Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. 10 veckor kvar "bara".....

I fredags körde jag E till häktet på saltvik. Den här gången fick jag iallafall säga hejdå. Jag trodde jag skulle börja grina som en dåre, det satt i halsen och ville ut men det kom ingenting. Jag har blandade känslor inför detta. Det är skönt att han sitter där han sitter, och jag kan fokusera på mig själv. Men å andra sidan är det jättejobbigt. Jag tänker på honom mer nu när han sitter än när han var ute. Nu har jag inte längre möjligheten att träffa honom och prata med honom när jag vill.

Men inget ont som inte har nått gott med sig, åtminståne så hoppas jag det. Jag söker lägenhet varje dag och jag ska be morsan hjälpa mig att sätta ut en "önskar hyra" annons på blocket. Jag måste ha lägenhet när han muckar, det finns inget alternativ. Vägrar låta honom komma ut på gatan och hela denna karusell börjar om igen.

Jag vet att oddsen är emot oss. Jag vet att risken är stor att det blir som förra gången. Men blir det så så blir det så. Vi är överlevare. Både jag och E borde egentligen vara döda hundra gånger om, men vi har slagit oddsen om och om igen och överlevt. Det finns en anledning att vi lever och att vi har varandra. Det är jag helt övertygad om. Jag kan se en framtid för oss, men det är en lång väg dit och snesteg får man nog räkna med.

Vi har kört lifestory's på behandlingen i veckan. Jag började med min och det tog en och en halv timme. Det var flera stycken som började gråta. Sett utifrån så är min historia fruktansvärt tragisk och hemsk, men det finns även ljuspunkter och det (dom sa) lyser igenom är min styrka och att jag är en överlevare ut i fingerspetsarna. Alla människor har styrkan innom sig, men man vet inte hur stark man är förens man inte har något annat val än att vara stark.

Jag vill dela med mig av det jag har lärt mig, inte bara till missbrukare utan till alla som har det kämpigt. Jag är absolut ingen förebild eller så, men jag har överlevt och jag vill visa att det går att ta sig igenom även det fruktansvärdaste av det fruktansvärda. Vi är alla överlevare, men de flesta av oss har ännu inte hamnat i den situation då vi måste vara starka och överleva. När man väl hamnar där så tror man inte man kommer klara sig, och man kanske lider fruktansvärt och kämpar med näbbar o klor mot en övermäktig motståndare, men vi överlever. Vi ser tillbaka och tänker "hur fan klarade jag det" men vi gjorde det.

Har ni några frågor till mig förästen? Shoot.