idag är den stora dagen. Han med stort H kommer hem. The love of my life som jag inte sett på 8 månader. Jag har längtat efter denna dag sedan den 1 februari då vi skiljdes åt. Nu är den här och jag kan inte fatta det. Har ingen aning om när han kommer, han har inte hört av sig än men det visar sig väl. Nu ska jag äta nåt och hoppa i duschen. Toodles!

ledsen att jag inte bloggat på ett tag min dator funkar inte som den ska.. Jag mår bra, är drogfri och längtar tills på söndag! Puss o kram

Jag har vaknat flera gånger under natten av att det har kliat i ansiktet. Nu när jag klev upp och kollade mig i spegeln höll jag på att ramla baklänges. Jag är knallröd i hela ansiktet, och ända ner på halsen. Det kliar så jag håller på att bli vansinnig!

Jag ringde morsan och fråga vad det kan vara och hon sa att det kan ha med hormonerna att göra eftersom jag fick mens nyss. Jag hoppas att det är nåt så simpelt.. Jag har inte ätit nåt som jag inte brukar äta heller så jag hoppas att det inte är allergi. Vill inte sluta äta maten som jag äter nu.

Oj jösses, vet ni vad jag precis kom på? Om en vecka muckar min pojkvän! En vecka! Fan vad jag längtar.

Idag ska jag träffa min sponsor för att redovisa en uppgift jag fick ang mitt snatteri. Jag är nöjd med uppgiften så jag tror att hon kommer va det också. Jag har lätt för att skriva emellanåt så jag är inte orolig.

Sen ikväll ska jag på sinnesrogudstjänst med min mormor. Hon ringde igår och kände sig ensam och jag förstår henne, hon har haft huset fullt nu sen begravningen och helt plötsligt åkte alla och hon är ensam kvar. Stackars mormor, ska bli skönt att få umgås med henne idag.

Fan va det kliar... jag blir galen!

Det blev inget bloggande för mig igår, jag hade ingen lust och sen när jag försökte så hängde sig datorn. Jag får försöka beskriva gårdagens känslor och tankar idag istället..

Jag var på begravning igår, min morfar gick bort för ett par veckor sedan. Det var en fin begravning i ett litet kapell, vi fyllde alla stolar och lite därtill. Han var inte min biologiska morfar, men den enda morfar jag haft i mitt liv. Det kändes lite konstigt att hans "riktiga" barnbarn som inte haft någon riktig kontakt med honom satt framför min familj och grät hysteriskt. Dom kände han ju lixom inte.

Den mäktigaste känslan under dagen var ändå tacksamhet. Vi bilen på väg till efterfikat säger min mamma att hon kunde inte sluta tänka på att det kunde ha varit jag som låg där, och jag vände mig om till henne och sa "Mamma, det var exakt det jag satt och tänkte på också". Bilen fylldes av en tung känsla, alla kände vi samma sak. Jag kan inte sätta ord på stämningen, om det var tacksamhet eller sorg, men vi kände alla samma sak i just den stunden. Sen sa hon att om det här hade varit för ett år sedan så hade jag inte ens dykt upp på begravningen, eller rättare sagt hon sa att dom hade inte ens kunnat få med mig på begravningen. Och det höll jag också med om fullt ut, och i det föddes en otrolig tacksamhet att jag får finnas där för min familj idag, nykter och drogfri.

Jag tar inte illa upp när min familj säger sånna saker, jag uppskattar deras ärlighet och att dom känner sig så pass trygga med mig idag att vi kan prata om det. Det är viktigt tycker jag att man får prata om det som har varit, och hur glad man är att det är annorlunda nu. Jag är tacksam att min familj vågar uttrycka sina känslor, det är inte alla familjer som gör det..

Sen så har vi ändå tre ord som vi kämpar med. "Jag älskar dig" är svårt att säga, men vi vet alla om det. Jag och mamma har börjat säga det till varandra lite då och då, men mest skriver vi det på facebook eller så skriver hon det på sin blogg för hon vet att jag läser den.

Igår la hon ut en bild på sin hund på facebook och skrev att det var ett år sedan dom hämtade honom, hon skrev att det hade varit ett händelsefyllt år, det bästa på många år och att hon ville tacka sin älskade dotter för det.

Jag kanske bloggar mer under dagen, just nu tog det stopp.

