Jag sitter och lyssnar på min absoluta favoritmusik, och som vanligt planerar min framtida begravning och vad som ska spelas och lixom representera mitt liv.

Jag vet inte hur ovanligt och sjukt det är, men jag har planerat min begravning sen jag var ca 6-7år gammal. Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, det har jag säkert.

Men iallafall, i olika perioder i livet så tänker jag på det oftare. Varje kväll innan jag ska sova nu till exempelt så tänker jag på hur jag ska ta en överdos och med vad, och jag vet precis vad det ska stå i mitt brev till familjen. Jag vet precis vilken låt jag ska be dem spela på min begravning. Jag vet precis vilka jag vill ska komma dit.

Jag säger inte att jag ska ta livet av mig, ni behöver inte bli oroliga. Det är mer som en trygghet för mig att jag har allting planerat i minsta detalj i huvet, som en utväg ifall jag nu skulle behöva den.

Det känns dock inte friskt att tänka på det här så mycket som jag gör. Det tar verkligen energi av mig, för jag bli ju ledsen också.. Tänker på hur min familj kommer reagera osv. Vem som ska hitta mig och så..

Där måste min plan finslipas.

Men vafan sitter jag och säger? Vad SKADAD jag är!

Fatta hur saker och ting bara far runt i huvudet på mig och när jag inser vad jag sitter och tänker på så blir jag alldeless ställd. Jag kan ju inte va frisk på en fläck alltså..

Såhär är det jämt.. Jag kan sitta och tänka på nått helt vanligt och oskyldigt sen slutar det alltid med nåt svart destruktivt och oftast hemskt minne från mitt förflutna också får jag ångest. Och som sagt så inser jag inte vad jag sitter och tänker på förens jag redan har fått ångest och inte kan släppa det.

Rätt intressant dock att följa tankekedjan tillbaka till början och sedan se hur sjukt jävla skadad jag måste vara egentligen som kan göra något helt vanligt till nåt så sjukt.

Men detta med sjuka tankar är jag väl knappast ensam om.

Men jag vet dock inte hur vanligt det är att vara besatt av sin egen död och begravning?

Jag låg och tänkte på en sak igår när jag skulle somna. Det här med vänner alltså..

Igår på eftervården var det cermoni och alla fick säga något snällt till dom som gick ut, och alla känner ju lixom varandra där ute för att dom har gjort behandling tillsammans eller jobbar på rehab. Men jag känner ingen där. När jag ska ha cermoni, vafan kommer folk att säga till mig då? Jag har ju inte gjort behandling där, terapeuterna känner mig inte ens.. Och dom som jag känner därute dom har redan slutat..

Ja det känns lite tråkigt. Det vara bara en tanke som jag hade. Men sen började jag tänka vidare på det här med vänner.. Jag tror inte att det är så lätt att vara vän med mig, eller att ens lära känna mig. Folk har sagt till mig att dom uppfattar mig som lugn (?) och jag blir helt chockad.. LUGN? När jag pratar med någon så ber jag till gud att min röst inte ska börja darra eller att mina händer inte ska börja skaka.. För jag mår så jävla dåligt på insidan och min mardröm är att någon ska se det.. Därför när jag träffar folk så blir jag så konstig, kan lixom inte med det här att vara social och så.. Vad fan ska man prata om? För så fort det blir personligt så vill jag bara dö typ..

Jag har börjat träffa folk igen faktiskt. Men min spontana reaktion när någon vill träffa mig är "åh nej va jobbigt". Inte för att personen är jobbig, utan för att jag vet inte hur jag ska betee mig. Om jag ska säga som det är eller försöka dölja hur jag känner.. Hur jag mår på insidan alltså..

Jag pratade med en tjej på eftervården igår för hon har läst här om allt som hänt med E, och medans vi pratade så började hon sådär spontant o skratta åt det vi pratade om, och det var jätteskönt! Då vart det inte så jävla seriöst och jobbigt på nåt sätt och jag kunde lixom prata om det medans vi skrattade åt det.

Men jag har inte så mycket vänner.. och jag har inte självkänsla nog att skaffa några nya heller. Jag är så jävla knepig, jag vet.. Jag är inte direkt den som hör av mig till folk och så, även om det händer ibland. Jag har inga vänner kvar från mitt gamla liv, jag tror inte ens att dom kommer ihåg mig om jag ska vara ärlig. Bra eller dåligt? Känns ju lite tråkigt faktiskt..

Ja vi får väl se vad som händer idag då.. Sitter och väntar på att E ska höra av sig..

