Jag ligger för tillället inlagd på sjukhuset för att jag har bestämt mig för att sluta knarka.... snart två veckor har jag legat här. var hemma igår på nattpermis och det gick bra, inget återfall! fick naturligtvis lämna urinprov när jag kom tillbaka men det var väntat..

på tisdag ska jag och min kontaktperson ha möte med soc om en behandlingsplan för att just nu har jag ingen, jag typ förvaras här tillsvidare känns det som. Dom ville först att jag skulle vänta tills min ordinarie handläggare på soc kom tillbaka från semestern men jag är inte särskillt sugen på att ligga här tills augusti..

alla tycker jag är så duktig o stark.. Sanningen är att jag tog benzo de två första dagarna jag var här men sen dess har jag vart helt ren. min underbara pojkvän är så stolt över mig, han är anledningen att jag orkar kämpa vidare och inte kasta in handduken som jag vart nära på att göra flera gånger.

jag kan inte låta bli att undra.. ska jag aldrig mer känna ruset av en fet panna tjack? Ska jag aldrig mer känna stickningarna från en doll? ska jag aldrig mer röka hasch eller knapra benzo? aldrig är ett sånt permanent ord. ett skrämmande ord. men valet att ligga här o kämpa mot suget kan vara skillnaden mellan liv och död för mig, det kan vara början på ett nytt ljusare liv med en framtid som inte består av tyngre och tyngre droger tills jag dör utan den är fylld av möjligheter och liv. men det är fruktansvärt tungt o svårt att göra detta, tankarna vandrar tillbaka till drogernas tröst och jag får nästan som hemlängtan när jag tänker på mitt liv som knarkare. nu ska jag starta ett nytt skrämmande liv som drogfri och det gör mig lite nervös.. tänk om jag misslyckas? automatiskt svarar mitt inre att självklart kommer jag misslyckas, jag är byggd för att leva i misär och ett återfall är bara en tidsfråga.. jag vill inte tänka så.. jag vill vara stark och tro på mig själv sådär som alla andra tänker om mig men det är ett ständigt krig innom mig och jag får ingen ordning på tankarna o känslorna jag har..

det känns som att jag kämpar mot mig själv och varför ska jag göra det? ska jag inte kämpa med mig själv? och kan en människa värkligen ändra sitt liv?

Nä nu knackar dom på dörren o säger att det är lunch, får väl kliva upp då...

 

A-M

30 juli 2010 23:03

Du ska veta att jag TROR på dig, du kommer att klara det för det tyckte jag syndes i dina ögon. Vi pratade ju en hel del och jag blev bara mer och mer säker på att detta grejar du!
Du har en pojkvän som du älskar och som älskar dig tillbaka...och den nära kontakt du har med speciellt 2 i din familj.

I det starka får man vara svag, det är fullt tillåtet...bara man är ärlig gentemot sig själv.
Man behöver inte alltid vara den starke utan man måste få vara svag också vissa stunder.

Att få eventuellt återfall är ju inte så bra MEN om det ändå sker, se det inte som ett misslyckande utan ett snedsteg från vägen mot lycka...en livets stukning kan man säga.

Och du, då vi kom in på detta med vänner som svikit etc...tycker du ska ta en funderare på det där med att skriva. Skriv från ditt hjärta!

Avslutar med denna sångtext:
"du vet väl om att du är värdefull,
att du är älskad här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du!"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...