Idag har jag varit drogfri i 30 dagar. Kom på det helt av en slump. den 26 augusti for jag in på avgiftning, och jag tog min sista spruta den morgonen. Det var 31 dagar sen, helt otroligt!

Lite nervös är jag, för det var här jag snubblade och trampade snett sist. Det händer nånting med mig vid en månaders tröskeln. Jag har inte sovit ett skit inatt, till och med sämre än jag gjorde under avgftningen. Jag vet inte vad det beror på, men jag bär nog på väldigt mycket. Har svårt att lätta på trycket, så det kommer under natten när jag vrider mig bland svettiga lakan.

Nu är det inte lång tid kvar tills gubben ska in på kåken. Det gör ont som fan, men jag vet att det är oundvikligt. Jag är livrädd för att bli utskriven alldeless innan eller under hans fängelsevistelse. Tanken på att vara där ute ensam och honom innanför murarna gör mig kallsvettig. Han skulle fan inte klara det. hans enda trygghet just nu är att jag har det bra. Och jag vill bara samma sak för honom. Visst kåken är väl inte det roligaste stället att vara på men han har åtminståne tak över huvudet och mat på bordet. samma som jag.

På måndag börjar jag behandlingen. Hur känns det? Jo det känns lite både och. Jag klarade knappt av första veckan sist, men jag tror det beror på att jag umgicks bara med en tjej som triggade mitt drogsug. Eller vi triggade varandra och prata bara om knark hela dagarna. På fredan första veckan tog jag återfall. Så det ligger i bakhuvudet men å andra sidan har jag väldigt starka trygga kvinnor runt omkring mig den här gången. Jag får ta hjälp av dom.

Nä nu ska jag kila till bussen, jag går en "före-behandlingen-grupp" nu som är 2½ timme varannan dag, och det är bra att ha nåt att göra. För att sitta här på kvinnoboendet hela dagarna gör en tamefan vansinnig!

Jag har underbara kvinnor runt omkring mig. Dom bryr sig på riktigt, och det är jävlar annamma i dom. Det går inte att smita undan.. Jag har haft problem med smärta runt brösten och på vänster sida vid dom nedersta revbenen länge nu. Och vi har pratat om att jag måste gå till läkaren och kolla det, jaja säger jag, och smiter undan. Jag hatar läkare!

Idag tvingade dom mig att ringa, och jag fick en tid idag redan. Ingen möjlighet att ångra sig. Så jag gick dit, var där länge också och gick igenom alla symptom och tog blodprover. Dom stack sönder mig för att jag har typ inga vener kvar. Men iallafall, det jag skulle komma till var att min vårdcentral ligger naturligtvis där jag bodde sist innan jag vart hemlös. Bara några hundra meter därifrån, och jag måste hoppa av på "min" busshållplats alldeless brevid huset jag bodde i. Det var tungt. SÅ JÄVLA TUNGT. Jag fick ett sånt sug i magen att bara "gå hem". Jag ville hem!! Hem till MIN lägenhet där det nu bor någon annan jävel. i MITT hem.

Det är svårt att acceptera det som hände. Jag har varit hemlös i ett år nu ganska precis. Hur fan kunde jag låta det här hända? Jag är HEMLÖS. 24 år och hemlös. Ångest.........

Det kom några tårar för en stund sen, men bara lite. Jag har inte gråtit på jag vét inte hur länge.. En tjej här sa till mig att jag är en överlevare, och det är jag. Det går inte att känna efter när man måste vandra på gatan och leta sovplats. Det går inte att tycka synd om sig själv eller lätta på trycket. Knarka för att överleva, känslokall för att orka. Det är så det är. ALDRIG känna efter, då går man under.

Jag var och tittade till min pojkvän innan jag for till vårdcentralen. Det låg sprutor med lösningar i överallt och han drack öl till frukost. Jag var bara där en liten stund, han var så trött att jag knappt fick någon kontakt. Men det gick bra. Det var som att komma hem, det där är ju min miljö. Jag vet att jag absolut inte borde göra så, för nästa gång kanske jag tar den där jävla sprutan och trycker i mig. Men den här gången gick det bra, och jag är stolt över mig själv för det. Jag fixade det. Jag vill inte tillbaka till den där jävla pundarkvarten. Nej tack!

