Sen började det gå utför. E tog en massa dumma beslut när han gick på alldeless för mycket benso, och våra skulder växte. En kväll bestämde han sig för att göra inbrott hos killen med nätdrogerna för att kunna betala skulderna, och torskade. Efter det vart det farligt att gå ut, vi hade folk som var efter oss. De var folk som spanade utanför lägenheten och jag gick aldrig ut ensam.

Det vart svårt att få tag på droger för alla hade vänt oss ryggen. E fixade det han kunde men vi var för det mesta dåliga. Jag hade börjat gå på morfin och sub vid den här tiden, men hade inte släppt tjacket. Det var först mot sommaren när vi hamnade på sjukhus som jag började fundera på att lägga ner tjacket.

Vi låg på infektion tillsammans, jag hade åkt in för en frossa ett par dagar innan E men vi hamnade tillslut brevid varandra. Jag hade en allvarlig infektion i njurarna och E hade blodförgiftning. Vi fick veta att han har Hepatit C men att jag inte har det, jag blev så förbannad på de inkompetenta idioterna, jag visste ju att jag hade hepatit så jag krävde ett nytt prov men det var också negativt. Efter det slutade jag dela spruta med någon.

Några veckor efter det hamnade jag på psyket, då var jag verkligen färdig med tjacket. Jag låg och tände av där i två veckor och berättade för socialtjänsten och min familj om mitt missbruk och att jag ville ha hjälp att sluta. Naturligtvis sa dom, och jag skrevs ut.

Jag klev inte på tjacket igen, förutom någon enstaka gång, men jag började däremot gå på doll, benso och sub regelbundet. Det blandat med mina 11-nånting mediciner. Tiden gick, jag började tappa hoppet och lusten att få någon hjälp. Jag började gå upp i vikt eftersom jag slutat med tjacket och börjat äta igen, blandat med medicinerna och att jag aldrig gick ut gjorde att jag blev fet - snabbt. Nu ville jag verkligen inte gå ut, det blev en ond cirkel och månaderna bara gick utan att jag soc kom fram till någon lösning.

När dom tillslut började prata om behandlingshem hade jag tappat lusten totalt, då hade jag bestämt mig för att knarka ihäl mig. Soc hotade med LVM och jag for på besök på ett behandlingshem bara för att göra dom nöjda. Jag träffade en tjej jag pundat rejält mycket med där uppe och skrevs in två veckor senare. Jag var där i 4 månader.

Det var den 1 februari 2011 jag lämnade E och for på behandling. Jag trodde då att vi skulle se varandra på min första permis efter 30 dagar. Vi träffades inte förens den 9 oktober, alltså 8 månader senare. E vart häktad två dagar innan min första permis, därför tog det sån tid.

Jag hade föreställt mig att allt skulle bli bra när han muckade, att han skulle vara drogfri och att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar, men riktigt så enkelt blev det inte. Han försökte naturligtvis hålla sig drogfri men lyckades inte, och jag blev fruktansvärt medberoende. Jag funderade ett tag på att kliva på själv men har inte gjort det. Vi gör det bästa vi kan, nu hoppas jag bara på att han ska få hjälp så vi kan leva ett normalt liv.

När allt var som värst så träffade jag E som jag är tillsammans med nu. Då var han bara en snubbe som alla andra som kom förbi för att låna vårat kök och skjuta i sig droger. Men han var annorlunda, han sa alltid hej till mig och var glad att se mig. De andra sket fullständigt i mig, och jag var för rädd för att säga hej så varför skulle dom bry sig? Men E såg mig alltid, i hans närhet så kände jag mig som en människa igen och J hade respekt för honom, han var aldrig våldsam eller elak när E var där.

E räddade mig en gång när J hade fått en fruktansvärd psykos. E hade kommit till oss några timmar tidigare och brunnit av på soffan, det gick inte att väcka honom. Sen vart J helt psycho, han trodde att han var i krig och att vi skulle vända oss emot honom och döda honom, och jag var helt övertygad om att han skulle döda mig först. Jag hade sån fruktansvärd panik och ruskade E allt vad jag kunde men ändå diskret så att J inte skulle se, och tillslut började jag få liv i honom. Han öppnade sina ögon en millimeter och såg mitt skräckslagna ansikte och vart klarvaken direkt. Han såg att något var fruktansvärt fel. Han tog med sig J ut i köket och lugnade ner honom och jag kunde pusta ut.

