Kaffe och en cigg på morgonen, ja nu var man där igen..

Jag är en morgonrökare, och det är nog den där morgonciggen jag saknat mest under mina 4 rökfria månader men nu har jag ju som sagt börjat igen. Känns som att det är bättre att jag röker än att jag knarkar..

Igår gick vi på bio älsklingen och jag. Vi såg en film som hette Abduction och den var väl okej men jag gillar inte sånna där lyckliga slut, hade hellre sett att tjejen dött eller någon annan viktig person så det hade blivit lite känsla men allt löste sig så fint så fint. jaja, det var mysigt iallafall.

Ikväll är det Arbetsmöte i min hemmagrupp på Anonyma Narkomaner. Vi ska byta lokal så det blir sista mötet i lokalen ikväll. På onsdag ska vi ha första mötet i nya lokalen och det ska bli spännande o se hur det ser ut där. Jag har sett bilder och så men aldrig varit där. Det ligger en kort bit utanför stan men jag hoppas att alla hittar dit särskillt nykomlingarna. Det är ju dom som är viktigast trots allt.

Jag har inte bestämt mig om jag ska ta en nyckel till nya lokalen. Dom ville ge mig en eftersom jag gör så mycket service och har nyckel till vår nuvarande lokal men jag vet inte.. För det första vet jag inte om jag förtjänar det sen vet jag inte vad dom andra anledningarna är men jag känner bara ett motstånd. Är det min sjukdom som försöker göra sig av med ansvar mån tro? Så är det säkert..

Frågan är om jag ska gå emot det jag känner och göra det jag vet är bra för mig eller om jag ska låta sjukdomen styra.. För hur det än är så är en nyckel ett bra sätt o tvinga sig själv till möten, för att går inte jag dit så kommer ingen in. Och jag behöver mötena nu mer än någonsin känner jag, även fast det tar emot.

Jag ska prata med de andra i servicegruppen och berätta hur jag tänker och känner, dom vet nog vad som funkar och vad jag borde göra. Jag litar fullständigt på gamlingarna i min hemmagrupp.

Igår hade vi en bra dag, äntligen!

Vi klev upp, for in till soc och hämta papper, sedan in till hans mamma och fikade och sedan for vi på dollarstore. Det var lite väl mycket folk där för oss båda tror jag så vi gick bara igenom i stort sett men vi fick ändå med oss en del bra grejjer.

Han hade egentligen tänkt åka på hockey men vi vet båda två vad som händer då, och jag misstänker att det är just därför han ville åka, men i slutändan så bestämde han sig för att stanna hemma med mig och se film och mysa.

Vilket jag inte kan beskriva hur tacksam jag är för. Han sa till och med under ikvällen att han är glad att han stannade hemma och det gjorde mig så glad!

Jag har fått nytt hopp, vi kan ha bra dagar vi måste bara komma på vad vi ska göra. Vi har fan till och med sovit bra inatt kom jag på nu. Åh vilken fin morgon!

Han ligger fortfarande och sover och det är typ helt otroligt för han sover alltid jättedåligt.

Javisst ja, jag började röka igår igen. Jag hade inte rökt på 4månader och det kändes. Det gör lixom ont i lungorna när jag röker och jag har hittills inte lyckats röka en hel cigg. Men det känns ändå bättre att plocka upp ciggen än att plocka upp drogen. Jag ska väl försöka hålla mig till ett minimum så jag inte förstör både rösten och ekonomin. Det var ju dom två anledningarna jag hade när jag slutade..

Igår kom vi fram till en skrämmande insikt.. Ingen utav oss mår bra men vi vill vara med varandra.

Han mår inte bra i min drogfria värld men han vill vara med mig och jag mår inte bra i vår aktiva värld men jag vill vara med honom. Hur kan vi mötas?

Det känns som att en utav oss måste göra en förändring, en måste offra sig. Ska jag gå tillbaka dit vi kom ifrån, där vårt förhållande blomstrade bland drogerna och misären? Eller ska han stanna här, på vita knogar, bara för att vara med mig?

Jag har drömt om droger inatt. Jag drömde att jag slog i mig doll och andra härligheter. Men det var fruktansvärt. Det var äckligt att ta sprutor igen..

Så fort jag slog upp ögonen så började jag romantisera och fantisera om droger, om vad eller hur mycket jag ska ta, vilken nål jag ska använda, hur det ska kännas osv. Vilken bra början på en förhoppningsvis drogfri dag.

Igår nämnde han att han skulle dricka öl med en kompis idag, och jag blev så jävla sur att jag inte ens kunde dölja det. Då tog han tillbaka det han sagt men då blev jag ännu argare, vafan sa du det från första början då när du vet att jag blir orolig?? Det blev bara fel allting... Men jag tänker inte låtsas som att det är okej när det inte är det.

Han får pengar idag dessutom, vilket är skönt för honom men det första jag tänker på är att han kommer köpa droger. Kommer han det? Det vet jag ju inte men det är min första tanke.

