad mycket lättare det skulle bli om jag bara släppte taget och började knarka igen. Slutade hålla krampaktigt fast i drogfriheten.. Då skulle vi kunna vara tillsammans som vi är menade att vara. Min dröm om att en dag gifta sig och skaffa barn med honom kommer aldrig att kunna bli verklighet. Och det gör ont i mig, för jag älskar honom så mycket och jag VILL JAG VILL JAG VILL ha ett bra liv med honom. Men det känns hopplöst och omöjligt just nu.

Sorgen är ett faktum..

Inte ett ord från honom på hela dagen igår. Hans mamma hade fått tag på honom runt 12-tiden och skällt ut honom efter noter och sen stängde han av telefonen.. Jag skickade ett par sms och leveransrapporten sa att han fick dom men när jag försökte ringa hade han stängt av igen. Jag ringde säkert 15-20 gånger igår utan att komma fram.

Jag blev väckt av ett sms från hans mamma där det stog att jag skulle ringa när jag vakna, vilket jag gjorde men hon hade inte heller hört nått. Hon hade också försökt ringa hela dagen igår utan att komma fram..

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt värdelös. Jag förstår att han hellre är ute och knarkar än att vara med mig, för jag har inget att erbjuda honom. Det finns inget spännande eller roligt i mitt liv, jag har inget jobb, inga pengar och inget att göra.. När han är hemma så sitter vi bara framför tv:n, vi har ändå inte råd att gå ut och göra nånting. Och vem fan vill sitta instängd i en lägenhet när man kan va ute och knarka?

Jag borde städa lägenheten, det ser förjävligt ut här. Då kanske det känns bättre för honom att komma hem..?

Desperat...

Men jag kan inte städa lägenheten själv för det gör för ont, så först måste jag gå på apoteket och hämta ut diklofenak och se om det hjälper, så jag kanske ska börja med det.

Jag hoppas hoppas hoppas att han hör av sig idag.

Det slog inte fel. Tisdag = återfall för min pojkvän. Jag trodde verkligen att det skulle gå bra den här gången men det gjorde det inte. Jag fick aldrig något sms där det stog "jag klanta till de" som jag brukar få när jag sitter på eftervården. Jag skickade ett sms till honom på vägen hem och frågade om han skulle komma hem och det skulle han sa han men senare. Nu funderar jag på vad det betyder.. Han hörde inte av sig nå mer, han svarade inte på sms eller när jag ringde och han kom inte hem.

Jag grät igår när jag låg i sängen, bilden av honom död i en sjukhussäng ville inte försvinna. Jag kände hans ande hos mig och blev livrädd att han var död. För jag är inte släkt så hur ska jag få veta om det hänt nåt? Det är väl ingen som ringer till mig?

Jag provade ringa nu för en stund sen men han svarade inte nu heller. Han kanske ligger och sover, eller så skäms han för mycket för att svara. Jag vet inte, men jag trodde att vi kommit fram till det att han alltid kan höra av sig och svara i telefon för att jag är INTE ARG, BARA OROLIG. Men han tycks inte förstå hur smärtsamt det är att inte veta nåt.

Jag sitter och gruvar mig för att ringa hans mamma och berätta. Svaret jag får är alltid att nu får det vara nog och du måste skita i han nu. Jag kan inte göra det! Jag kan inte kicka ut honom...

Jag har tvättstuga idag mellan 12-17 så jag kommer att hålla mig någolunda sysselsatt men det gör ont.. Det gör så jävla ont att han inte hör av sig. Litar han inte på mig? Vad fan är problemet? Jag vet hur det är att vara aktiv och inte bry sig, men jag trodde aldrig att han skulle göra såhär mot mig. Jag älskar han så jävla mycket, och jag vet att han älskar mig. Hade jag tvivlat på det så hade jag slängt ut honom men det gör jag inte, jag VET att han älskar mig.

Jag undrar hur denna dag kommer att sluta..