E blev min räddare. Men J var svartsjuk. Han körde sina mindgames med mig och fick mig tillslut att tro att E hatade mig, att han egentligen bara var falsk och låstades vara snäll. Jag trodde honom tyvärr och när J sista gången misshandlade mig och jag lyckades fly så var den enda jag ville ringa E, men jag vågade inte. Jag satt på en grusplan bakom vårat hus med blödande fötter och hade ingen människa i hela världen jag kunde ringa till. Jag kommer aldrig glömma den känslan.

Mina föräldrar tog med mig till malmö efter det. Jag hade försökt lämna J så många gånger men alltid gått tillbaka så nu fick det vara nog. Jag fick sitta 4 dagar på ett hotell i malmö och klarna till i skallen, sen for jag hem och åkte direkt till E. Han hade ringt mig när jag var i malmö och jag fattade att han aldrig varit arg på mig, att det var J som hittat på allting.

E och jag blev bästa vänner, han tog hand om mig och skyddade mig. Jag var så fruktansvärt rädd när jag hade lämnat J och efter två år av misshandel så kunde jag inte lita på någon förutom E. Vi pratade om allt, och jag fick snabbt känslor för honom men jag visste bättre än att förstöra vår nyfunna vänskap med ett förhållande. Jag var inte redo, och det var inte han heller.

E har alltid gått på morfin, och jag fick testa dolcontin första gången med honom och fastnade direkt som jag alltid gör med nya droger. Jag började dricka kork (GBL) och ta benso och doll, och lyckades hålla mig från tjacket i en månad innan jag klev på igen.

Sen kom han in på sub-teamet och jag var helt urspårad på tjacket igen, jag hade fått en egen lägenhet och knarkade helt okontrollerat. Jag valde att ta avstånd från min bästa vän i hela världen bara för att han skulle få en bättre chans att bli drogfri. Det var det smärtsammaste jag någonsin gjort, men jag gjorde det av kärlek. Vi hade sporadisk kontant under sex månader sedan vart han utkickad ur teamet och flyttade hem till mig. Det var vid den här tiden för två år sedan.

Under de sex månaderna vi inte träffades så försökte jag hitta någon som kunde ta hans plats. Det gjorde så fruktansvärt ont att inte ha min bästa vän i mitt liv och jag försökte fylla hålet med droger, vänner, sex ja allt möjligt. Det enda jag fick var falska vänner och en massa sexuella övergrepp. Jag ville ha kärlek, och dom ville ha ett luder.

När E flyttade in hos mig så började han naturligtvis knarka okontrollerat han också, han klev på tjacket och vi hade faktiskt roligt under den tiden. Sedan muckade en vän till oss och han flyttade också in hos mig. Så nu bodde vi tre tjackpundare i min etta på 45kvadrat.

Vi var helt bortom denna värld alltså, vi knarkade så mycket att det var helt sjuk. Vi hade skitroligt för det mesta, och vi experimenterade med massa nya nätdroger som vi kommit i kontakt med via en kille som var väldigt generös om jag säger så. Vi spenderade nyår hos den här killen, och jag var on top of the world. Det är den här tiden jag längtar tillbaka till när drogsuget kommer över mig.

Unjefär samtidigt som jag fyllde 18 så lämnade jag H för en annan kille. J hade jag träffat  när jag handlat tramadol och jag gillade det faktum att han hade tillgång till mycket roligare droger, typ benso i mängder.

Hans mamma var alkoholist och han hade ingen pappa, han var lika missförstådd som mig och jag kände att vi hörde ihop direkt. Han hade ett fruktansvärt rykte men det störde mig inte, jag förstog honom och jag trodde att jag kunde läka honom.

Jag drack fruktansvärt mycket när jag träffade J, minst två flaskor vin varje dag. J gick mest på benso men slutade med det för min skull, för att jag gillade inte attityden han fick av dom. Vi började dricka väldigt mycket tillsammans, och eftersom hans morsa var alkis så fanns det alltid ett par flaskor att sno av henne.

J vart hemskt när han drack. Han misshandlade sin mamma och jag började tycka att han vart läskig att vara i närheten av. Han kunde börja bråka utan anledning och sen slänga ut mig och stå och skrika hora från balkongen medans jag var på väg därifrån. Jag gillade verkligen inte det, och jag började fundera på att lämna honom.

Han ringde alltid dagen efter och bad antingen om ursäkt eller så mindes han ingenting, från början tog det ganska mycket smörande från hans sida innan jag kom tillbaka, men sen behövdes det nästan ingenting.

