Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. 10 veckor kvar "bara".....

I fredags körde jag E till häktet på saltvik. Den här gången fick jag iallafall säga hejdå. Jag trodde jag skulle börja grina som en dåre, det satt i halsen och ville ut men det kom ingenting. Jag har blandade känslor inför detta. Det är skönt att han sitter där han sitter, och jag kan fokusera på mig själv. Men å andra sidan är det jättejobbigt. Jag tänker på honom mer nu när han sitter än när han var ute. Nu har jag inte längre möjligheten att träffa honom och prata med honom när jag vill.

Men inget ont som inte har nått gott med sig, åtminståne så hoppas jag det. Jag söker lägenhet varje dag och jag ska be morsan hjälpa mig att sätta ut en "önskar hyra" annons på blocket. Jag måste ha lägenhet när han muckar, det finns inget alternativ. Vägrar låta honom komma ut på gatan och hela denna karusell börjar om igen.

Jag vet att oddsen är emot oss. Jag vet att risken är stor att det blir som förra gången. Men blir det så så blir det så. Vi är överlevare. Både jag och E borde egentligen vara döda hundra gånger om, men vi har slagit oddsen om och om igen och överlevt. Det finns en anledning att vi lever och att vi har varandra. Det är jag helt övertygad om. Jag kan se en framtid för oss, men det är en lång väg dit och snesteg får man nog räkna med.

Vi har kört lifestory's på behandlingen i veckan. Jag började med min och det tog en och en halv timme. Det var flera stycken som började gråta. Sett utifrån så är min historia fruktansvärt tragisk och hemsk, men det finns även ljuspunkter och det (dom sa) lyser igenom är min styrka och att jag är en överlevare ut i fingerspetsarna. Alla människor har styrkan innom sig, men man vet inte hur stark man är förens man inte har något annat val än att vara stark.

Jag vill dela med mig av det jag har lärt mig, inte bara till missbrukare utan till alla som har det kämpigt. Jag är absolut ingen förebild eller så, men jag har överlevt och jag vill visa att det går att ta sig igenom även det fruktansvärdaste av det fruktansvärda. Vi är alla överlevare, men de flesta av oss har ännu inte hamnat i den situation då vi måste vara starka och överleva. När man väl hamnar där så tror man inte man kommer klara sig, och man kanske lider fruktansvärt och kämpar med näbbar o klor mot en övermäktig motståndare, men vi överlever. Vi ser tillbaka och tänker "hur fan klarade jag det" men vi gjorde det.

Har ni några frågor till mig förästen? Shoot.

 

josse

13 oktober 2013 11:13

Du har inte lyckats ännu och med ditt med beroende kommer du aldrig komma vidare . 10 veckor är ingen tid det krävs hela livet . Samt bryta alla kontakter med missbrukare gäller även killen din .

 

Nathalie

13 oktober 2013 11:21

Jag förstår att du, Josse, bara menar väl men läs din kommentar en gång till. Gör det och fundera på om du verkligen tycker att den hjälper. Enligt mig får den dig att framstå som en osympatisk, negativ besserwisser. Du sitter inte på alla svar, din åsikt är inte den universala sanningen och dina ord är inte lag. Delmål är att lyckas, att vara medberoende gör det svårare men inte omöjligt, 10v kan kännas som lång tid när man är mitt uppe i det och jag tror nog hon är högst medveten om att det är en livslång kamp, att bryta med alla missbrukande kontakter är ingen garanti för att lyckas.

kanske uttryckte du dig bara fel, vad vet jag, men om jag hade varit du hade jag försökt att skriva i en positivare anda. Vänlighet, positivitet och glädje är vad tjejen (och alla andra) behöver ifrån sin omgivning.

kram!

 

jp

20 oktober 2013 23:08

Vi har samma sjukdom du och jag. Jag blir så innerligt berörd av att läsa din historia. Idag är jag nykter och fri sen 7 år tillbaka. Jag var lika sjuk som du. Det fanns inga baksmällor eller tidpunkter för att ens fundera över om jag ville eller inte. Det handlade om att andas, överleva och förvåning av att vakna upp levande varje morgon. Det enda som krävs nu är din vilja. Du har fått livet som en gåva, de flesta av oss dör. Efter viljan har du allt att vinna. Men du måste våga lite på behandlingen och de som finns där. Dom är där för att dom vet hur man tar sig vidare, lita på dom OAVSETT spratt din hjärna spelar dig. En aktiv beroendehjärna är en kidnappad hjärna. Sen kommer du finna dig själv. Men det tar tid. Vägen dit är läskig, men lyssnar du på dom som gått före på möten eller behandlare lovar jag att det aldrig blir tråkigt :)
Jag lever ett liv inte ens mina vildaste fantasier kunde föreställa sig när jag var aktiv, rent materiellt skulle jag kunna köpa laster av substanser. Men det är inte vinsten, det är bonusar (jobb, ekonomi, kläder osv). Vinsten är att leva i frid, inte vara arg, inte vakna med dödsångest, känna värmen av solen, kunna andas djupt och känna lycka. Det finns runt knuten, det värsta har du gjort - om du vågar slänga dig över stupet in i behandlingen. Ta emot, gör vad dom säger, var inte dumdristig. Mitt ex dog mitt i min behandling, då vände allt. Hoppas du slipper vara med om det. Men det blev också mitt livs andra gåva efter att jag föddes.

Massa kärlek till dig <3

 

Nathalie

21 oktober 2013 11:10

Åh Jp, stor kram till dig! Vilken härlig läsning. Jag blir varm i hjärtat och genuint glad för din skull.

all kärlek!

 

Benita

24 oktober 2013 21:42

Saknar dina inlägg! Hoppas du mår bra och att du har det gott?!
Kämpa!
Kramar Benita

 

josse

25 oktober 2013 10:53

Kommentaren var väl menad men även sann. Sanningen kan göra ont och hon är på rätt ställe för att lära sig hantera även den.Äger ett behandlings hem och har själv varit missbrukare och medberoende,

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...

Idag har jag varit drogfri i 30 dagar. Kom på det helt av en slump. den 26 augusti for jag in på avgiftning, och jag tog min sista spruta den morgonen. Det var 31 dagar sen, helt otroligt!   Lite nervös är jag, för det var här jag snubblade och t...