Jag är en jävla hycklare. förlåt för det.

När jag skrev här sist var jag påtänd. Snacka om GROV jävla förnekelse.

Det som hände var att en tjej kom in på mitt rum med en panna tjack och ja, jag tog den innan jag ens hade hunnit reflektera över vad det skulle innebära för mig och alla i min närhet.

Som väntat så vart jag utskriven, och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag kunde inte berätta för E som låg på avgiftning och jag vågade absolut inte berätta för familjen. Så vad gjorde jag?

Jo, jag förflyttade mig några hundra meter från boendet jag blev utkastad från och klev på MDPV hos en polare. Jag var nära att dö 3 gånger på 5 dygn. Jag ville inte leva. Jag försökte ta mitt liv i en gravid kvinnas badkar. Jag höll på att bli ihjälslagen, hjärtstillestånd och pissade blod. Tror aldrig jag har varit så destruktiv som jag var den första veckan efter jag blev utkickad. Jag ville verkligen inte leva längre.

Och E... fyfan.. Han hade lyckats blivit ren för första gången på jag vet inte hur många år, och han klev ju naturligtvis ut då. Han var så besviken... Det skär i hjärtat på mig.

När den första helvetes-veckan var över börja jag komma till ro med mig själv och insåg att det var bara o försöka igen. Vad jag inte hade räknat med var hur lång tid det skulle ta. 3 månader senare sitter jag nu här igen. Och tro mig, det har varit den grönjävligaste jävla misären hela vägen. Och jag vill inte tillbaka.

Min bästa vän tog livet av sig under den här tiden. Han hämtade knarket hos oss och sen var han död. Det tog en vecka innan jag fick veta det. Sen missade jag begravningen också bara för att jag är en värdelös knarkare. De svider i ögonen när jag tänker på att han kanske var där och jag var inte där. Bara hans familj förmodligen..

Jag har drömt och romantiserat om döden länge, men mycket mer intensivt sen jag klev ut och särskillt sen han tog livet av sig. Inatt drömde jag att jag var död, och sen dog E och vi var tillsammans och lyckliga. Det var precis som jag alltid föreställt mig att döden kommer att vara, och nånstans innom mig vet jag att det kanske inte är långt kvar nu. Tänk om jag redan levt halva mitt liv? bara den tanken.. Det har jag säkert gjort, iallafall om jag inte skärper mig nu. Det är typ 4 st som dött innom 2 månader. Det är helt sinnesjukt.

Det gör inte mig så mycket om jag måste checka ut i förtid. De finns dom som förtjänar att leva och dom som förtjänar att dö. Jag har inte tagit vara på mitt liv och bara spridit smärta till alla runt omkring mig. Jag skulle gladeligen ge min plats åt nån som förtjänar den mer, men inte förens jag fått reparera lite av den skadan jag gjort. Jag vill ändå nånstans att min familj ska se mig drogfri innan jag dör. fråga mig inte varför..

Som ett extra sår i hjärtat kommer här en text jag skrev precis då jag blev utskriven;

Du säger att du vill förstå, veta hur det är

Att leva som jag gör i fullständig misär

Vet du hur det känns att inte vara välkommen någonstans?

Det känns som att det vore bättre ibland om jag inte fanns.

Vill du veta hur det känns att vara orsaken till att min mamma gråter varje dag?

Skammen är olidlig och går inte att hantera

men jag kan inte fly det är bara att acceptera

Tar en jävel till och hoppas det går över om ett tag

Jag kastade bort det värdefullaste man har

Valde drogen istället för att bara stanna kvar

hos mamma som alltid älskar mig fast jag är som jag är'

Nu svarar jag inte eller berättar vart jag är

Måste ha lite mer, det gör för ont att tänka på

För drogen kommer först det måste du förstå

Jag skämms och döljer hur illa det verkligen är nu

Att jag är avskydd och föraktad av alla utom du

Människorna jag möter ser på mig med avsky och hat

Ni har aldrig varit hungrig tänker jag och stjäl en bit mat

Jag litar inte påå någon, är ständigt på min vakt

Tänker på mamma och vet precis vad hon hade sagt;

Det är aldrig för sent även om livet känns hårt

Jag kommer stå vid din sida när det blir för svårt.

 

Benita

14 september 2013 08:49

Snälla du, förstår att du känner skam, mörker... Och tro mig det gör man även efter 6 års nykterhet! Kan lova dig att livet har så mycket mer att ge... Försök bara att våga lite längre denna gång! Suget, försvinner inte eller längran men det kommer andra kickar! Varm stor kram och kämpa på...

 

Johanna

26 september 2013 16:05

Dö inte A. Du är sån fin och snäll tjej, där inne. Jag är en av dom som BARA har sett dig ren. Det är ändå en tanke som du kan leva på. Jag har inte en aning om hur påverkade A är. Jag vet bara hur rena och friska A är. Och hon var en supertrevlig tjej. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...