Jag vaknade imorrse kl 9 av att min pojkvän ringde efter droger. Han fick inte tag på nåt så vi gick och la oss igen, sen vaknade jag nu för en stund sedan av att han var påklädd och på väg ut genom dörren. Jag bad honom att inte lämna mig ensam hela dagen, han blev irriterad och sa att han inte skulle va borta så länge.

Det är nyårsafton idag. Han sa att han ville va hemma med mig för min morsa skulle komma förbi med god mat till oss. Jag undrar om han ljuger? Om han hellre vill vara ute och supa med sina vänner men han säger nej. Så jag antar att jag tror honom.

Jag som så många andra frågar mig själv vart jag kommer att vara den här tiden nästa år? Kommer jag fortfarande vara drogfri? Kommer han vara drogfri? Kommer vi att vara tillsammans?

Kommer jag bo kvar här? Kommer jag ha ett fast jobb och lön? Kommer jag vara lycklig?

Jag minns att jag frågade mig själv samma sak förra året. Tänk om jag visste vilket år jag hade framför mig då.. Jag visste väl att det förmodligen skulle bli behandling, men inte att jag och E skulle vara ifrån varandra i 8 månader, att jag skulle fortsätta vara drogfri när han kom hem och börja knarka, att jag skulle flytta etc etc.

Kommer nästa år bli värre? Kommer jag att börja dricka och knarka igen? Kommer E att försvinna eller dö?

Alla dom sakerna känns möjliga, som att det skulle kunna hända..

Jag känner mig låg.. Känns som att han vart irriterad på mig imorrse och att han inte kommer att vilja komma hem sen för att jag är så jobbig. Jag känner mig falsk om jag inte berättar och visar hur jag känner, men jag känner mig dum när jag gör det.

Nyårsafton.. Vilken trevlig dag..

Jag förstog att min pojkvän hade knarkat igår. Det var det första han sa när han kom hem men jag visste redan..

Jag tycker att det är så jobbigt att se honom så. Kliande, sluddrande och med hängande ögonlock..

Han spillde ut drickan och trodde att jag blev less och arg, egentligen blev jag bara ledsen. Jag frågade om han använder sprutor igen och han sa ja, fast det visste jag redan men jag var tvungen att fråga ändå. Varför? För att plåga mig själv antar jag.. För sen vart jag konstig, fick lixom svårt att andas. Gick på toaletten och försökte hålla tillbaka ångesten och tårarna, ville verkligen inte gå ut därifrån. Var borta några minuter, han hade somnat på soffan men han vaknade naturligtvis när jag satte mig. Tror han försökte trösta mig men så fort han inte rörde sig på en halv minut så började han snarka, sen gick han och la sig.

Jag gick också o la mig och försökte väl prata om det men jag sa inte så mycket, jag kan inte prata med honom längre. Både han och jag vet att det är hans missbruk som får mig att må såhär dåligt, men ingen av oss vill prata om det. Särskillt inte jag.. Jag är rädd att han ska må ännu sämre och knarka ännu mer om jag berättar..

Han somnade fort, sov hela natten, jag med för den delen. Vad kommer han att göra idag? Han har en tendens att ligga och sova länge sen helt plötsligt kliver han upp och klär på sig och säger att han ska åka in till stan. Då har jag suttit och väntat på att han ska vakna så vi kanske kan göra nånting tillsammans..

Jag är ledsen, jätteledsen, fast bara på insidan. Jag vet inte hur länge jag orkar leva såhär. När jag väl börjar bli deprimerad är det så svårt att komma tillbaka, jag bara faller lixom. Orkar inte bry mig..

Jag är sugen på grogg.. Men jag ska inte dricka, det lovar jag.

Godmorgon, jag har sovit rätt okej inatt men min pojkvän har inte sovit nånting. Han har varit vaken och spelat spel på min telefon och gjort massa andra saker. Det kändes som att han hade tagit amfetamin, men jag frågade honom och han sa nej och hans pupiller var inte sådär stora som dom blir när man tar det så jag tror honom.

Han åkte nyss iväg med sin syster och skulle köpa en telefon, får väl se vad det blir för nått. Han vill ha en sån där med touch för att alla andra har en utom han..

Han var ju iväg och fiska igår och jag var hos min mormor och käka middag, sen när jag ringde var dom på väg till akuten för en av dom hade ramlat och brytit revbenen.. Kunde man ju nästan ha räknat ut, dom har ju alltid sånt flyt när dom ska göra nånting.

