wow. Vilka underbara medmänniskor ni är. Ni möter mig med kärlek och omtanke fast jag tagit det här beslutet. Jag trodde att ni skulle dömma ut mig och kalla mig dum i huvet typ, för när jag var aktiv och bloggade förut så var det så jag bemöttes. Har velat säga sanningen länge nu, men inte vågat på nåt sjukt sätt. Jag menar, det är ju en anonym blogg, fast ändå inte på nått sätt. Det är ju som sagt många som vet vem jag är på riktigt, men jag orkar inte bry mig om det längre. Vill de sprida rykten eller snacka skit så får de väl göra det då.

Jag vill bara säga en sak till er som känner mig. SNÄLLA SNÄLLA inga kommentarer på facebook så att alla kan se. Jag vet att ni säkert skulle mena väl men det skulle va helt förödande för mig.

Min familj vet ingenting och jag vill ha det så. Jag hoppas att ni kan respektera det.

Just nu sitter jag iallafall och är skitdålig. Jag har gått på sub och morfin sedan påskhelgen och för första gången sedan dess kännt mig dålig faktiskt. Har inte fått i mig nånting alls idag i drogväg. Inte ens en cigarettjävel har jag. Kontot har legat på minus i flera veckor nu. Benson vi beställde från internet verkar ha fastnat i tullen och det har sett mörkt ut länge nu. Ekonomiskt alltså.

För övrigt mår jag ganska bra. Det känns inget särskillt att jag har tagit återfall. Jag trodde det skulle bli värsta ångest-stormen och panik men det kändes helt naturligt. För som ni vet så tog jag ju egentligen beslutet för flera månader sedan, jag har bara inte vågat ta steget.

Det är jättebra mellan mig och E. Vi pratar om att tända av just för att det inte finns någon sub i stan och det är alldeless för dyrt att gå på doll. Men för det behövs det en jävla massa benso, och som sagt dom har nog fastnat i tullen så vi får se hur vi löser det.

Hur går det med jobbet kanske ni undrar. Jo jag hade för hög frånvaro så dom ville inte ha kvar mig. Spelar ingen roll om jag har varit sjuk på riktigt, frånvaron är för hög och dom är inte intresserad av att hålla en plats när det finns dom som värkligen förtjänar att va där. Men min handläggare lyckades övertala dom att vi skulle ta en paus istället så jag får friskna till ordentligt också ska jag komma tillbaka i juni. Jag älskar det där jobbet och det känns så jävla orättvist. För jag har inte varit hemma pga av nå droger utan jag har varit sjuk på riktigt! Det minns ni kanske att jag skrivit om?

Hoppas morfinet kommer snart, orkar inte va dålig alltså.

förlåt förlåt förlåt att jag svikit er mina läsare. förlåt att ja totalt skitit i er och inte orkat skriva. jag har ljugit för er. Jag har tagit återfall. Så nu har jag sagt det, nu vet ni.

P.S Har ni sett att det dykt upp en ny grej på bloggen? "Looking back" och där kan ni se vad jag skrev vid den här tiden för två år sen. Den finns på högra sidan ovanför kalendern. Jag antar att den bara dyker upp när det finns något inlägg att visa. Alltså att jag hade skrivit nått vid den tiden för ett eller två år sedan. Jag kan inte förklara.. Aja, håll utkik iallafall!

Uppdatering: Nästa Looking back blir den 29 maj. Då får ni läsa vad jag gjorde den dagen 2010!

Ja jag tog en promenad igår. Mormor vet vad hon talar om, för jag mådde mycket bättre sen. Jag har börjat gå ner i vikt nu för att jag började promenera för ett par veckor sen, men sen vart jag ju sjuk så jag har inte gått på jättelänge. Men igårkväll tog jag och E en lång och härlig promenad och det var såå skönt.