Nu känns bloggen helt plötsligt inte lika anonym längre, och jag blir faktiskt lite nervös..

Igår stog jag inte ut längre, på kvällen/natten efter att min polare åkt hem så skickade jag ett sms till E och skrev att jag älskar honom och mår skitdåligt över att det har blivit såhär. Efter en stund svarade han, och gissa om jag blev glad för det han skrev! Jag tänker inte skriva det här dock..

Vi ska träffas imorgon och prata, och jag känner mig lättad men samtidigt nervös. Tänk om han vill ta en paus eller göra slut helt? Att han känner att det vore bäst för mig? För han är sån, han vill alltid det bästa för mig, även om ni kanske inte kan tro det..

Men nånstanns innom mig känner jag ändå att det kommer att ordna sig, att allt kommer att bli okej ändå. Jag gjorde nog rätt i det här, att jag satte ner foten och det verkar som att han har fått upp ögonen lite grann. Han vart också otroligt lättad tror jag när jag hörde av mig, för han har nog inte vågat..

Jag tänkte ju med min typiska tjejhjärna att han skulle fatta vad jag tänkte när jag gjorde slut, att jag egentligen bara ville att han skulle höra av sig och visa att han bryr sig så skulle han få komma hem.. Men hur skulle han kunna veta det? Jag gjorde ju slut och bad han lämna nycklarna o hämta sina grejjer lixom.. Ibland är man bara så typiskt jävla tjej alltså, och tror att killar är tankeläsare..

Men jag är å andra sidan ingen tankeläsare jag heller. Jag VET att han mår skitdåligt och att han inte är sig själv, men jag vet INTE vad han tänker på. Jag vet INTE hur han känner eftersom han inte pratar med mig. Där måste vi börja göra förändringar båda två och börja kommunicera med varandra, det är fan viktigast tror jag.

Jag vet att många inte kommer gilla detta, men såhär är det: Jag kan stå ut med att han knarkar just nu, sålänge jag känner att han prioriterar mig och vårat förhållande. Det är drogerna som ska vara ett nödvändigt ont, inte vårat förhållande. Fattar ni vad ja menar?

Ja ni får tycka att jag är dum i huvdet, det är okej. Ibland funderar jag på om jag kanske är det, men det är väl det kärleken gör med en? Blind och dum.. O medberoendet också naturligtvis..

Jag ska nog ta upp kontakten på RÅBA igen också. Ni som läst ett tag kanske minns att jag gick hos en kvinna på samtal om medberoende för ett par månader sedan? Jag trivdes bra med henne, men det kändes ändå jobbigt att få sanningen serverad sådär lixom.. Men jag tror att jag är redo att möta medberoendet head on igen, och kanske börja jobba med det? Den som lever får se.

Tiden rinner iväg, morsan kommer snart och hämtar upp mig och skjussar mig till eftervården. Har inte så många gånger kvar nu, skönt!

Kul att det var några som ville bli vän med mig, dock är det en av er som jag inte kan hitta. Jag vet inte om du har nån inställning så vem som helst inte kan hitta dig.. N.M hoppas du ser det här och inte tror att ja bara dissar dig.

Jag är med en vän och ser på film just nu, så jag bloggar väl imorgon tror  jag.

Hej allihopa. Jag kan inte säga att det känns bättre nu, jag önskar att jag kunde det.. Jag sitter fortfarande och väntar på att han ska höra av sig.. Hoppet lever fortfarande för det här förhållandet.

Jag hade fått en fråga om att bli vänner på facebook av en av er, och jag vill inte skriva ut mitt namn här på bloggen, så jag har funderat... Om det finns någon som verkligen vill bli vän med mig på facebook så kan ni skriva erat namn i det här inlägget så addar jag er. Jag kommer göra så att alla kommentarer måste godkännas av mig innan dom publiceras, och kommentarer med era namn kommer jag naturligtvis inte lägga upp.

Men OM ni ska bli vän med mig på facebook så är det jätteviktigt att ni inte skriver nånting om bloggen så andra kan se, eller skriver nånting om det jag skrivit om här så andra kan se, förstår ni?

Ni kan ju naturligtvis skriva privata meddelanden till mig, men jag behöver väl inte förklara hur facebook fungerar..

Nog om det. Jag ska åka ut till ett köpcentrum idag och hälsa på en gammal arbetskamrat och käka lunch med henne. Jag blir galen av att bara sitta hemma och ha ångest över hela den här situationen.