Första gången jag märkte att han var kapabel att skada mig var när vi som vanligt druckit hos honom,  han för sig att jag hade varit otrogen också försökte han knuffa mig ner för trappen. Jag fick tag i trappräcket i sista sekunden och lyckades landa på fötterna istället för huvudet. Jag blev skitförbannad och rädd, när jag gick därifrån så ville jag aldrig mer se honom, det var oförlåtligt det han gjorde. Men jag förlät honom nästa dag.

J och hans mamma blev vräkta och fick flytta, jag hade nästan ingen kontakt alls med min familj vid det här laget för dom verkligen avskydde J. Jag hjälpte dom med flytten och mitt i allt det så åkte J in på behandling, men han stannade bara ett par dagar.

Vi bodde tillsammans på en tältsäng hos hans mamma i hennes nya sunkiga lägenhet i ett sunkigt område, sen fick J en lägenhet ganska nära stan och vi flyttade ihop på riktigt. Det var första gången jag kände mig hemma någonstans, och jag adressändrade dit.

Vid det här laget hade jag börjat gå på sub samtidigt som jag drack väldigt mycket. Inte långt efter att vi flyttat in så tog J fram en spruta och sa att han skulle injicera (skjuta) i sig suben. Jag blev helt förstörd, jag visste att han hade hållt på med sprutor innan han träffade mig men jag trodde att han hade slutat med det. Jag hatade sprutnarkomaner.

Jag sa till honom att om han skulle göra det så var han tvungen att sätta sprutan i armen på mig också. Jag trodde att han skulle säga nej, att han skulle förstå hur smärtsamt det var att se någon man älskar ta en spruta men han tvekade inte.

Första gången blev jag helt euforisk. Det var visserligen bara sub jag tog men jag fastnade direkt för den snabba effekten. Jag brukade snorta sub och då fick jag vänta ca 20 minuter innan den verkade, men nu kom det på en gång!

Det tog bara några veckor innan J ringde mig och bad mig komma hem för han hade köpt tjack (amfetamin) och han ville att jag skulle få känna hur det var att skjuta i sig det. Jag var osäker, jag hade testat tjack förut och gillade det inte alls, jag var mer för neråtdroger. Men jag for hem och han satte nålen i min arm och det var som att himlen öppnade sig, jag hade aldrig någonsin kännt en sådan känsla förut. Det var som en kraftig orasm i hela kroppen och det kändes som att kroppen svävade. Jag la mig tillbaka i sängen och lyckades få fram "jag tror att jag mötte gud" för det var precis så det kändes.

Efter det var det kört. Jag var fast, jag ville aldrig känna något annat än den där kicken. Jag blev helt besatt i tjacket. J försökte lugna mig, försökte få mig att inte ta så ofta för att jag visste inte vad jag gav mig in på men jag lyssnade inte. Tjack var det enda jag kunde tänka på och vi blev snabbt helt beroende av det.

Vårat förhållande var intensivt under den här tiden, våldet hade eskalerat så pass att jag var rädd för honom, men han slog mig inte särskillt mycket. Han var mer hotfull och elak när han drack eller tände av. Men ju längre ner i drogerna vi sjönk så eskalerade även våldet. Han fick fruktansvärda psykoser och då var han riktigt farlig. Jag var livrädd för honom.

Tillslut började det bli så jävla illa att han försökte döda mig, och det hände regelbundet. Han försökte strypa mig, skära halsen av mig och vid ett tillfälle försökte han vrida nacken av mig. Han tyckte om att tortera mig, att psyka mig tills jag var så rädd att jag inte kunde andas eller prata. Han försökte skära brösten av mig en gång, och det var fan fruktansvärt.

I åttan så träffade jag en kille som var 20 år, vi kan kalla han för H, jag tyckte inte alls om honom men jag hade så dålig självkänsla att jag inte såg det som nåt alternativ att dumpa honom, jag borde vara tacksam att någon överhuvudtaget ville ta i mig. Han gjorde det tydligt att han var en player och att jag borde vara tacksam att han valt mig, och jag höll med.

Jag hade börjat dricka lite smått innan jag träffade honom men det blev mycket värre sen. Eftersom han både fick köpa cigaretter och alkohol så började jag se tjusningen med att ha en äldre pojkvän. Jag började tycka om honom mer och mer.

