Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min historia och det hatar jag. Sen så har min rumskompis som jag för övrigt tycker väldigt mycket om umgåtts med honom under sommaren. Hon har samma uppfattning som mig; att han är helt jävla störd i huvudet. Imorrse på bussen visade hon en film på honom och en bild, det började bokstavligen knastra bakom pannbenet på mig och sen kom det här fruktansvärda hatet. Jag har inte och har aldrig haft en känsla, en längtan så stark i hela mitt liv som mitt hat för honom och min önskan att se den mannen drunkna i sitt eget blod.

Så länge den mannen lever är mitt liv inte fullbordat. Jag kommer aldrig bli fri förens jag står över hans grav och skrattar.