Visst att det är pissjobbigt och astråkigt att vara där på kvinnoboendet och vara drogfri. Men jag har tak över huvudet och mat på bordet. Ni kan inte föreställa er hur värdefullt det är för mig. Jag har kastat bort det en gång förut och jag tänker inte sabba det den här gången. Nu är det färdigt med misären. Nu ska jag skaffa ett hem och LEVA. Jag måste försöka iallafall. Annars dör jag.

Som ni vet har jag inget problem med döden. Jag är inte rädd för att dö. Men jag måste tänka på mina anhöriga. Allt kan inte bara handla om mig hela tiden. Jag är skyldig dom att försöka allt jag kan att rätta till misstagen jag gjort. Det är dom helt klart värda.

Godmorgon världen. Jag vet inte hur jag mår riktigt. Känns som att jag bär på en stor sorg, och det gör jag väl också. Dels för mina vänner som gått vidare, och sen för drogen. Hur fruktansvärt dåligt jag än mått i missbruket så är det ändå min sjukdom, och jag måste påminna mig själv om att det är okej o känna sånna känslor.

Jag kommer ofta på mig själv med att fantisera om att ta en överdos och bara glida bort. Varför inte fantisera om att bara ta drogen? Nä jag fantiserar om att dö. Kanske för att jag nånstans vet att om det kommer till den punkten att jag är på väg att börja knarka igen, så har jag bara ett val. Jag kommer dö vilket fall som helst.

Usch vad omotiverad jag känner mig att skriva.. Jag är så bitter på morgonen. Igår skulle jag ha träffat min gubbe, men det vart så sent så det blir väl idag istället. Jag vill gärna träffa han så mycket som möjligt nu innan han åker in i fängelse igen. Det är en annan sak jag tänker mycket på. Kommer historien att upprepa sig? Kan jag göra nåt annorlunda den här gången?

Ni som varit med ett tag nu vet ju att han satt inne medans jag var drogfri för två år sedan. Han satt 8 månader, och när han kom ut fick han ingen behandling och började knarka och dricka igen. Det tog 6 månader för mig att följa efter, men jag klev på jag också. Den här gången ska han in 4 månader, vilket inte är så lång tid (vi har som sagt varit ifrån varann mycket längre än så) men jag tänker på vad som kommer hända när han kommer hem. Nu är det precis samma som då, jag klev in i behandling innan han åkte in i fängelse. Jag blev drogfri och sen kommer han hem och får ingen hjälp. Jag vill inte att det ska bli så den här gången. Men om det blir så tänker jag inte vänta 6 månader innan jag kliver på, det kommer smälla till direkt.

Jag har väl räknat ut att jag kommer vara klar med mina 12 veckors behandling när han muckar. Jag kommer göra vad som krävs, jag kommer göra behandlingen helhjärtat. (hoppas jag) och sen kommer jag ligga på soc ännu mer än vad jag gjorde sist. Såhär får det bara inte gå till en gång till. Begriper dom inte det? Jag är livrädd för att göra nåt misstag medans han sitter inne så jag måste vara därute hemlös och ensam igen. Det klarar jag inte, också är det snart vinter också. Därför tänker jag göra allt jag kan för att det inte ska bli så. Jag kan inte kliva ut medans han sitter inne och förmodligen också dö på kuppen. Jag kan inte göra så mot honom. Han måste få en chans innan jag ger upp.

Nä nu ska jag avrunda här, jag känner att jag försvinner in i mina egna tankar. Jag ska inte gå händelserna i förväg.

Jag hade ett jättebra samtal med en personal här på boendet både imorrse och förut idag. Jag berättade hur jag känner för personalen som "hoppade på" mig häromdagen. Jag fick byta boendecoach och det känns jättebra. Jag har tappat allt förtroende för hon jag hade.

Jag har tagit tummen ur arslet och börjat ta tag i min hälsa också. Ska ta cellprov imorgon och jag ska också ringa läkaren och be om att få göra en hälsoundersökning för att få reda på varför jag har så ont och är trött hela tiden. Bara för att det är jag så är det säkert nåt allvarligt... Nä nu ska jag inte tänka så.

Den eviga pessimisten de är jag det.

