Jag ligger för tillället inlagd på sjukhuset för att jag har bestämt mig för att sluta knarka.... snart två veckor har jag legat här. var hemma igår på nattpermis och det gick bra, inget återfall! fick naturligtvis lämna urinprov när jag kom tillbaka men det var väntat..

på tisdag ska jag och min kontaktperson ha möte med soc om en behandlingsplan för att just nu har jag ingen, jag typ förvaras här tillsvidare känns det som. Dom ville först att jag skulle vänta tills min ordinarie handläggare på soc kom tillbaka från semestern men jag är inte särskillt sugen på att ligga här tills augusti..

alla tycker jag är så duktig o stark.. Sanningen är att jag tog benzo de två första dagarna jag var här men sen dess har jag vart helt ren. min underbara pojkvän är så stolt över mig, han är anledningen att jag orkar kämpa vidare och inte kasta in handduken som jag vart nära på att göra flera gånger.

jag kan inte låta bli att undra.. ska jag aldrig mer känna ruset av en fet panna tjack? Ska jag aldrig mer känna stickningarna från en doll? ska jag aldrig mer röka hasch eller knapra benzo? aldrig är ett sånt permanent ord. ett skrämmande ord. men valet att ligga här o kämpa mot suget kan vara skillnaden mellan liv och död för mig, det kan vara början på ett nytt ljusare liv med en framtid som inte består av tyngre och tyngre droger tills jag dör utan den är fylld av möjligheter och liv. men det är fruktansvärt tungt o svårt att göra detta, tankarna vandrar tillbaka till drogernas tröst och jag får nästan som hemlängtan när jag tänker på mitt liv som knarkare. nu ska jag starta ett nytt skrämmande liv som drogfri och det gör mig lite nervös.. tänk om jag misslyckas? automatiskt svarar mitt inre att självklart kommer jag misslyckas, jag är byggd för att leva i misär och ett återfall är bara en tidsfråga.. jag vill inte tänka så.. jag vill vara stark och tro på mig själv sådär som alla andra tänker om mig men det är ett ständigt krig innom mig och jag får ingen ordning på tankarna o känslorna jag har..

det känns som att jag kämpar mot mig själv och varför ska jag göra det? ska jag inte kämpa med mig själv? och kan en människa värkligen ändra sitt liv?

Nä nu knackar dom på dörren o säger att det är lunch, får väl kliva upp då...