nu har jag äntligen fått tag i honom. Han skulle komma hit så vi får prata om hur vi ska göra nu framöver. Han säger att han inte är påverkad men jag vet inte. Det syns väl när jag ser honom. Jag har ingen aning om hur jag kommer att hantera detta.. Det återstår att se..

det första jag tänker på när jag vaknar är att ta droger. Det sista jag tänkte på innan jag somnade var att ta droger. Jag tar en sekund i taget nu.. Hur fan ska jag klara hela dagen när det är såhär svårt när jag nyss vaknat?

om han dör kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte lät honom komma hem. Jag är såå nära att kliva på nu..

jag var nära att ta ett återfall igår. Min pojkvän har klivit på igen och jag har sagt upp mig från jobbet. Jag är arbetslös och har pms. Jag ska göra mitt bästa för att inte plocka upp drogen idag men jag lovar ingenting...

idag får jag åka hem, det ska bli så skönt. Jag har lärt mig jättemycket om mig själv så jag är glad att jag for hit. Imorgon börjar jag mitt nya jobb och det ska bli spännande, fett att få tjäna egen lön snart!

här ligger jag i sängen på mitt gamla behandlingshem och längtar hem. Jag är här på återvändardagar men ingenting är sig likt. Jag har fått en jobbig uppgift om relationer som jag bara vill fly ifrån, men vart ska jag fly? Jag är mitt ute i skogen...

Jag har lixom ingen lust att blogga längre, jag vet inte vad jag ska skriva.

Igår var jag iväg på ett möte och jag mådde inge bra alls så jag delade bara om harm och min gamla drogpersonlighet kom verkligen fram. Jag kände väl på mig att min pojkvän skulle dricka antar jag..

Han var på hockey med grabbarna och drack sig full igår. Jag har sagt till honom att han inte får komma hem om han druckit eller tagit droger men jag kände bara att jag ville att han skulle komma hem så jag kunde ha koll på han precis som en förälder. Jag blir så jävla mammig när det är nåt alltså. Han mådde inge vidare och kände väl att det kanske inte var så lyckat att dricka så jag hoppas att han har lärt sig nåt. Det återstår väl o se...

Jag känner hur medberoendet och min egen sjukdom drar och sliter i mig. Jag har tappat mitt program lite grann och faller tillbaka i gamla mönster. Jag är fortfarande nykter och drogfri men beteendet, tankarna, känslorna är desamma som förr. Jag känner mig hemma i min gamla roll, samtidigt som jag känner mig vilsen för det passar lixom inte in i mitt nya liv. När han kom hem väcktes så mycket gammalt i mig, och det är inte pga nåt han gör eller har gjort för han är helt underbar, det är bara minnena som väcks av att se honom.

Jag känner att jag är inne i en process nu och då får det vara så. Jag vet att jag går igenom detta för att lära mig nåt och bli starkare i slutändan och det känns bra. Jag försöker tillämpa tillit till min högre makt och min pojkvän men det är svårt. Sjukdomen gör att jag vill styra och ställa i mitt eget liv och i andras och då blir det inge bra. Min egenvilja är farlig. Min VILJA är stark och kan göra gott för mitt liv om jag använder den rätt, men min EGENVILJA för mig bara rakt ner i drogträsket.

Förvirrat.. kanske.

Just nu sitter jag och väntar på morsan vi ska åka till mormor för hon fyller år idag. Ska bli skönt att träffa släkten och äta god mat. På återseende.

Hej nu verkar det som att jag har fått till datorn igen. Får se hur länge den håller den här gången..

Det har hänt rätt mycket nu sen jag skrev sist. Min kärlek har kommit hem!!! Jag måste bara berätta...

Jag satt här hemma och väntade, hade fattat det som att han skulle mucka ganska tidigt på dan men han hörde aldrig av sig. Hans mamma ringde och frågade mig ett par gånger om jag hade hört nåt men det hade jag ju inte. Klockan tickade vidare mot 12...13 jag började bli fysiskt sjuk av att bara sitta och vänta och inte veta nånting. Är han på väg? Har det hänt nåt? Så jag åkte hem till farsan för att få nåt annat att tänka på. När jag sitter hos farsan och precis har ätit så ringer telefonen, det står att det är hans mamma som ringer men när jag svarar så är det hans röst jag hör. Jag blir så uppspelt och nervös att jag nästan kräks bokstavligt talat. Jag kastar mig i bilen och är nere hos hans mamma på 10minuter. Jag ringer och ber honom komma ner och möta mig utanför porten och när jag står där och väntar....herregud jag får hjärtklappning bara av att tänka på det. Jag fick en sån adrenalinkick att det kändes som att jag hade tagit en panna dundertjack! Knäna höll på att vika sig på mig och jag trodde jag skulle kräkas och svimma på samma gång. Sen bara stog han där framför mig och jag kasta mig i hans famn och vi kysstes för första gången på över 8 månader. Det var helt underbart och overkligt och jag vet inte hur jag ska beskriva känslorna som strömmade igenom mig just då. Jag la mina händer på hans kinder och han la sina händer på mina öron och vi stog där och såg varandra i ögonen och log. Vi kysstes och log och såg på varandra. Jag kunde inte fatta att han var hemma, att han stog där och snurrade på mitt hår och kysste mig. Vi åkte upp till hans mamma och åt middag med hans systerdotter och sen kom en av hans systrar förbi sen åkte vi hem till mig och han fick se våran nya lägenhet för första gången. En av hans vänner var med och jag ville bara att han skulle åka så vi fick vara ifred nån gång och tillslut så for han och vi var själva. Äntligen!! Jag tänker inte gå in på vad som hände sen för det vill jag behålla för mig själv men det var fint och det var efterlängtat ;)

Vi tittar på varandra mycket. Bara sitter/ligger/står och tittar varandra djupt i ögonen utan att säga nåt. Det behövs inte sägas nåt. Inga ord kan ändå beskriva hur vi känner för varandra tror jag.. Men jag kan säga såhär, jag är så oförskämt lycklig nu! Jag svävar på moln och vill aldrig gå tillbaka till det vi kom ifrån. Vi är precis där vi ska vara och jag är lycklig. Jag är så jävla lycklig.