Men jag är oerhört tacksam att jag lever, och att jag har varit drogfri i 8 månader. Tack gode Gud för det.

Idag firar jag 8 månader nykter och drogfri! Tack Gud för att jag får chansen att tillfriskna och finna sinnesro. Jag älskar mitt liv!

Idag hände nåt kul. Min gamla socialsekreterare ringde mig och frågade om jag hade lust att hjälpa en tjej hitta till ett NA-möte. Självklart sa jag ja! Klart hon ska få komma på ett möte. Det är inte så lätt när man precis kommit hem från behandling att ta sig dit själv.. Jag ringde upp henne och bestämde träff imorgon innan mötet. Det känns jättekul att min gamla socialsekreterare frågade just mig om jag kunde tänka mig att hjälpa till, hon känner ju mig och har följt hela min resa. Idag jobbar hon inte längre på socialtjänsten utan på ungdomsrådgivningen där jag går och har återfallsprevention, Så vi träffas fortfarande regelbundet. Hon är en fantastisk kvinna, hon har verkligen lagt ner själ och hjärta i sitt arbete med mig och hon är uppskattad för sitt arbete, inte bara med mig utan med alla som hon hjälpt. Jag hade verkligen tur som fick henne i början, sen när hon slutade så fick jag min nuvarande, och hon är helt värdelös. jaja, man kan inte alltid ha tur..

Jag har fortfarande ångest över det som hände igår.. Det gnager i mig och hugger till i magen när minnet kommer tillbaka. Jag var så jävla nojjig idag på jobbet för att nån av tjejerna från butiken skulle se mig. fyfaan.. så jävla ovärt. Önskar att jag kunde få det ogjort.

Jag berättade för min sponsor om mitt snatteri, och det kändes mycket bättre efteråt. Hennes första reaktion var att jag skulle gå tillbaka till butiken och be om ursäkt men då blev jag defensiv på en gång och sa att det vägrar jag fan att göra. Jag kan inte gå dit och torska med flit och sen stå där med böter igen, det gör jag bara inte. Jag förklarade att jag lämnade tillbaka det jag stal innan jag sprang så tekniskt sätt så stal jag ingenting.. Eller alltså, jag är inte skyldig dom nånting.

Men jag kände mig endå oärlig tills jag berättade att jag hållt på med det här under hela mitt tillfrisknande, till och med i behandlingen så stal jag vid några tillfällen. Hon gav mig tipset att göra mig av med så mycket stulna saker som möjligt, och det ska jag allvarligt fundera på.. Iallafall de sakerna/kläderna som jag inte har någon användning för, eftersom de bara ligger och tar plats och ger mig dåligt samvete.

Jag fick i uppgift att skriva om det här, och det ska jag göra men inte ikväll för nu är jag helt slut. Det har varit en händelserik och utmattande dag.

Dessutom så var jag duktig och gick hem från mötet ikväll. 25 minuter i rask takt jag är nöjd!

För att fortsätta på föregående inlägg...

Jag var såå nära på att klappa till bruden som jagade mig. Jag kände mig som ett trängt djur och ville slå mig fri. Som tur var så sprang jag istället, och jag kände alla människors blickar bränna i ryggen. Jag tror till och med jag hörde deras upprörda viskningar medans jag sprang från skammen..

Jag vill inte ens blogga om detta för jag skämms så in i helvete, jag mår fruktansvärt dåligt över vad jag har gjort. Jag var på råba igår och pratade om mitt problem, och jag fick lite tips på hur jag skulle bära mig åt för att sluta med detta beteende, men tydligen så lyssnade jag inte. Jag kan inte sluta stjäla...

Intervjun gick bra iallafall. Jag var jättenervös och var inte alls mig själv från början när killen bad mig berätta om mig själv, jag var fortfarande skärrad och visste inte alls vad jag skulle säga. Men han var en riktigt skön snubbe, så jag slappnade av efter en stund. Det verkar som att allting kommer att fixa sig med det här jobbet, det kommer bara ta lite tid.

Jag vet inte om jag ska dela om detta på mötet eller inte.. Jag borde snacka med min sponsor om det men det känns inte heller nå bra. Jag vet att hemligheter är livsfarligt i det här programet men jag håller på mina iallafall. FAN ALLTSÅ! Jag blir så jävla sne på mig själv att jag håller på såhär! Jag håller fan på och jiddra med mitt tillfrisknande och det kan aldrig sluta bra...