Jag kände för att påminna mig själv lite om vart jag kommer ifrån, därav föregående inlägg. Men här kommer ett vanligt inlägg..

Igår var jag ute och shoppade med min mormor i nästan 5 timmar! Jag fick en klippning för besväret, så skönt när håret är nyklippt. Jag har långt hår, har nästan alltid haft förutom när jag gått till nån cp-frisör som klippt av för mycket. Därför är jag så feg nu så frisören får bara klippa det som är slitet (4cm kanske) och då syns det knappt att jag har klippt mig.

Ve och fasa vet ni vad jag kom på?! Jag drömde att jag hade färgat håret blondt!! Fyfaan jag var platina blond för 4 år sedan sen vart jag mörkhårig igen, men nu har jag inte färgat det på snart två år så just nu har jag min naturliga hårfärg. Tycker det är skönast så o slippa färga utväxt o skit..

Intressant? Jo jag tänkte väl det.

Sen efter att jag hade varit med mormor så for jag iallafall hem och väntade på att min pojkvän skulle komma hem, vilket han gjorde men det tog lite längre tid för att han var tvungen att kliva av bussen halvvägs för att kräkas..

Fattar inte varför han tar så mycket att han börjar spy? Är det värkligen värt det?

Vi hyrde jägarna 2, jag tyckte den var bra men han tyckte inte det. Vi planerade för idag, att vi skulle åka o träffa hans syster på jobbet och hämta nå skor, sen städa och kl 17 har vi tvättstuga. Han ligger och sover så jag vet inte hur mycket som blir gjort..

Imorgon blir det middag hos familjen, det ser jag verkligen fram emot!

Måste börja med att säga tack för kommentarerna ni lämnar, det betyder mycket för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle sluta knarka. Jag var tillfreds med tanken att jag skulle dö av en överdos i en källare nånstans med sprutan i armen, jag hade inget problem med det.

Men jag mådde fruktansvärt dåligt det sista året, jag var verkligen inte kry i psyket. Kroppen hade återhämtat sig från åren på amfetamin (jag gick på opiater sista året) men psyket pallade inte med i svängarna. Jag lämnade nästan aldrig lägenheten, jag hörde röster och var rädd för allt.

Sen började jag få problem med myndigheter. Jag fick problem med sjukvården för att mina "lekar" att spela över lite för att få mer medicin hade gått för långt, det gick lixom inte att backa och säga att flera år av psyk-vistelser bara var avtändningar som spårat ur, det fanns för mycket bevis.

Jag fick problem med socialtjänsten för dom hade ju naturligtvis koll på min psykiska ohälsa. Jag hade också en kontaktperson som såg hur väck jag var varje gång vi sågs. Jag åkte på soc-möten så väck att jag somnade mitt i mötet och sen började det pratas om LVM. Jag tyckte inte det lät som nån bra idé men att säga att jag hellre knarkade ihjäl mig tyckte jag var en strålande idé. Det hjälpte naturligtvis inte.

Jag insåg snabbt misstaget och gick med på att åka på behandling frivilligt, jag fattade att jag inte hade nåt val men jag fattade inte hur jag hade kommit dit. Hur kunde allting ha gått så långt?

Jag trodde hela tiden att det skulle bli bättre, bara jag fick lite mer medicin, lite mer benzo, bättre tjack eller mer opiater. Jag såg tillbaka på åren som var bra, när jag hade skitkul och skitmycket droger. Då jag VAR någon.

När jag bodde i ett annat område i stan och fick hemleveranser varje dag, gratis. När jag hade så mycket falska vänner så jag knappt hade koll på alla. Folk strömmade hem till mig för där fanns det alltid droger och alltid en plats att sova på. Jag ställde upp för alla. Som tack så försvann det en jävla massa grejjer från min lägenhet, men det är en annan historia.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle sluta knarka. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Jag var inte ens säker på att jag ville sluta. Men jag slutade...

Snipp snapp snut så var sagan slut (för denna gång)

Jag har vaknat flera gånger inatt av att min pojkvän har varit vaken. Jag känner lixom på mig att han inte ligger i sängen också vaknar jag i panik och undrar vart fan han är men han låg i soffan..

Vaknade även en gång av att han låg o tittade på mig när jag sov "tittar du på mig?" vad det enda min sömndruckna hjärna kunde komma på och han svarade "ja men du är ju så vacker" aww..

Jag förstog att han inte skulle stanna hemma idag eftersom han inte sovit nånting. Som tur är så ringde min mormor mig igår och undrade om jag ville följa med och handla julklappar och naturligtvis sa jag ja. Jag tror mormor är lite orolig för mig, hon ringde mig 3 gånger igår..

Det känns skönt att ha nånting planerat så jag slipper sitta här och bara vänta på att han ska höra av sig eller komma hem. I måndags när han gjorde såhär så försökte han ljuga för mig och säga att han inte tagit nåt, jag ville inte skälla på honom utan väntade på att han skulle säga som det var, vilket han gjorde, och jag sa "jag förstog att du ljög, tro inte att jag är dum i huvet" och han bad om ursäkt.