Jag blev så glad när jag klev upp och såg era kommentarer, det värmer så i hjärtat att ni bryr er och orkar läsa allt jag skriver, så nu tänkte jag svara på några frågor.

Hur ser jag på soc roll och vad gör man när någon är på väg in i ett missbruk? Såhär var det för mig; Jag hade börjat med sprutor och det var som värst mellan mig och J, jag gick på gymnasiet och hade två tjejkompisar som jag var väldigt tajt med, dom visste allting och jag trodde aldrig att dom skulle "svika" mig så och gå till soc och göra en anmälan, för det var så jag såg det.

Jag satt hemma hos mina föräldrar när jag fick ett samtal från en man på socialtjänsten, han sa att han fått in en anonym anmälan också började han berätta vad det stog i den. Han ville att jag skulle komma ner och träffa honom och berätta hur jag såg på saken. Jag åkte hem till J och tog en panna tjack och sen åkte jag ner och pratade mig ur allting. Han såg kanske att jag ljög, men soc kan inte göra nånting om man inte själv vill. Det ska krävas mycket innan dom gör en LVM utredning t.ex

När E kom hem och började knarka så ville jag gå till soc och kräva att dom skulle göra nånting, men jag pratade med min handläggare och hon sa att det är i stort sett hopplöst, dom kommer inte att göra nånting. Sen att allt man gör med soc tar sån jävla tid är en annan sak jag stör mig på, som att jag fick vänta 6 månader på behandling..

Jag tror det beror mycket på vem man har som handläggare, jag hade en jättebra en gång i tiden och henne träffar jag fortfarande, för hon fick saker gjorda, henne kunde man räkna med.

Hur jag ser på mig själv? Hmm ja.. Det är olika från dag till dag måste jag säga. Jag kan klappa mig på axeln och tycka att jag har gjort det bra som hållt mig drogfri så länge, men jag hatar mitt utseende för det mesta. Jag har gått upp 30kg sen jag slutade med tjacket och det mår jag fruktansvärt dåligt över. Ibland kan jag känna mig fin, och då är det E som får mig att känna så. Det kommer sällan innifrån.

Jag har stunder då jag är mer tillfreds med allt jag har gjort både mot mig själv och andra, och ibland så slår jag nåt fruktansvärt på mig själv för det. Det går också upp och ner..

Drömmar? Jag har alltid vetat att jag vill jobba med människor, det är nånting jag inte kommer ifrån. Jag skulle helst vilja jobba med ungdomar som börjat hamna snett och kanske använda mina erfarenheter till att hjälpa någon annan. Jag ska börja en ny praktik efter nyår som ledsagare, för jag jobbade ett par dagar som personlig assistent och det vart en mardrömshistoria. Efter att jobbet som personlig assistent gick så kepprätt åt helvete så började jag tvivla på om jag verkligen ska jobba innom vården, men det visar sig.

Sådär, hoppas det besvarar några frågor. Det är bara att fråga på och jag ska svara så gott jag kan.

Jag är nyvaken, helt yr i skallen. Hade fruktansvärda drömmar inatt. Det var precis som när jag var aktiv, jag kunde inte vakna..

Jag har inte drömt om J på flera månader, och jag har inte drömt att han misshandlat mig på över ett år, säkert två. Men inatt var det så verkligt.. Jag slogs för mitt liv men han var hela tiden starkare..

Jag är helt skärrad.. Vet inte vad jag ska skriva.

Jag är helt tom i skallen, och jag borde göra mig klar för att åka till mormor och äta lunch med min kusin men drömmen sitter som fastklistrad på näthinnan. Vilken dag detta kommer att bli..

E är inte hemma, han skulle sova hos en kompis inatt för dom skulle åka och fiska tidigt idag. Hoppas han kommer hem sen, jag saknar han som fan nu..

Svar på kommentar;

Jag vet inte exakt när eller varför jag började känna mig annorlunda, jag gjorde bara det. Jag jämnförde mig med min bästa vän och min bror och i båda fallen så dög jag inte. Min mor klagade mycket på mig, att jag var för jobbig och så, det kan nog ha bidragit.

