Igår mådde jag rätt bra, jag var på studiebesök sen for jag in till stan och köpte en julklapp till min pojkvän som vart jätteglad. Han låg hemma och var dålig och jag kände att jag kunde åka på eftervården för han sa att han bara skulle ligga hemma i sängen. Jag underskattade hans sjukdom för när jag sedan ringde han efteråt så var han på stan och hade tagit sub.. Vi tog bussen hem tillsammans och växlade knappt ett ord. Jag var så besviken så jag visste inte vad jag skulle säga..

Nu är han dålig igen men han får skylla sig själv..

Fan va jag har blivit dålig på att blogga. Men jag känner att jag inte  har något vettigt att skriva heller så..

Har en svacka nu, känner mig helt värdelös, hatar min kropp osv.. Men det kommer nog att gå över.

Idag har jag studiebesök på samhall, jag ska se om jag kan bli ledsagare. Jag är fett nervös för att börja jobba igen, det känns som att jag vill vara "ledig" och hålla koll på min pojkvän men jag kan ju inte hålla på så hur länge som helst heller. Han ska snart in på behandling och det känns så jävla skönt!

Det går lite sådär just nu. Han mår fruktansvärt dåligt till och från och han vet inte hur han ska hantera det. Jag tillät honom att dra iväg häromnatten och fixa imovane och lyrika (jag vet jag vet jag är dum i huvet) men jag visste inte vad jag skulle göra.. Han kom tillbaka iallafall, vi satt uppe hela natten och pratade och på morgonen for jag till mormor och bakade pepparkakor för att jag hade lovat. Var ganska sliten kan jag säga..

Bara för att förtydliga så var det inte jag som skulle ha piller, det var han som tog dom. Jag tar INGENTING.

Jag fick ett meddelande att ett ex på facebook, han skrev grattis till 10månader drogfrihet OM de nu är sant. Vafan?! Jag vart så jävla lack så jag höll på att explodera!! Han skrev "nä men vissa säger ju att dom e drogfri också smygpundar dom ändå hehe" Jag kunde fan ha vridit nacken av han. Jävla idiotjävel det var ju han som fick mig att börja knarka från första början också tror han att han är bättre än mig!!

Shit nu vart jag förbannad igen, onödigt att börja tänka på det där..

Nä jag är ganska känslig just nu. Misstänker att det är PMS som spökar.. Stackars pojkvän, han kommer att få ett helvete.. :P

Jag tänkte sätta mig ner och blogga igår men jag visste inte vad jag skulle skriva. Jag tror att jag tänker för mycket ibland och då blir det inget.

Min pojkvän tog återfall i förrgår, men han kom hem också pratade vi hela natten om det. Han är inte den som pratar om hur han känner eller vad han har varit med om i sitt liv men han gjorde det då och det uppskattar jag verkligen. Det är mycket lättare att förstå när han berättar vad han går igenom..

Igår låg han i sängen nästan hela dagen och idag så vaknade han och for in till stan och skulle träffa en kompis och hämta nå skor? Han skulle komma hem sen så skulle vi eventuellt gå på bio. Vi får väl se..

Jag kan inte lita på honom än, men en dag så kommer jag att göra det.

Han frågade mig varför jag är med honom, jag kan ju få vem jag vill säger han. Men jag säger att jag vill inte ha någon annan. Jag vet att vi kan få ett bra liv tillsammans, hade jag inte trott det så hade jag lämnat honom för längesen. Jag kommer aldrig sluta tro och hoppas att vi kommer att fixa det här.

Han tycker jag är en fantastisk människa, att jag är stark och han fattar inte hur jag orkar. Men jag känner mig inte stark, jag står ut... Knappt ibland.

Det kommer att bli bra. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag måste bara stå ut..

Igår klev vi upp tidigt och for in till stan för min pojkvän hade tandläkartid igen. Sen gick vi tills hans mamma och hon hade druckit.. Det kändes jobbigt för mig att sitta där medans hon fyllegrät kl 10 en måndagmorgon. Kan bara tänka mig hur det känns för min pojkvän..

Varje gång hon ringer på fyllan så säger han att han vill ut och supa eller knarka, och jag förstår honom. Det hjälper inte direkt hans situation att hon ringer och håller på sådär.. Men vad ska man säga? Jag kan ju inte säga åt en vuxen kvinna hur hon ska betee sig mot sin son?

Jag gick på ungdomsmottagningen och fick nytt recept på p-piller sen när jag kom tillbaka så hade min pojkväns soctant ringt och sagt att han skulle på studiebesök på behandlingen dom har här i stan. Han blev lite less för att det var så kort varsel, hon skulle ha ringt för typ 3 veckor sen men vi åkte dit iallafall.

Det kändes skitbra att vara där, han träffade en som han känner och den killen sa att det var bra där så jag tror att han vart lite mer motiverad..

Jag kräver inte mycket av honom, jag vill bara att han ger det en chans. För vi fick veta igår att dom har stängt portarna till subutexprogrammet så han har inte så mycket annat att välja på..