Jag vet ju att det är hans sjukdom som gör så men jag blir ju ändå ledsen. Jag vet att sanningen kommer fram när det är tid för det så jag orkar inte hålla på och "sätta dit" honom varje gång han ljuger och påpeka varje lögn, tids nog erkänner han ändå. Och jag tycker att det känns bättre när han själv erkänner att han har gjort fel, därför gör jag så.

Jag har funderat lite grann över vad jag ska skriva om här i bloggen, det här med min pojkvän känns lite uttjatat just nu.. Tänkte kanske börja skriva mer om det som har varit, saker jag har gått igenom, vad säger ni om det?

Good day to you sir,

vilken trevlig överrasking när jag vaknade. Jag frågade en vän igår om hon kunde hjälpa mig med en header till bloggen och när jag klev upp så var hon färdig! Visst blev det snyggt? Sjukt nöjd är jag!

Jag hade även fått en kommentar om en tjej som ville veta vad jag hette på bilddagboken och jag var lite osäker så då gick jag in på den igen för att kolla och fastnade som vanligt. När jag satt och klickade bland bilderna så tänkte jag "shit det här är som en drog, jag får inte nog fast jag inte vill ha nå mer" och då stängde jag ner direkt. Lite duktig är jag..

Jag hoppas kommentaren kom fram iallafall jag var lite distraherad när jag skrev så jag vet inte om de vart riktigt gjort, hojta till annars.

Vad tror ni hände igår? You guessed it! Min pojkvän tog sub naturligtvis.. Han kom hem och började städa i köket och sen satte vi oss och pratade och han förklarade för mig att han känner sig som en människa när han knarkar, att han kan prata, göra saker etc.. "Har inte du märkt det gumman?" Öh vafan svarar man.. Jag vill inte säga ja för att lixom säga att det är ok att han gör så men jag vill inte säga nej heller för det ligger en sanning i det..

Jag kan absolut förstå vad han menar.. Vafan jag är ju en knarkare själv, drogfri iofs men jag har knarkat längre än jag varit drogfri så det sitter kvar i mig med..

Jag förstår att han känner att han inte är mänsklig utan drogerna, att han inte kan göra nånting. Ingen ork, ingen lust.

Men det blir bättre.. Man kan inte bara bli drogfri utan att ha ett hyffsat värdigt liv med bra folk runtomkring, ett ställe att gå till på dagarna osv. Man kan inte bara sitta hemma och va drogfri ett par dagar och tro att man ska må bra!

Vi stog på balkongen och pratade igår och det slog mig att vi varit tillsammans i 2 år nu vid årsskiftet och att jag har snart varit drogfri 1 år! (1 februari) Båda två kunde inte säga annat än "det är helt sjukt".

Och jag minns.. jag minns den där sista dagen på droger... Jag minns den sista suben och sköt i mig, jag kan om jag anstränger mig låtsas att jag minns hur det kändes. Jag hade avtändning på god knows what jag gick på så mycket och jag tog 3ggr så mycket sub som jag brukar den dagen för att jag var så jävla dålig. Jag bara spydde hela jävla dagen.

Det är skönt att slippa, det måste jag säga.

För ett par veckor sedan var jag helt beredd att kliva på igen, det kanske ni minns ni som läst ett tag? Men jag tror att jag har kommit ifrån det lite nu. Jag vet att ingenting blir bättre av det, vårat förhållande kommer inte att hålla för evigt bara för att jag börjar knarka igen, det funkar helt enkelt inte så. Men sugen blir jag, det ska gudarna veta att jag blir när han tar något. Konstigt vore det väl annars?

Jag är så jävla korkad..

Ibland när min pojkvän är borta och jag har tråkigt eller mår dåligt så "råkar" jag trilla in på min twitter eller bilddagbok som jag inte använt sedan jag slutade knarka också börjar jag må så jävla dåligt när jag ser bilderna på hur jag såg ut..

Jag kan inte fatta att jag la upp så mycket bilder när jag ser sjukt sliten ut och trodde att det var OK?

Vafan tänkte jag på??

Såhär i efterhand är det fruktansvärt att se..

Men destruktiv som jag är så kan jag inte ta bort bilderna eller sluta titta på dom! Det är nånting som gör att jag vill ha dom kvar.. Jag hade nån sjuk besatthet att dokumentera mitt liv som missbrukare och det får jag lida för nu. (Det var ju därför jag startade den här bloggen, för att dokumentera missbruket.)

För jag har alltid varit kreativ och skrivit dagbok, texter, målat etc sen när knarkandet gick över styr så började jag fota och skriva om det och ja allting finns ju kvar..