Den här vännen som var här och hämtade E's saker skulle träffa han idag och prata med han, och jag hoppas att det kommer något bra utav det. Jag vill ju verkligen inte att det ska sluta såhär, men om han inte bryr sig så har jag inget val..

Jag har gråtit och gråtit och gråtit ikväll.. Det är slut mellan oss nu..

Jag tar det från början.. Igår så sa han att han skulle va hemma hela dan, men när jag ringde honom efter att jag varit på arbetsförmedlingen så hade han åkt till stan. Så jag åkte till mina föräldrar för jag skulle ändå äta middag där. Sen efter jag hade käkat hos dom så ringde jag honom och berättade att jag hade tänkt gå på ett möte och vi skulle höras efter det för han skulle komma hem då. Sen efter mötet fick jag inte tag på honom på ett par timmar, vi pratade runt elva när han var på väg till bussen men han missade den och sa att han skulle ta nattbussen hem istället. Han kom aldrig hem och jag fick inte tag på honom nå mer heller.

Vaknade imorrse och tänkte att jag ska fan inte ringa han idag, han måste visa att han bryr sig och höra av sig till mig. Vilket han inte gjorde.. Jag fick veta att han var nån helt annan stanns än där han var igår när jag pratade med honom, då var klockan runt 14 men han hörde fortfarande inte av sig. Jag väntade några timmar till sen ringde jag han vid 18 och då kläckte han ur sig att han skulle åka och fiska imorgon och inte skulle komma hem idag heller.

Jag vart skitfrustrerad. Kunde han inte ha hört av sig och sagt det då? Jag frågade när han hade tänkt tala om det för mig men han sa att han skulle säga det när han hade tänkt ringa mig. "men du hade ju inte tänkt ringa mig?" svarade jag, och han sa bara "nää..".

"Du bryr dig ju inte om mig, jag trodde du skulle komma hem igår och du kan inte ens höra av dig och säga att du inte kommer, det är väl inte så jävla svårt" och sen minns jag inte riktigt vad eller hur jag sa det men det slutade med att vi gjorde slut på nåt sätt sen la han på..

Han sa till mig i telefon att "du kanske ska göra dig av med mig då" och jag bad honom ge mig en anledning till varför jag inte ska göra det, men han kunde inte ge mig någon..

Jag ser nu när jag skriver att det här inte alls låter som det verkligen hände, men det är riktigt svårt att få ner allting "på papper". Kan inte riktigt uttrycka mig just nu..

Iallafall så skickade jag ett sms efter han lagt på och skrev att jag ville ha tillbaka nycklarna och att han kunde hämta sina saker men det kom inte fram för han hade stängt av telefonen, så jag skrev till en vän på facebook att han skulle hälsa honom det. Sen ringde den här vännen och sa att han skulle hämta nyckeln av E och hämta hans saker hos mig..

Då fick jag panik.. Det vart så värkligt på en gång. Jag hade hoppats att han skulle komma hem typ imorgon också skulle vi kunna prata om det men han verkar inte bry sig alls. Så den här vännen kom förbi och vi har suttit och pratat i några timmar om allting och han förstår hur jag känner och tänker, även fast han varit vän med E sen dom var små kan han inte heller förstå att han håller på såhär..

Jag sa till honom att det här behöver inte vara slutet. Det enda jag vill är att E ska visa för mig att han bryr sig och vill jobba på det här förhållandet, försöka få det att funka. Men som jag kännt nu på slutet så är han totalt ointresserad av det..

Han vill inte ens försöka.. Varför ska jag må såhär jävla dåligt och utsätta mig för allt det här om han inte ens bryr sig? Och det sa jag till E också.

Men OM HAN VILL, och FÖRSÖKER, så kommer jag kämpa för honom tills jag dör. Jag kommer stå ut och jag kommer göra allt för att det här ska funka sålänge jag KÄNNER att han älskar mig och bryr sig om vårat förhållande. Och det känner jag verkligen inte nu.

Han som var här, våran vän, sa att det var ingen idé att prata med honom nu för han är onykter, men att jag skulle ge det ett par dar och se om han hör av sig.

Det svåraste av allt är att när E känner att han gjort bort sig så drar han sig undan och skämms, istället för att visa framfötterna och be om ursäkt, vilket är det jag vill att han ska göra nu. Så jag vet inte hur det blir lixom.. Det ligger hos han nu, att gå emot sin natur och visa vad han verkligen vill och tala om för mig hur han tänker. Det är verkligen inte hans starka sida..