Vi var bjudna på middag hos hans mamma idag men det vart inställt för att hon var tvungen att åka till sjukhuset med en kompis. Sen skrev min morsa att hon ville bjuda på middag så det blir väl finmiddag idag iallafall. Vet inte om E följer med, vi får se.

Alltså jag vet inte vad jag ska skriva om.. Vill ni ens läsa om det som jag har skrivit nu? Det är ju skittråkigt! Sånna här ointressanta vardagliga skitsaker.. Men det är lixom inget drama i mitt liv just nu så då blir det tråkigt bloggande.

Hej, är ni kvar?

Egentligen orkar jag inte hålla på och be om ursäkt för att jag uppdaterar så sällan, men jag gör det ändå. Jag har noll inspiration och lust att lägga ner massa energi på bloggen just nu faktiskt. Men här kommer ett inlägg iallafall.

Just i detta nu sitter jag med fruktansvärd huvudvärk och ryggvärk. Har varit i tvättstugan sen kl 7 imorrse, har bara en maskin kvar nu.. E är inne i stan och fixar cigg, för vi har ju inga pengar.. Tattigt tattigt..

Är fortfarande inte helt frisk från förkylningen. Har en envis hosta som hänger sig kvar men det är väl för att jag röker så in i helvete. Har iallafall jobbat den här veckan! Förstå min besvikelse när jag går till kontoret igår och ska hämta schema för nästa vecka och dom talar om för mig att igår var sista dagen. Happ.. Bara o traska därifrån då.. Känns skittråkigt alltså.

Jag trivs som fan där jag jobbat. Men nu vill dom flytta mig till städ för att jag ska kunna få anställning. Och det är väl bra att tjäna pengar och så, men själva jobbet är jag inte ett dugg jävla intresserad av. Det är nästan så att jag hellre har praktik och socbidrag men får göra något jag älskar än att tjäna pengar på något jag hatar. Min värsta mardröm är att gå till ett jobb som är tråkigt och oinspirerande. Då blir jag deprimerad på en gång.

Men nu är det som det är och jag som alla andra måste väl växa upp nån jävla gång. Kan inte hålla på och lalla omkring och tro att livet ska va roligt jämt. "Ryck upp dig, ta en promenad" som min mormor brukar säga.

Hör/känner ni bitterheten i det jag skriver? Ja, jag är bitter. Så jävla bitter.

Har varit på dåligt humör i flera dagar. Det är väl en blandning av pms och omständigheterna runtomkring skulle jag tro. Men vad gör man åt det? Ryck upp dig och ta en promenad..

Hallå bloggen.

Jag mår lite bättre nu, men har rethosta från helvetet fortfarande. Borde egentligen inte röka så mycket som jag gör, då hade det nog gått bort fortare men men..

Jag ska åka ut till praktiken idag och hämta schema för nästa vecka. För er som undrat så har jag ringt in varje vecka och talat om att jag varit sjuk och jag har varit till vårdcentralen två gånger. Dom har sagt att det är helt lugnt men det känns ändå jättejobbigt att jag har varit borta så länge.

Och för er som undrar över det lösenordsskyddade inlägget så kan jag säga att det är INGEN som fått lösenordet dit. Och INGEN kommer att få det förens ALLA får det, ok? Det är ett inlägg som jag skrivit helt för min egen skull som jag inte är redo att visa er än.. Hoppas ni kan respektera det. Det kan hända att det dyker upp fler sånna inlägg, och det kan hända att jag så småningom låser upp dom inläggen, ni får vänta och se helt enkelt.

Men jag har inte låst bloggen och kommer nog inte göra det heller. Det är bara det att vissa saker var lättare att skriva när jag var helt anonym, när INGEN visste vem jag var. Men nu är det ganska många som vet det och då blir det lite jobbigare för mig..

Det känns inge kul o låsa inlägg men jag känner att jag behöver det just nu. Men som sagt så småningom kommer jag nog att låsa upp dom så ni får läsa, men jag är inte redo för det än.

Jag hoppas ni förstår!