Under den här tiden började jag ta ordentligt avstånd från min familj, jag var hemma mer och mer sällan och jag och mamma kom verkligen inte överens. Vi bråkade vansinnigt mycket när vi råkade vistas i samma rum, och jag orkade inte med det. Jag drack mer och mer och rökte hasch i stort sätt varje dag. Jag fann en ny familj, en ny identitet med festandet.

Jag och H hade ett konstigt förhållande. Vi hade perioder då vi hade ett "öppet förhållande" vilket betydde att han fick ligga med vem han ville men om jag skulle få upp ögonen för någon annan så var jag otrogen. Det förhållandet tog på min självkänsla och den enda gången jag mådde riktigt bra var när jag var full eller hög.

Han hade några nära vänner som med tiden blev mina nära vänner. Vi var alltid tillsammans och rökte hasch och hittade på massa dumheter. H hade inget körkort men köpte flera bilar och körde alltid onykter. Vi åkte i stort sett bara bil och rökte hela dagarna.

Mina föräldrar kom på att han körde bil utan körkort och försökte förbjuda mig att träffa honom, Jag slutade träffa mina föräldrar istället. H bodde bara några 100 meter ifrån mina föräldrar så jag brukade smyga hem på natten och äta lite och kanske sova ett par timmar sen stack jag innan dom hade vaknat.

Jag och H var tillsammans till och från i 4 år. Det var som sagt ett konstigt förhållande. Jag kände mig mer som en ägodel än en flickvän. Under de åren tillsammans så hände det väldigt mycket, jag provade en del andra droger och insåg att jag ju starkare drog desto bättre mående och självkänsla. Jag växte i och med att doserna och drogerna växte.

Jag är uppvuxen med mina två föräldrar och en äldre bror. Vi var en typisk svensson familj, bodde i villa, hade volvo, husvagn och massa djur. På somrarna tog vi husvagnen och reste genom hela sverige och på vintern parkerade vi den på en vintercamping så att jag och brorsan kunde åka snowboard. Jag har mycket lyckliga barndomsminnen, men som vilken familj som helst så var vi inte perfekta.

Jag har alltid kännt mig annorlunda. Jag hade en bästa vän som jag känt sedan vi var spädbarn och hennes familj var perfekt i mina ögon. De var tre barn och alla var så väluppfostrade, alltid rena kläder, städade rum och välvårdat hår som inte hängde fram i ansiktet. Jag ärvde för det mesta mina kläder från brorsan och hade långt tovigt hår och eftersom jag redan som liten hade komplex för mina öron så satte jag aldrig upp det.

Jag skämdes nåt fruktansvärt ibland när jag var hemma hos min kompis familj, jag minns att jag alltid satt på mina fötter så dom inte skulle se hur skitiga mina strumpor var. Än idag kan jag inte använda vita strumpor. Vid ett tillfälle frågade jag min bästis om hon kunde lära mig att vara mer som henne, så att jag inte skulle vara så annorlunda.

Jag har harmats en del på min mamma för att hon inte tog bättre hand om mig under den tiden. Hon brukade gå på långa promenader med min bästis mamma och beklaga sig över hur jag var, varför kunde inte jag vara mer som min bästis?

Barnen i skolan märkte att jag var annorlunda antar jag, för jag började bli utanför. Jag var lång och fick höfter och finnar långt före alla de andra tjejerna. Att jag använde brorsans gamla kläder hjälpte naturligtvis inte.

I sexan gled jag och min bästis ifrån varandra, hon var för perfekt och jag var för annorlunda. Jag började umgås med en annan tjej som var mer som mig, hon hade också en äldre bror som de flesta kände till och hon hade samma attityd som mig. Vi började lyssna på slipknot och ultima thule och bestämde oss för att det var vi emot världen. Vi började också mobba de yngre barnen på skolan, för vi var äldst som gick i sexan.

När vi gick ur sexan så flyttade vi till en annan skola i ett närliggande område. Vi var helt plötsligt yngst på den skolan och väldigt annorlunda de andra barnen. Vi hade en jävla attityd och folk försökte ständigt sätta sig över oss, vilket vi inte tolererade. Så vi gjorde som förut, gav oss på de som var yngre och svagare än oss, de som redan var lite utanför.

Sjuan passerade, jag minns inte särskillt mycket från det året men jag och tjejen jag var vän med gled ifrån varandra lite grann, vi umgicks inte enbart med varandra längre. Vi fann nya vänner.