Jag har mitt "gamla liv" nerpackat i lådor på vinden för jag vill inte se på skiten. Det är mängder med böcker som jag skrivit i under flera år och såå mycket minnen.. För mycket minnen..

Här är ett exempel.. En typiskt bild på mig när jag skjuter i mig amfetamin, cencurerad för bloggen naturligtvis..

Här är ett exempel från en av mina böcker..

Nämnde jag att jag spelade in filmer också? Of course i did! Här är en printscreen från en film..

Bilderna jag lagt upp nu finns i mitt bildarkiv här på bloggen, jag har inte tagit dom nu eller laddat upp dom nu, det finns inga sånna bilder på min dator. Dom finns sparade på skivor och usb-minnen som jag har "tappat bort", vet inte vart dom finns och vill inte veta heller..

Jag har framkallat några bilder och sparat i ett fotoalbum, men det är "normala" bilder om man kan kalla dom det, dvs inga droger eller sprutor utan bilder på mig o vänner osv.

Och som alltid när jag går igenom denna process med gamla bilder och minnen så blir jag spänd i benen, svettig under armarna, kall i hela kroppen och får stickningar i händerna precis som jag blev efter ett lång race... och glöm inte huvudvärken och den stirriga blicken..

Imorrse vaknade jag av att min pojkvän sa hejdå till mig. Han hade klätt på sig och skulle åka in till stan och köpa sömntabletter sa han. Han sover riktigt kasst alltså, typ en eller två timmar per natt och jag förstår att han mår dåligt för det.. Men när han gick så grät jag.. Sen så somnade jag om en timme och ringde honom då sa han att han inte hade tagit nåt och att han skulle gå o lämna in socpapprena.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir förbannad på mig själv för att jag känner som jag gör och att jag hänger upp mig så mycket på honom men jag älskar han så fruktansvärt mycket.. Han är den rätta det vet jag bara..

Jag är så jävla besviken på mig själv.. Fyfan alltså.

Patetiskt...

Godmorgon. Inatt har jag inte sovit särskillt bra.. Har drömt om droger och sprit hela natten.

Först drömde jag att jag skulle handla 10g tjack + verktyg men det blev bara massa jidder hela tiden och jag blev helt vansinnig. Hatar att bli arg i drömmarna man blir på så dåligt humör när man vaknar..

Sen drömde jag om en 5 litersdunk me sprit men den gick sönder och jag var med en jävla nöt som inte fattade hur han skulle hålla för läckan så i slutändan så vart det bara 1,5liter... Suck. Snacka om irriterad.

Tur att man är nykter och drogfri..

Idag ska jag åka och storhandla med mamma. Skönt att äntligen få det gjort. Har skrivit en låång lista på saker som ska handlas. Sen är det bara städa och tvätta kvar sen har jag gjort det som har gnagt mig så länge. Men jag får ju ingen hjälp för min pojkvän är sjuk o ja fixar inte att göra allting själv. Jag kanske borde gå och köpa värktabletter idag så jag KAN göra allting själv. Hmm ingen dum idé..

Idag skulle jag bestämma mig ang nya praktikplatsen och när min handläggare ringde och väckte mig så kände jag bara "neeeej ja vill inte nu" men vi pratade iallafall och hon förstår min situation så jag ska börja jobba efter nyår istället för nu på en gång. Det känns skönt, stressen släppte lite.

För övrigt så känner jag mig rätt låg, jag har en massa grejjer jag skulle behöva göra men har ingen ork. Tvätta, städa, handla ja ni vet.. Min pojkvän är sjuk så.. ja jag skulle behöva hjälp helt enkelt.

Har slut på mina diklofenak också så det börjar göra grymt ont igen, kan inte röra mig som jag vill längre. Det var så skönt att slippa smärtan! Men jag skulle äta dom i 10dar sen fortsätta om jag behövde, nu har jag ätit dom i ca en månad? Det har inte blivit bättre.. Suck.

Fredag.. Det är möte ikväll men jag lär ju inte gå.. Har inte varit på möte på flera veckor men jag vågar inte säga det till nån. Farsan frågar hela tiden om jag har varit på möte och jag svarar bara "mmmm", känns förjävligt att ljuga.

Det var ju bra att jag var på eftervården i tisdags iallafall, även om det gick som det gick. Jag har sagt till min pojkvän att jag pallar inte gå på eftervården förens han är i behandling och det är väl ganska tärt av mig att säga för han tycker ju redan att allting är hans fel men jag måste ju va ärlig.. Jag kan inte börja ljuga för honom också.

Nu sköt jag ju dessutom upp praktiken pga att jag inte känner att jag kan börja jobba förens han är i behandling.

Jag hoppas att det blir snart, jag hoppas hoppas hoppas..

Jag skämms över mitt medberoende. Jag vet att jag gör precis allting fel, som man inte ska göra men jag orkar inte göra på nått annat sätt. Jag försöker bara stå ut och vänta på bättre tider..