Idag för ett år sedan var det min sista dag i missbruket. Det visste jag naturligtvis inte då, och hade jag vetat det så hade jag nog inte åkt på behandling. Natten till idag för ett år sedan så var jag livrädd, jag grät hysteriskt och E fick trösta mig bäst han kunde. Jag ville inte åka ifrån honom, men jag hade inget val. Nästa natt, alltså sista natten hemma var jag mer avtrubbad för jag hade tagit allt vi hade hemma för att slippa känna på ångesten och allvaret som kom smygande.

Det fanns en tanke när jag tog sista sprutan natten innan jag for på behandling - "tänk om det här är sista gången?" men jag vifftade bort den lika snabbt som den kom, så kunde det absolut inte vara.  Det fanns lixom inte på kartan att jag skulle bli drogfri på riktigt.

Jag VILLE bli drogfri. Det är det viktigaste och mest avgörande i min berättelse. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till eller om det ens var möjligt, men jag hade viljan och den viljan gjorde att jag var beredd att göra nästan vad som helst för att lyckas. Det tog emot många gånger, men jag gjorde för det mesta som jag blev tillsagd. Jag hade inget att förlora på att ta rygg på dom som gått före.

Den första månaden på behandlingen var ett helvete. Av många annledningar.. Det värsta var inte avtändningen, det var att vara ifrån E så länge. Han var kvar där hemma i misären och missbruket och jag saknade honom så det gjorde ont. Jag grät mig själv till sömns varje natt, och varje gång jag bad honom komma och hämta mig sa han åt mig att stanna kvar. "Du är inte gjord för att knarka" brukar han säga åt mig, än idag.

När han blev häktad vart det lättare för mig att fokusera på att bli drogfri. Jag hade ingen anledning att åka hem när han var inlåst. Jag hade börjat vant mig vid behandlingshemmet och reglerna som fanns där och avtändningen hade äntligen lagt sig. Då kom motivationen tillbaka, den som jag hade när jag bad om hjälp 6 månader tidigare. Jag kämpade fortfarande mot drogsuget, men jag hade bestämt mig för att hålla mig drogfri åtminstånde tills han muckade, sen fick vi se. En bra plan just då för det gav mig ett mål, ett slutdatum.

Då klarade jag inte av att tänka på vad som väntade mig där hemma. Det var för smärtsamt att tänka på att jag skulle behöva flytta hem utan E, att han skulle vara kvar i fängelset flera månader till efter att jag var fri. Vi skrev brev och pratade i telefon ibland, och det gjorde det lite lättare men inte mycket.

När mina tre månader på behandlingen var slut så fick jag panik, jag var inte redo att flytta hem alls. Jag ville ansöka om förlängning, först snackade de om tre månader till men det vart för mycket så jag sökte en månad och fick det. Sista månaden där var inge vidare, för behandlingshemmet gick i konkurs och fick nya ägare och då vart de jävligt struligt, ingen behandling alls utan mer förvaring. Vi bara satt och väntade på att tv:n skulle slå igång i stort sett, men det var ändå bättre än att vara ensam i stan.

Sen flyttade jag hem, men inte hem till min lägenhet utan till morsan och farsan. Jag fick tillbaka familjen under tiden i behandlingen, och det har gjort mycket för min drogfrihet kan jag säga. Jag klarade inte av att åka tillbaka till lägenheten, jag var dit på en permiss och hämtade lite grejjer och det var hemskt att kliva rakt in i mitt gamla liv. Se hur vi bara lämnat allt, det såg precis ut som när jag for även fast E bott där en hel månad utan mig. Han hade inte varit där särskillt mycket, han tyckte det var för jobbigt att vara ensam där utan mig tror jag.

Min underbara mor fixade snabbt en ny lägenhet åt mig och jag flyttade efter ganska exakt en månad hos föräldrarna. Jag älskar mina föräldrar, men jag klarade inte av att bo där en dag till. Jag har inte bott hemma på många år och det kändes helt fel att bo hemma igen, fast ändå mycket bättre än i gamla lägenheten.