För att få göra en ADHDutredning så måste han visa 2 månaders drogfrihet och om han går där så kan han göra det. För han behöver hjälp med ADHDn, det är viktigt.

Men det känns iallafall bra att det börjar hända nått nu, vi åker ut på dagarna även om det bara är för att han har tandläkartid så är jag tacksam för det.

Kom just på att jag har eftervård och tid på råba idag.. Fan också.. Jag vill åka dit men jag vågar fan inte. Varje gång jag åker dit så tar han återfall. Vafan ska jag göra?

usch.. jag får ångest när jag sitter och läser min blogg. Just för att jag är så jävla ärlig..

Jag skämms för mig själv, men jag har lovat mig själv att fortsätta skriva och fortsätta va ärlig. Jag kan inte ta tillbaka det.

Jag sitter och funderar på hur mycket värre mitt liv kan bli.. Kan det bli värre? Situationen är ohållbar det vet jag. Vi kan inte sitta här och gömma oss i lägenheten hur länge som helst. Förr eller senare måste jag åka på nått möte och då kliver han på igen. Det är en mardröm att hela tiden vara orolig, att hela tiden undra om det är vår sista dag tillsammans..

Jag sitter också och funderar på hur det skulle bli om jag klev på igen. Vad skulle hända? Hur skulle jag berätta för alla? Jag funderar på hur jag skulle skriva det här i bloggen, och om jag skulle skriva det här för det är ganska många som vet vem jag är. Det skulle bli svårt att ljuga..

Jag drömmer om droger varje natt. Drömmer om att få slå i mig doll. Fantiserar om det när jag är vaken..

Hur länge kommer det att hålla? Hur länge kommer jag att va drogfri?

Det jag känner när jag läser min egen blogg är "Bestäm dig! Kliv på eller skit i det sluta tjata!!" är det så ni känner också?

Det är helt sjukt, jag har haft samma dröm hela natten trots att jag vaknat flera gånger. Den började med att jag handlade doll, sedan gömde jag dom i mitt skafferi, sedan skulle min pojkvän hjälpa mig lösa dom och skjuta i mig dom. Kom så långt att jag kände hur han stack mig i armen och sen hände det inge mer.. Då började det om istället, denna gång skulle jag lösa själv men hade totalt glömt bort hur man gör så det blev bara pannkaka.. Också började det om..

Sådär har det hållt på hela natten. Det har varit ett jävla helvete!! Man tror ju ändå när man vaknar upp från en asjobbig dröm att nu får jag iallafall drömma om nåt annat, för det är ju typ omöjligt att somna om och drömma samma sak igen men näädå det har varit samma helvete hela jävla natten!!

Är det konstigt att jag är drogsugen nu?

Jag ska ta ett beslut att INTE kliva på idag sen får vi se vad som händer..

Snacka om att jag var deprimerad imorrse.. Man kanske inte kan skriva att det var morgon men det var det för mig för jag hade nyss vaknat.

Mår bättre nu iallafall. Ville bara säga det.

Hur fet får man bli?

Jag mår riktigt jävla dåligt över min kropp nu. Jag kan inte låta bli att äta fast jag känner mig som världens äckligaste.

Jag är olycklig.. Jag kan inte förneka det..

Jag känner mig inte vacker eller uppskattad längre, jag känner mig inte sedd. Min pojkvän bara sover hela tiden, igår tillbringade vi kanske 2-3 timmar tillsammans.. Men jag förstår honom. Varför är han med mig egentligen? Jag har ingenting att erbjuda honom. Jag ser inte bra ut, jag har inga schyssta grejjer, inga pengar, inget knark.. Jag kan inte ens erbjuda min kropp längre för jag ser ut som jag gör.

Jag känner mig helt värdelös. Han säger att jag inte är det men jag tror honom inte..

Jag känner mig riktigt jävla deprimerad alltså.

Och som vanligt skriver jag sanningen här, precis som det är. Jag orkar inte hålla på och försköna saker och ting. Jag skulle egentligen vilja måla upp en bild av att allt är perfekt och min pojkvän är perfekt men det kan jag inte göra. Jag vill inte att folk ska kritisera honom men det är ju sanningen.. Han är förmodligen inge bra för mig, iallafall inte i det här skicket, men jag älskar honom.

Jag fick lära mig på råba att jag måste vara i nuet och inte sträva efter nånting "där framme" dvs en framtid jag inte kan påverka just nu. Men jag gör det ändå.. Jag lever i en drömvärld och jag orkar inte se på verkligheten.

"Många bygger luftslott men bara pundarna flyttar in".

Jag är trött på att sitta här i en svart lägenhetet medans han sover. Jag blir ju för fan förvirrad. Men samtidigt är jag för deprimerad för att gå ut och göra nånting. Jag är rädd att ifall jag går iväg så kommer han inte va kvar när jag kommer hem. Hur sjukt är det?

Jag måste vara sinnesjuk alltså.. Jag mår så jävla dåligt... Hjälp mig...