Min mardröm blev sann i måndags. Mitt ex som misshandlade mig kom ut från fängelset, han har suttit inne för två fall av misshandel på mig samt narkotikabrott o nåt mer jag inte minns. Hela vintern har jag kunnat slappna av för att han suttit inspärrad men nu är den paralyserande rädslan tillbaka att jag ska möta honom nånstans på stan, eller att vi kliver på samma buss, handlar på samma affär eller råkar vara på samma plats vid samma tidpunkt. Så stor är inte denna stad och när man är missbrukare så blir världen runt omkring ännu mindre samtidigt som risken att stöta på varandra blir större.

Jag är tillbaka där jag var när jag precis lämnat honom, samma rädsla, samma ångest och samma mardrömmar. Allt jag ser,tänker eller gör påminner mig om någonting han gjort eller sagt under de två åren vi var tillsammans. Han är i mitt huvud och jag kan inte få bort honom ur tanken mer än korta stunder under dagen då jag är riktigt upptagen med annat. Det känns som att han tagit mitt liv tillbaka efter dessa månader av ro i sinnet. När jag blundar är jag tillbaka i hans våld och jag hör hur han skrattar åt mitt lidande precis som förr. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag var tvungen att käka benzo idag för att ens kunna åka med min kontaktperson på socmöte, men rädslan fanns ändå kvar. Så länge vi båda finns i samma stad kan jag inte slappna av en sekund.

Men när det är dags att åka iväg på behandling kanske jag kan få lite ro, jag hoppas det iallafall. Bäst vore om han bara dog, försvann från mitt liv föralltid. Det plågar mig att han inte dog den där kvällen när vi försökte en annan kille och jag. Att jag försökt ha ihjäl en människa stör mig inte det minsta, det som stör mig är att jag misslyckades.