Under den här tiden fick jag praktik på en affär i ett köpcentrum en bit utanför stan och jag trivdes jättebra där. Jag gick på tre NA-möten i veckan och gjorde service, träffade massa nya vänner i gemenskapen och på jobbet och mådde faktiskt riktigt bra. Det var en skön sommar måste jag säga, den enda nackdelen var att jag otrivdes i min kropp och saknade E så in i helvete.

Sommaren närmade sig sitt slut och jag fick nys om ett nytt jobb som personlig assistent så jag slutade på praktiken. När E muckade den 9 oktober var jag mellan jobben, och när jag började jobba som personlig assistent så hade jag precis börjat fatta att E inte skulle hålla sig nykter. Det vart bara fel alltihopa, jag jobbade två dagar och den tredje dagen sa jag upp mig, inte enbart pga E's missbruk men det var en betydande faktor.

Jag gick på samtal hos en kvinna ang mitt medberoende, det började jag med innan han muckade och jag fortsatte ett par veckor efter han kom hem. Vi kom fram till tillsammans att jag skulle sätta upp regler för att inte bli medberoende, och jag var helt med på det. Jag var stenhård i början med att han inte fick komma hem när han var påverkad och det var fan det jobbigaste jag varit med om tror jag. Han försvann i långa perioder åt gången och jag var helt psykiskt knäckt så tillslut la jag ner den reglen, men en regel finns kvar och det är att han ALDRIG får ta med droger till lägenheten. Den reglen funkar riktigt bra, han har hittills aldrig tagit hit nånting, så dum är han inte.

Jag slutade gå dit och prata med henne, jag slutade göra väldigt många saker som jag brukade göra. Jag slutade gå på möten, slutade träffa folk etc.. Blev helt förtvivlad ett tag och bestämde mig för att börja knarka igen men gjorde det inte.

Och det är väl där vi är nu tror jag. Jag är fortfarande arbetslös men har ett nytt jobb på g, E missbrukar fortfarande men går på en och samma dos nu och får komma hem när han tagit. Han går på subutex förästen ifall det är nån som inte fattat det. Han tar en fjärdis om dan.

Och jag har 1 års drogfrihet imorgon. Och nykterhet också för den delen, jag dricker inte alkohol heller.

Det har varit ett jävla år måste jag säga, både det bästa och tyngsta jag varit med om tror jag. Det har gått fort och fruktansvärt långsamt samtidigt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag är iallafall oerhört tacksam idag att jag valde den här vägen och fick alla sidovinster som kom med drogfriheten. Den största och bästa är utan tvekan relationen till familjen. Utan dom hade jag nog inte fixat det.

Tack för era kommentarer, antar jag, det var lite jobbigt att läsa.. Men det ni skriver är inget nytt för mig samtidigt, det är en sanning jag inte vill höra bara..

Vi gick på bio igår med en vän, den var väl bra..

Har ingen lust att skriva nåt mer just nu..

Jag känner mig låg.. Min pojkvän gick precis, han skulle åka in till stan och driva in en skuld.. Jag tycker det är jättejobbigt när han åker, men jag har ju också levt i den där världen så jag vet vad som måste göras.

Man kan inte bara låta folk blåsa en hur som helst, det är inte ok. Jag fattar inte hur det här ska passa in i mitt drogfria liv riktigt.. Känner mig en aning kluven just nu. Men det märks kanske på hur jag skriver..

Jag har ingenting med detta att göra bara så ni vet, det är hans affärer inte mina. I dont do that shit anymore. Men jag blir ju insatt och påverkad när han lägger alla sina pengar på en affär och blir blåst och sen står han där nu utan ett jävla öre, vem blir det som får betala för allt? Jag. Skulle aldrig betala för hans droger, men ni vet allt annat, mat cigg o sånt..