Han måste visa för mig att han vill att det här förhållandet ska funka, att det betyder nått för han. Och för att göra det så krävs det inte mycket. Det räcker med att han hör av sig, så jävla enkelt är det.

Som sagt jag har gråtit och gråtit hela kvällen. Jag vill verkligen inte att det ska sluta här.. Jag har lagt ner så jävla mycket på att få det här att fungera.. Det svåraste nu kommer att bli för mig att inte höra av mig. Jag måste vänta och se om han hör av sig..

Hoppas det inte vart alldeless för luddigt. Jag försökte beskriva det som har hänt nu men jag tror ni förstår att jag kan inte få med allting. Det låter så ihåligt och obetydligt det som hände när jag skriver det men det var det verkligen inte..

Jag älskar honom så mycket att det gör ont.. Jag har aldrig behövt släppa någon såhär. Jag har lämnat killar förut, men då har jag inte älskat dom längre. Det här är helt annorlunda.. Så jävla smärtsamt..

Jag hade skrivit ett mobilinlägg inatt men bara halva kom med så jag tog bort det och börjar om här..

Vet ni hur ofta jag får höra "jag fattar inte hur du orkar"? Och jag svarar alltid "jag vet inte.. Man stänger av på nåt sätt" men sanningen är att jag känner allting.. ALLTING..

Det gör ont hela tiden. Hela jävla tiden.. Varje dag är som en bergochdalbana där ena sekunden andas jag ut och hoppet kommer tillbaka och en sekund senare slås allting i bitar..Också håller det på sådär om och om igen under dagen.

Jag är som ett barn.. Säger man till mig "5minuter" då är det 5 minuter och jag kommer räkna dom minuterna tills han kommer. Men han kan säga "jag ringer dig om en stund" och sen ringer han inte förens dagen efter.. Förstår ni hur jag sitter och väntar då? Och vill inte vara den här jobbiga flickvännen som stör och är ivägen så jag ringer inte, utan jag väntar bara.. Allt medans hoppet krossas och mina drömmar dör..

För jag byggde hela mitt tillfrisknande på en dröm jag hade om oss. Jag drömde om ett drogfritt och normalt liv med honom, och han sa att han drömde om samma sak. Vi skulle jobba på varsitt håll och mötas drogfria igen, och jag höll stenhårt i den drömmen. Jag gjorde ALLT för att det skulle bli som vi drömt om, och han ansträngde sig inte ett jävla skit verkar det som..

Jag vill inte säga det här, men jag funderar på att lämna honom. Jag vet inte när det här slutade vara ett förhållande och bara blev en rädsla av att vara ensam och så, men det här håller inte längre.

Och hoppas inte för mycket nu mina läsare, för jag kommer garanterat att göra er besvikna och stanna kvar.. Det är sån jag är.. En jävla fegis..

Han kom hem igår iallafall. Jag började gråta direkt.. Vi satt länge och höll om varandra och sa inte ett ord medans jag grät o grät.. Sen började vi prata, men om vad minns jag inte nu.

Han hade druckit, det var det första han sa när han kom hem. Jag antar att det är därför han kunde sova hela natten. Hans avtändning på opiaterna är fruktansvärd nu, han är verkligen jättedålig. Men han har inte tagit nå sub sen i onsdags, helt otroligt! Han vill ju verkligen, men han fattar nog inte vad som krävs och hur mycket man måste kämpa tror jag..

Jag hörde när han snackade med soc idag, han är inte alls intresserad av öppenvård nu längre. Han vill ha medicinsk hjälp så soc sa tydligen att han inte ska börja på öppenvården som va tanken.. Jaha? Utan han skulle ringa till beroendeenheten och snacka med dom. Men dom har ju intagningsstopp! Jag fattar ingenting!

Jag har bett honom lägga in sig på ett boende här i stan. Men det blir väl inte aktuellt nu när det inte blir någon behandling på öppenvården.. Alltså vad ska man säga? Jag fattar fan i n g e n t i n g.

Magen har iallafall vart bättre idag, det är fett skönt. Jag tror verkligen att det beror på stress och oron alltså.. Men för mig så känns det lixom att oavsett vad jag får för symptom, om ja misstänker att det är psykiskt så tycker jag inte att det är så allvarligt och att jag inte behöver uppsöka läkare. Eller så tänker jag att dom inte kommer ta mig seriöst.. Inser själv att det där kanske vart förvirrande, hoppas ni fattar vad ja menar.

Nu orkar ja inte skriva nå mer. Känner på nåt sätt att bloggen inte är prio ett just nu..