En av er skrev att det känns som att jag står med ena foten i missbruket och ena i tillfrisknandet. Och det är sant. Jag är drogfri, visst, men jag är känslomässigt fortfarande kvar på gatan. Jag tillämpar gatans lag i tillfrisknandet och de fungerar inte. Men det är svårt, jag kom in i den här världen när jag var väldigt ung, och jag har levt i det i över 10 år. Jag är gatan, o gatan är lag.

Jag har svårt att kontrollera mina aggresiva impulser. Vi bor ganska många är och naturligtvis kan man inte älska alla. Det finns en kvinna jag inte tål, och hade vi varit där ute hade jag golvat henne, rakt av. Hon tog till exempel nyss min tvättid men vägrar ta ansvar för det. Då kliar det i nävarna på mig kan jag säga. Men våld och hot är det noll tolerans på här, och jag skulle åka ut innan jag ens hunnit slagit andra slaget. Hon är inte värd det.

Det tar tid att programera om hjärnan till detta nya liv, det är nog därför ni kan uppfatta mig som ambivalent. ambivalent är förästen mitt andra namn, haha! Har fått höra det av myndigheterna ganska länge nu.

Men jag vill det här. Jag vill leva, även om jag inte är det minsta rädd för att dö. Jag vet att om jag kliver ut härifrån så dör jag, det är fakta. Så jag kämpar för att leva, med näbbar och klor som personalen så fint uttryckte det. Jag har så mycket mer att ge, jag är här av en anledning. Det ska inte ta slut här, jag vet att jag har nåt att ge. Jag kan inte dö och veta att jag bara gjorde folk illa i mitt korta liv. Aldrig i livet.

Jag vill ge tillbaka. jag vill försöka laga det jag har förstört. Jag är en väldigt empatisk människa, oavsett vad folk har för uppfattning av mig. Det är inget att tycker om att visa. Men jag vill hjälpa människor, jag vill ge nånting utan villkor. Jag älskar till exempel att jobba med äldre. Att bara sitta och lyssna och låta dom prata om vad som helst, och veta hur mycket det betyder att någon bara tar sig tid att lyssna. Har ni provat det nån gång?

Jag fortsätter att kämpa, än så länge har jag fortfarande en chans och den tänker jag inte kasta bort. Jag lovar ingenting till någon, mer än att jag ska försöka allt jag kan. Men jag är fortfarande en beroende med en dödlig sjukdom, det får ni inte glömma. Ingen är normal, ingen är perfekt. Och allra minst jag. Goddag!

Jag träffade min gubbe igår. Hade inte sett honom på nästan 3 veckor. Det var så jävulskt skönt och se honom och bara vandra runt på stan en stund innan jag skulle till kriminalvården. Han är aktiv i missbruket, det tänker jag inte förneka, men han har varit jättelugn sen jag for på avgiftning och det känns tryggt för mig. Annars har han en tendens att dricka sig redlös och bli rånad, och sånna saker.

Han var också på kriminalvården igår och fick väl inte så jätteroliga besked. Han ska in i fängelse snart, och vi hade räknat med två månader som det stog i domen, men han hade en del av det senaste straffet kvar så nu blir det 4 månader ist. Han ska in om ca 3 veckor. Det var inte riktigt vad vi hade väntat oss, men nu är det som det är. Jag vet att han tycker ändå det är skönt att han tog tag i det, och att han kommer vara inne under halva vintern iallafall. Det är ett helvete och vara hemlös på vintern! Vi var det förra vintern, och det var många nätter vi var helt säker på att vi skulle frysa ihjäl... Det är fruktansvärt.

Hur mår jag då? Jag har sovit helt okej inatt. Men det är saker som gör mig orolig. Som att personalen på boendet inte litar på mig. Dom är helt övertygad om att jag går och småknarkar. Jag lämnade urinprov igår när jag kom tillbaka för jag vet ju att jag är ren, och jag vill att dom ska FATTA DET. Trots rent pissprov vart det ändå ett jävla liv. "Vad har du tagit?" "Vad har du gjort?" "jag vet att du har gjort nåt" "Jag ser varenda steg du tar, jag litar inte på dig". Nu överdriver jag inte heller. Hon sa verkligen så. Vägra släppa det lixom.