Storhandlade för 800spänn igår, för mina pengar. Det måste vara jävligt bekvämt för honom att ha gratis boende och en tjej som betalar för all mat och själv kan han lägga alla sina pengar på knark.. Shit vad less jag börjar bli på det här nu. Jag fattar att det är hans sjukdom och hans beroende som gör det här men jag måste väl ändå ha rätt att bli less emellanåt? Tänkte skriva förbannad först, men jag har inte hjärta att bli förbannad på honom.. När jag blir arg så blir jag helt rasande och tappar kontrollen och det har jag inte blivit på honom än.

Ser nu att det är mitt medberoende som gör det så jävla enkelt för honom att hålla på som han gör.. Fan fan fan.. Jag har inte ork att göra på nått annat sätt. Jag bara älskar honom, jag orkar inte göra nåt mer..

Allt som jag lovade mig själv att inte göra.. Jag lovade att jag inte skulle bli medberoende och att jag inte skulle tappa bort mig själv när han muckade. Ja det ser vi ju nu hur det gick.. Bra jobbat där!

Är så besviken på mig själv, och på honom. På vårat liv, men mest på mig själv. Bara jag kan förändra mitt liv, och jag väljer att inte göra det.

Idag är en sån där självföraktsdag, det märker ni va? Men vafan ska jag göra då..?

Har nyss kommit hem från willys med mamma, det vart en riktig storhandling idag. Brukar passa på när jag har fått pengar också brukar jag och E unna oss nåt speciellt till middag, ikväll blir det nog fläskfillé. Tanken var att han skulle följa med och handla men han vart bjuden på hockey så det är klart han ska få gå på det. Jag är inte omöjlig ;)

Jag fick en femhundring av morsan för hon tyckte att vi skulle gå ut och käka middag på min 1årsdag, kände lite dåligt samvete för hon vet ju inte att farsan och jag har bokat tid för min tatuering den dagen.. Jag får väl ge tillbaka femhundringen om hon blir alldeless för upprörd, men det tror jag inte hon blir.

Gud det var så skönt att sätta sig i soffan och bara slappna av nu, fattar inte hur jag kan bli så slut bara av att åka och handla alltså, jag skulle kunna somna nu!

Längtar tills E kommer hem så vi kan laga middag och mysa lite. Det är han som är kocken i detta förhållande, jag lagar ALDRIG mat. Han gör till och med frukost åt mig för det mesta haha! Önskar att jag var lika bra som han i köket så jag kunde laga en romantisk middag till honom.. Men jag får väl lära mig..

Morsan och mormor är helt fantastiska i köket, det finns inget som dom gör som jag inte tycker om. Kanske borde gå i matlagningsskola hos dom. Nä men jag är inte helt värdelös i köket, men jag är inte lika duktig som E är så de blir alltid han som lagar mat. När han satt i fängelse så lagade jag mat hela tiden men de behöver jag inte nu hehe.

Har ingen aning varför detta inlägg handlade om mat faktiskt, kanske för att jag börjar bli hungrig och det är matlagning på tv:n..

Nä undra om man ska vila sig en stund kanske?

Hej tappra bloggläsare.

Idag har jag och pojkvännen städat hela lägenheten och tvättat all tvätt, skönt som fan att få det gjort, särskillt när man är två för då går det fortare.

Han är just nu i stan och knarkar och jag har suttit framför datorn så länge att jag ser suddigt och har huvudvärk. Jag är less, för jag ville inte att han skulle åka men jag vet ju att han gör det ändå. Han skulle inte bli borta så länge men nu har det gått 2,5 timme.. Fattar inte varför jag blir så less just nu, det här händer ju hela tiden..

Ingenting har förändrats, allt är samma samma hela jävla tiden..

Jag har fått höra att jag har ett jävla tålamod, och det kanske jag har, men ibland så blir jag otålig och vill ha förändring helst igår..

Har många tankar i huvet om min egen nykterhet också. Tänker på det här med gemenskapen och hur jag har vänt min hemmagrupp i anonyma narkomaner ryggen. Det verkar inte gå så bra för dom om man läser på facebook (dom har en grupp för att uppdatera förändringar etc) och jag får lite dåligt samvete.. Jag bara sket i dom typ, la ner all service jag gjorde och gick därifrån. Jag vet inte hur dom tar emot mig när jag kommer tillbaka, känns som att det är många som tror att jag klivit på oavsett vad jag säger så det känns lite tungt faktiskt att gå dit och hämta 1årsmedaljen. Jag måste släppa det där, allt sitter i mitt huvud, är så jävla paranoid alltså..

