Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!

Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är noradrenalin och serotonin i den och det är precis vad jag behöver. Det känns som att alla lösa trådar i hjärnan börjar finna varann.

Igår pratade jag med E's mamma och fick adressen till anstalten där han sitter så jag kan skriva brev. Så fort vi hade avslutat samtalet gick jag in på rummet och började skriva. Sen bröt jag ihop.. Vi hade städdag här på boendet och när jag skulle hämta damsugaren så kände jag panikångesten komma. Jag skynda mig in på närmsta toalett och släckte lampan, for ihop på golvet och bara grät och grät. Allt kom samtidigt. E som sitter inne, min bästa vän som tog livet av sig, vad jag har gjort mot familjen. Det bara regna över mig.

Jag har känt trycket länge nu, men tårarna vill inte komma. Jag är helt avstängd fast ändå känner jag allt. Jag önskar att jag kunde gråta ordentligt. Inte ens igår när jag grät fick jag den där tillfredställande känslan som man får när man har gråtit ordentligt och släppt på trycket. Jag lixom "torr-gråter" det kommer inga tårar men jag gråter ändå. Det är svårt att förklara.

Jag är inne på 4de veckan på behandlingen, och om ett par dagar har jag varit drogfri i 2 månader. Det känns att jag börjar bli människa.

Me nu måste jag springa till bussen!