Jag blir skitnojjig och får konspirationstankar. Tänk om jag lämnar ett prov som är rent, men dom säger att jag är positiv och skriver ut mig bara för att dom är så övertygad om att jag har tagit nåt! Fast jag inte har det! Går på helspänn kan jag säga. Jag känner deras ögon vart jag än går, när jag pratar, när jag somnade i soffan igår. Jag är livrädd för att kliva snett eller råka snubba på orden när jag pratar. Jag ger mig fan på att jag kommer att få lämna urinprov ute på öppenvården idag också. Bara för att dom är så jävla övertygad.

Jag kan förstå att dom är misstänksamma mot mig med tanke på vad som hände när jag var här sist, men alltså om jag lämnar ett rent urinprov kan dom väl för fan låta mig vara!!

Nä nu ska jag gå och käka frukost med tjejerna. Har jag nån av mina läsare kvar förästen?

Jag är så jävla deprimerad. Var ute på öppenvården idag och var så jävulskt låg och jag kunde inte dölja det, så alla var som fan och skulle höra vad det var för fel på mig och då blir det bara så jävla jobbigt. Jag har svårt att prata. Jag går in i mig själv istället. Jag drar mig undan och isolerar mig. Titta inte på mig, jag vill inte att du ska se sanningen i mina ögon. Vad jag tänker o känner.. Det är förbjudna tankar och jag skäms.

Jag vill knarka.. Men jag vill inte knarka heller. Jag vill ha drogen utan konsekvensen. Dags att vakna upp och inse att det aldrig kommer funka så igen. Jag är fan hemlös. Jag stjäl mat på affären för att jag inte ätit på flera dar, jag får springa som en dåre när dom kommer på mig och jag skäms så in i helvete.

För ett par månader sen höll jag på att torska när jag stal ett par trosor. Snacka om fönedring.. Det är hemskt att vara hemlös. Jag har gått i samma kläder i 3-4 månader. Jag får tvätta mina trosor med diskmedel eller tvål.

Många gånger har jag tänkt att om jag bara hade en lägenhet så skulle allt vara bra. Jag skulle kunna knarka lite bara och kanske till och med få tillbaka jobbet. Jag har försökt det, det gick åt helvete innom 3 månader.

Jag har kastat bort det finaste jag hade i livet. Jag spotta på min familj och bara drog, lämna allt bakom mig. Försvann in i mitt destruktiva mörker och dog nästan flera gånger om. Det berör mig inte, drogen kommer först. Men nu... Jag sitter här och har varit ren i två veckor. Sanningen kommer ikapp mig. Vad fan har jag gjort?

Ibland är jag glad att jag lever. Ibland vill jag dö. Och det växlar flera gånger om dagen. Jag hinner inte med.

Jag är livrädd för att jag ska klanta till det igen och bli utsparkad på gatan och lämnad åt mitt öde IGEN. Som så många gånger förr. Är det inte där jag hör hemma? I slutändan sitter jag ändå där på trottoarkanten och undrar hur fan gick det här till? Jag måste finna drogen så jag kan bli varm och mjuk på insidan och bara glömma. Glömma att jag bara bidragit med smärta och helvete i livet. Gått fram som en destruktiv storm och slitit allting med mig, lämnat mina anhöriga med smärtan. Varför gör jag såhär?

Tro mig när jag säger att jag vill inte ha det såhär. Det var aldrig meningen att jag skulle förstöra livet för så många runt mig (inkl mitt eget) som jag har gjort. Jag har alltid menat väl, men bara skadat istället. Ni kanske kan försöka föreställa er hur mycket jag har på mitt samvete. som jag försökt knarkat bort och på så sätt bara lagt på mer skuld o skam på högen.. Inte ens jag kan börja fatta hur stort det där berget är. Jag ser mig själv så framför mount everest och det är min skuld som tornar upp framför mig. Vad fan har jag gjort?

Nu föreställ er att bli drogfri och börja sakta inse allt detta. Samtidigt som jag slåss mot drogsuget. Jag vill bara fly.

Äh, ja vet inte.. Ja vill bara att nån ska förstå mig.. Men jag kan inte prata med nån.

Jag går in i mig själv och försvinner.