När jag gick där i sommras så var jag så jävla trångsynt. Jag såg det som att det inte gick att vara drogfri och nykter om man inte gick på möten. Dom som inte gick på möten var ute och knarkade, punkt slut.

Det är skrämmande att se tillbaka på det såhär i efterhand, jag vill absolut inte va en sån människa och därför har jag tagit avstånd.. Jag skämms som fan för det..

Tänk alla som jag dömde ut totalt utan att ens blinka. Inte öppet naturligtvis men för mig själv, i mina tankar. Jag kunde gå in på ett möte och se någon som jag knarkat med och tänka "jävla hycklare ta en vit bricka" när de i själva verket har längre drogfritid än mig! Hur fan kan man tänka så? Jag är ju en hemsk människa..

Tror det är det jag är rädd för att andra ska tänka om mig. Att eftersom jag har varit borta nu i 3 månader därifrån så måste jag ha klivit på och att jag bara ljuger.. Rädslor rädslor vad fan gör ni med mig?

Känner en tärd ångest i kroppen. Dels för det jag suttit och skrivit nu och för att min pojkvän kommer hem snart och jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte styrkan att dölja hur jag mår med ett leende, det blir bara fejk och det ser han, men jag orkar inte prata om det heller..

Usch ja orkar inte.............

Det blev ingen tatuering igår, men det blev en tidsbokning till onsdag nästa vecka! Det passar skitbra för då är det den 1 februari och min 1årsdag. Är så jävla taggad nu så ni fattar inte..

Efter pappa var klar med sin gaddning så gick vi och åt på resturang, det var jättemysigt och vi borde absolut göra det oftare. Jag tycker om att umgås med min pappa ensam, för vi har så mycket gemensamt. Vi gillar samma musik, spela gitarr, tatueringar och mycket mer. Jag tog med mig en Bruce Springsteen skiva som jag fått låna av honom så vi lyssnade på våran favorit hela vägen i bilen. Och på onsdag blir det samma sak igen, fan va ja längtar!

På torsdag ska jag på en arbetsintervju, jag har varit där tidigare och pratat och nu ska vi väl snacka om när jag ska börja antar jag? Jag vet inte riktigt det är min handläggare på arbetsförmedlingen som ordnat det. Det är bara praktik än så länge, men det finns goda chanser att få anställning framöver. Känner mig dock inte särskillt peppad inför det, jag vet inte riktigt varför. Har antagligen blivit förslöad när jag har varit hemma flera månader och tappat självförtroendet lite.. Känns inte som att jag kommer kunna ge allt på ett arbete just nu..

Men jag måste ju rycka upp mig nu, jag kan inte leva såhär längre. Min pojkväns missbruk blir inte bättre av att jag går hemma och är arbetslös, och jag mår definitivt inte bra av det.

Vad händer idag då? E har åkt in till stan och skulle fixa en metadonflaska till en kille sen skulle han ringa och vi skulle åka till hans "extrafamilj" för han skulle hjälpa dom med nå lister eller nåt? Vet inte om jag är så peppad på det heller, känner mig inte så pigg men klockan är ju bara 13 vad ska jag göra hemma hela dagen? Har svårt att ta mig upp från soffan dock.. Skulle gärna lägga mig och sova ett par timmar..

Godmorgon och tack för era kommentarer, blir så peppad när jag läser det ni skriver.

Idag ska jag åka med min far till en närliggande stad och KANSKE tatuera mig. Han ska tatuera sig och jag ska följa med och prata med tatueraren och se om jag vill att han ska göra den. Men allt det här har jag skrivit om förut.

Igår var jag och käkade lunch med min underbara mormor på stan sen åkte vi och shoppade en bit utanför stan där jag jobbade i ett köpcentrum för ett par månader sen. Jag hade presentkort kvar sen jul och det var skönt att bli av med dom, kom hem med två skjortor. Jag älskar skjortor.