Jag har många gånger frågat mig själv varför jag inte slutade knarka medans jag kunde, men det är det missbruket gör med en, man inser det inte förens det är för sent. Jag insåg inte vad jag höll på med förens jag var 19 år och hade använt sprutor i flera månader att "shit jag är sprutnarkoman". Jag satt på bussen hem och hade nyss varit och handlat och ordet "sprutnarkoman" bara ekade i huvudet på mig. Insikten skrämde mig så jävla mycket att jag nästan kräktes över mina skor. Innan dess hade jag inte direkt reflekterat över det här med missbruket och sprutorna.

Sen när jag började misstänka att jag hade hepatit så lovade jag mig själv att sluta, men kunde inte, och då började jag fatta hur starkt beroendet faktiskt var.

Jag tror inte att någon hade kunnat stoppa mig. Jag har många gånger svurit och förbannat mina föräldrar att dom inte stoppade mig, men egentligen så vet jag att dom inte hade kunnat hur mycket dom än ville. Sanningen är att dom inte visste, dom kanske misstänkte nån gång men dom visste inte sanningen förens jag själv berättade när jag låg på sjukhuset. Jag hade vänner i gymnasiet som gjorde allt dom kunde för att jag skulle sluta, en av dom anmälde mig till soc till och med, men det funkade inte. Jag ville inte sluta och jag ville inte ha hjälp.

Jag antar att jag har haft drömmar och så, men Ja, jag la ner allihop och nu minns jag inte ens vad det var. Jag hade väldigt mycket principer som jag stog fast vid, men de flesta tog J ifrån mig och resten har jag gått emot alldeless själv. Missbruket har förändrat mig, jag vet inte riktigt vad jag tycker och tänker om saker och ting längre.

Hoppas det besvarar några av dina frågor..

Ni vet hur man kan plötsligt minnas nånting när man känner en välbekant lukt? Som när man går förbi en kille på stan och han har samma parfym som en gammal pojkvän?

När jag slutade knarka fick jag byta favoritparfym, jag klarade inte av att bli påminnd hela tiden om det gamla. När jag for på behandling så hade jag med mig min favorit deo och ansiktskräm och lärde mig stå ut med lukten för jag gillade den ju egentligen, men har fortfarande lite problem med den ibland.

Som ni tjejer kanske vet finns det always trosskydd med lukt? Fresh tror jag dom heter, och dom använde jag när jag var tillsammans med J och efter det klarade jag inte av dom. Kunde inte använda dom på flera år..

Nu ska jag komma till saken, E kom hem med en påse som han hade hittat utanför en affär häromdagen, den innehöll body lotion, tops och en deo. Rexona girl, hmm ja den luktade ju gott, har för mig att morsan har haft en sån och jag började använda den. Sen slår det mig nu när jag kliver ur duschen och tar på mig den att det var exakt den jag använde när jag var tillsammans med J, och nu mår jag illa. Nu vill jag slänga den.

Jag är så jävla känslig för allting som har med den perioden av mitt liv att göra, allt som får mig att tänka på J vill jag göra mig av med. Som jag har skrivit förut så har jag fruktansvärda trauman från den tiden, som min psykolog sagt att jag MÅSTE bearbeta annars kommer jag aldrig kunna leva ett normalt liv, men det är helt enkelt för jobbigt.

Jag KAN inte hantera det som hände. Det var två år av fysisk och psykisk misshandel, tortyr kallar jag det för. Han tyckte om att experimentera med olika sätt att få mig att må dåligt, och han njöt av det. Jag är inte redo att skriva i detalj vad han gjorde mot mig, men det var hemskt, ingen ska behöva vara med om det.

Nu till något annat.

Jag såg att jag fått några frågor och jag ska svara på dom senare, nu behöver jag en paus från det gamla.

Jag ska åka och byta en klocka jag fick i julklapp med mamma, och sen kan jag nog sätta mig och skriva igen. För jag tycker ju om att skriva, det är givande, men ibland måste jag tänka på nåt annat.

Svar på kommentar;

Doll är dolcontin. Jag har haft det ganska lätt i skolan när jag väl försökt om jag säger så. Min bror har både dyslexi och ADD men jag har inga såna diagnoser. Jag var inte motiverad om jag säger så, men tack vare amfetaminet lyckades jag plugga upp mina betyg sista året på gymnasiet och ta studenten.

Barn blir det absolut inte som det ser ut nu, skulle aldrig i hela mitt liv sätta ett barn till världen när jag knappt kan ta hand om mig själv, därför äter jag p-piller.

Men en dag hoppas jag..