Jag är en jävla hycklare. förlåt för det.

När jag skrev här sist var jag påtänd. Snacka om GROV jävla förnekelse.

Det som hände var att en tjej kom in på mitt rum med en panna tjack och ja, jag tog den innan jag ens hade hunnit reflektera över vad det skulle innebära för mig och alla i min närhet.

Som väntat så vart jag utskriven, och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag kunde inte berätta för E som låg på avgiftning och jag vågade absolut inte berätta för familjen. Så vad gjorde jag?

Jo, jag förflyttade mig några hundra meter från boendet jag blev utkastad från och klev på MDPV hos en polare. Jag var nära att dö 3 gånger på 5 dygn. Jag ville inte leva. Jag försökte ta mitt liv i en gravid kvinnas badkar. Jag höll på att bli ihjälslagen, hjärtstillestånd och pissade blod. Tror aldrig jag har varit så destruktiv som jag var den första veckan efter jag blev utkickad. Jag ville verkligen inte leva längre.

Och E... fyfan.. Han hade lyckats blivit ren för första gången på jag vet inte hur många år, och han klev ju naturligtvis ut då. Han var så besviken... Det skär i hjärtat på mig.

När den första helvetes-veckan var över börja jag komma till ro med mig själv och insåg att det var bara o försöka igen. Vad jag inte hade räknat med var hur lång tid det skulle ta. 3 månader senare sitter jag nu här igen. Och tro mig, det har varit den grönjävligaste jävla misären hela vägen. Och jag vill inte tillbaka.

Min bästa vän tog livet av sig under den här tiden. Han hämtade knarket hos oss och sen var han död. Det tog en vecka innan jag fick veta det. Sen missade jag begravningen också bara för att jag är en värdelös knarkare. De svider i ögonen när jag tänker på att han kanske var där och jag var inte där. Bara hans familj förmodligen..

Jag har drömt och romantiserat om döden länge, men mycket mer intensivt sen jag klev ut och särskillt sen han tog livet av sig. Inatt drömde jag att jag var död, och sen dog E och vi var tillsammans och lyckliga. Det var precis som jag alltid föreställt mig att döden kommer att vara, och nånstans innom mig vet jag att det kanske inte är långt kvar nu. Tänk om jag redan levt halva mitt liv? bara den tanken.. Det har jag säkert gjort, iallafall om jag inte skärper mig nu. Det är typ 4 st som dött innom 2 månader. Det är helt sinnesjukt.

Det gör inte mig så mycket om jag måste checka ut i förtid. De finns dom som förtjänar att leva och dom som förtjänar att dö. Jag har inte tagit vara på mitt liv och bara spridit smärta till alla runt omkring mig. Jag skulle gladeligen ge min plats åt nån som förtjänar den mer, men inte förens jag fått reparera lite av den skadan jag gjort. Jag vill ändå nånstans att min familj ska se mig drogfri innan jag dör. fråga mig inte varför..

Som ett extra sår i hjärtat kommer här en text jag skrev precis då jag blev utskriven;

Du säger att du vill förstå, veta hur det är

Att leva som jag gör i fullständig misär

Vet du hur det känns att inte vara välkommen någonstans?

Det känns som att det vore bättre ibland om jag inte fanns.

Vill du veta hur det känns att vara orsaken till att min mamma gråter varje dag?

Skammen är olidlig och går inte att hantera

men jag kan inte fly det är bara att acceptera

Tar en jävel till och hoppas det går över om ett tag

Jag kastade bort det värdefullaste man har

Valde drogen istället för att bara stanna kvar

hos mamma som alltid älskar mig fast jag är som jag är'

Nu svarar jag inte eller berättar vart jag är

Måste ha lite mer, det gör för ont att tänka på

För drogen kommer först det måste du förstå

Jag skämms och döljer hur illa det verkligen är nu

Att jag är avskydd och föraktad av alla utom du

Människorna jag möter ser på mig med avsky och hat

Ni har aldrig varit hungrig tänker jag och stjäl en bit mat

Jag litar inte påå någon, är ständigt på min vakt

Tänker på mamma och vet precis vad hon hade sagt;

Det är aldrig för sent även om livet känns hårt

Jag kommer stå vid din sida när det blir för svårt.