Sen träffade jag E på stan och vi åkte och hälsade på hans "extrafamilj", jag var egentligen helt slut och ville åka hem och lägga mig på soffan men mormor tyckte jag skulle ställa upp och följa med honom så jag gjorde det. Hon är rolig min mormor..

Nu måste jag hoppa i duschen och göra mig klar, farsan hämtar mig kl 13. Är lite nervös, tänk att jag kanske kommer hem med en tatuering, och inte vilken tatuering som helst! Men det får ni se när det är klart.

Igår på eftervården så fick vi en uppgift som hette Personlig utveckling, uppgiften skulle göras i grupp vilket jag tyckte var konstigt för det var högst personliga frågor. Frågor om bästa egenskaper osv..

Jag stirrade på frågorna och fick ångest, hade ingen lust att göra uppgiften alls. Jag var i en grupp med tre män som alla är mycket äldre än mig och dessutom alkoholister, de började prata om hur det var för dom när dom jobbade och skötte jobben men att dom alltid vart så drickasugen när klockan började närma sig hemgång och så.. Jag kunde inte relatera alls. Sen frågar de mig vilken min bästa egenskap är och jag visste inte vad jag skulle svara. Dom frågade "men säger aldrig någon nått bra till dig, typ vilket bra jobb du gjort?" Jo det gör dom väl men jag lyssnar inte så jag vet inte riktigt vad dom säger..  Ångrade mig på en gång, vill inte framstå som en osäker liten tjej som inte kan ta åt sig av komplimanger, men så är det ju..

Sen skulle uppgiften redovisas, vi satt i en ring och alla fick svara på en eller två frågor som var med i uppgiften, precis innan det var min tur så var vi tvungen att avbryta för tiden var slut, skönt!

Men jag åkte därifrån jättelåg, mådde verkligen inte bra. Jag ringde till min pojkvän men han skulle dröja ett tag så jag åkte hem och la mig på soffan. Sen när han kom hem så tyckte jag att han var så annorlunda, det kändes verkligen som han hade tagit nåt annat än sub men jag pallade inte fråga honom så jag gick och la mig. Han märkte ju naturligtvis att det var nåt och han la sig brevid mig också pratade vi om det och då kändes det mycket bättre.

Han berättade hur han känner varje dag när han kliver upp och åker in till stan för att ta droger.. Att han inte vill åka och han mår jättedåligt över att han lämnar mig varje dag och han fattar inte varför han gör så. Jag vet varför han gör så, för att jag har gjort en behandling och fått kunskap om vad beroendesjukdomen innebär men det har inte han. Vi pratade om att han ska läggas in på avgiftning snarast möjligt och jag sa att när han väl är i behandlingen så kommer han att få svar på de flesta av frågorna som han har. Han kommer att förstå varför vi missbrukare gör som vi gör, för att vi har inget val. Sjukdomen styr oss.

Vi pratade om möten också, och vi pratade om den personen jag var när han kom hem och den personen jag är idag. Han sa att han vart så stolt när han följde med mig på möten och såg hur engagerad i service jag var, att jag var mer levande, och jag höll med. Han frågade om vi skulle börja gå på möten tillsammans, även fast han hatar det, så gör han vad som helst bara jag ska må bättre. Jag sa att jag kan inte dela när han är med och då sa han åt mig att öva, låtsas som att det var ett möte nu och att jag skulle dela för honom. Han fick börja, sen delade jag om det jag har gått igenom och hur det var när det var som värst. Jag var helt ärlig och sa precis som det var och det har jag aldrig sagt till honom förut.

Det kändes så jävla bra att få ur mig allting. Det känns jättejobbigt samtidigt att vara ärlig om hur dåligt jag mår pga hans missbruk, men han vill att jag ska vara det så jag har lovat att jobba på det.

Vi kommer att fixa det här, det kommer inte att bli lätt men det ska gå. Jag tänker iallafall inte ge upp.