Trevligt med frågor tycker jag. Fråga på!

Jag mådde inge vidare bra igår efter jag suttit och skrivit lifestoryn i flera timmar. Det är jobbigt för mig att gå igenom allt det där igen, särskillt perioden med J, jag har många trauman från den tiden..

Och när jag läser ser jag också att det är mycket som fallit mellan raderna, mycket som jag inte fick med men som ändå har påverkat mig mycket. Men man kan ju inte ta upp allt, eller? Kanske blir en annan dag, jag lär väl kanske fylla på eftersom..

Nu vet ni iallafall det mesta om mig, det viktigaste. Det som förde mig hit.

Det har varit storm här inatt, hela huset har skakat så vi har inte sovit särskillt mycket. Fimparna jag hade i min överfulla askkopp på balkongen ligger nu utspridda över hela gården..

Hade tänkt gå förbi soc och hämta E's pengar men kom på att det är röd dag, så vi får ta det imorgon. Vi hade tänkt åka på dollarstore för han ska köpa en julklapp till mig men de får bli en annan dag.

Ska väl kanske försöka göra nån nytta istället, kanske städa. Det är så jävla dammigt här och E är allergisk mot det. Snacka om lat man är...

Sen började det gå utför. E tog en massa dumma beslut när han gick på alldeless för mycket benso, och våra skulder växte. En kväll bestämde han sig för att göra inbrott hos killen med nätdrogerna för att kunna betala skulderna, och torskade. Efter det vart det farligt att gå ut, vi hade folk som var efter oss. De var folk som spanade utanför lägenheten och jag gick aldrig ut ensam.

Det vart svårt att få tag på droger för alla hade vänt oss ryggen. E fixade det han kunde men vi var för det mesta dåliga. Jag hade börjat gå på morfin och sub vid den här tiden, men hade inte släppt tjacket. Det var först mot sommaren när vi hamnade på sjukhus som jag började fundera på att lägga ner tjacket.

Vi låg på infektion tillsammans, jag hade åkt in för en frossa ett par dagar innan E men vi hamnade tillslut brevid varandra. Jag hade en allvarlig infektion i njurarna och E hade blodförgiftning. Vi fick veta att han har Hepatit C men att jag inte har det, jag blev så förbannad på de inkompetenta idioterna, jag visste ju att jag hade hepatit så jag krävde ett nytt prov men det var också negativt. Efter det slutade jag dela spruta med någon.

Några veckor efter det hamnade jag på psyket, då var jag verkligen färdig med tjacket. Jag låg och tände av där i två veckor och berättade för socialtjänsten och min familj om mitt missbruk och att jag ville ha hjälp att sluta. Naturligtvis sa dom, och jag skrevs ut.

Jag klev inte på tjacket igen, förutom någon enstaka gång, men jag började däremot gå på doll, benso och sub regelbundet. Det blandat med mina 11-nånting mediciner. Tiden gick, jag började tappa hoppet och lusten att få någon hjälp. Jag började gå upp i vikt eftersom jag slutat med tjacket och börjat äta igen, blandat med medicinerna och att jag aldrig gick ut gjorde att jag blev fet - snabbt. Nu ville jag verkligen inte gå ut, det blev en ond cirkel och månaderna bara gick utan att jag soc kom fram till någon lösning.

När dom tillslut började prata om behandlingshem hade jag tappat lusten totalt, då hade jag bestämt mig för att knarka ihäl mig. Soc hotade med LVM och jag for på besök på ett behandlingshem bara för att göra dom nöjda. Jag träffade en tjej jag pundat rejält mycket med där uppe och skrevs in två veckor senare. Jag var där i 4 månader.

Det var den 1 februari 2011 jag lämnade E och for på behandling. Jag trodde då att vi skulle se varandra på min första permis efter 30 dagar. Vi träffades inte förens den 9 oktober, alltså 8 månader senare. E vart häktad två dagar innan min första permis, därför tog det sån tid.

Jag hade föreställt mig att allt skulle bli bra när han muckade, att han skulle vara drogfri och att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar, men riktigt så enkelt blev det inte. Han försökte naturligtvis hålla sig drogfri men lyckades inte, och jag blev fruktansvärt medberoende. Jag funderade ett tag på att kliva på själv men har inte gjort det. Vi gör det bästa vi kan, nu hoppas jag bara på att han ska få hjälp så vi kan leva ett normalt liv.