Jag står och väger på kanten.. Ska jag? ska jag inte?

Tänk om vi kunde få stanna här, mellan dagarna. Här där dagen är slut men morgondagen har ännu inte börjat. Jag vet att vi inte mår bra här, men jag är rädd att morgondagen kommer att bli ännu värre, så då stannar jag hellre här.

Vill ni veta vad jag sitter och tänker på just nu?

Jag tänker vara helt ärlig..

Jag sitter och tänker att jag önskar att jag aldrig hade blivit drogfri.. Att jag aldrig hade fått min familj tillbaka och att jag inte hade nåt att förlora om jag klev på ikväll.

Men det har jag, och det känns skitjobbigt. Jag har allt att förlora om jag börjar knarka igen. Min familj... jag vet inte ens vad jag ska säga om dom. Det gör för ont att ens tänka tanken att jag skulle göra så mot dom..igen.

Jag önskar att jag bara fick knarka och skita i allt vad ansvar heter. jag önskar att jag kunde vara så självisk och kall så att jag kunde skita i allt och alla och bara knarka knarka knarka..

Men det kan jag inte. Jag vågar inte ta det steget ner i drogträsket igen. Jag står och väger på kanten hela tiden ska jag, ska jag inte, men jag vågar fan inte. Inte ikväll iallafall.

Vad händer imorgon? Vilket beslut tar jag då? Kommer jag att våga?

ska jag? Ska jag inte?

Idag har vi tvättstuga, sen vet jag inte vad som händer. Åka på dollarstore kanske? Vi måste hålla oss sysselsatta.

Igår blev han erbjuden tjack hemma hos en vän, som tur är så hindrade denna vän honom från att ta. Jag kan inte ens tänka mig hur svårt och jobbigt det måste ha varit. Jag blir jätteledsen men samtidigt stolt när jag tänker på det.

Jag vet inte om jag hade pallat att möta dessa frestelser varje gång jag går utanför dörren. Mitt största hot är nog att jag ska gå på bolaget om jag går ut ensam för jag har ju kapat banden med alla mina vänner. Men han har alla sina kvar och dom verkar inte förstå....

Jag var på möte igår. Vi har skaffat en ny lokal och dom ville ge mig nyckel dit eftersom jag har nyckel till vår nuvarande lokal. Men jag tackade nej.. Jag känner mig inte värdig. Jag har inte tagit ett återfall men jag är så pass nära att det känns inte som att jag förtjänar att vara en betrodd tjänare med nyckel till lokalen. Jag tänkte lämna över pengarna jag samlat in från mötena till någon annan i servicegruppen för att jag litar inte på mig själv om jag tar ett återfall. Jag känner mig värdelös... Inte ens värdig att gå på möten och dela.. En sån som jag förtjänar inte att sprida budskapet vidare..

Men jag går dit iallafall, och jag delar. Jag är brutalt ärlig om allt jag känner och går igenom och jag har blivit tackad för det. Varför förstår jag faktiskt inte.

Vi kämpar vidare.. Dag för dag, stund för stund.

Idag är en dag precis som alla andra dagar..

Vi höll oss drogfria igår. Vi åkte och storhandlade med min bror sen gick vi och köpte pizza och hyrde två filmer. Jag kände dock att jag inte vågade åka iväg på eftervården och lämna honom ensam med sitt drogsug så jag stannade hemma. Nu har jag inte varit där på två veckor.. Jag hoppas att jag kan gå nästa vecka.

Idag vet jag inte alls vad som händer. Jag ska väl åka och köpa en vinterjacka med morsan, jag har ju vuxit ur min gamla.. Jag hade storlek 34/36 förut nu har jag runt 42/44. Så jävla äckligt...

Jag önskar ibland att jag kunde kliva på tjacket i typ två månader intensivt och bli av med vikten och sedan börja äta rätt o träna från första början. Det tar emot så in i helvete att gå och träna när jag ser ut såhär..

Men jag är medveten om hur skadat det är att tänka så.

Jag ber gud att jag ska få ta min gula bricka den 1 november, men det känns långt dit..

Godmorgon. Jag blev väckt av att Råba ringde (rådgivningsbyrån), hon frågade om det hade hänt nåt och ja det kan man väl säga att det har men jag kände mig inte bekväm att prata om det när min pojkvän låg brevid.

Jag vet inte vad jag ska säga, det känns som att jag bara vill blunda för allting men det kan jag inte. Jag måste fejsa detta annars blir det mitt återfall och död. Dramatiskt det lät men sån är jag på morgonen. Om jag inte är dramatisk så tar jag det inte på allvar..

Men vad ska jag skriva om det? Jag kanske inte riktigt har vaknat än..

Idag ska vi iallafall träffa hans syster och hennes barn och gå på en nyöppnad affär här i stan, sen ikväll har jag eftervård. Då lär det bli en hel del pratande om det som har hänt. Orkar jag?

Jag måste.

Jag skriver väl nåt mer under dagen kanske nu måste jag ha frukost.