Jag hade ett jättebra samtal med en personal här på boendet både imorrse och förut idag. Jag berättade hur jag känner för personalen som "hoppade på" mig häromdagen. Jag fick byta boendecoach och det känns jättebra. Jag har tappat allt förtroende för hon jag hade.

Jag har tagit tummen ur arslet och börjat ta tag i min hälsa också. Ska ta cellprov imorgon och jag ska också ringa läkaren och be om att få göra en hälsoundersökning för att få reda på varför jag har så ont och är trött hela tiden. Bara för att det är jag så är det säkert nåt allvarligt... Nä nu ska jag inte tänka så.

Den eviga pessimisten de är jag det.

En av er skrev att det känns som att jag står med ena foten i missbruket och ena i tillfrisknandet. Och det är sant. Jag är drogfri, visst, men jag är känslomässigt fortfarande kvar på gatan. Jag tillämpar gatans lag i tillfrisknandet och de fungerar inte. Men det är svårt, jag kom in i den här världen när jag var väldigt ung, och jag har levt i det i över 10 år. Jag är gatan, o gatan är lag.

Jag har svårt att kontrollera mina aggresiva impulser. Vi bor ganska många är och naturligtvis kan man inte älska alla. Det finns en kvinna jag inte tål, och hade vi varit där ute hade jag golvat henne, rakt av. Hon tog till exempel nyss min tvättid men vägrar ta ansvar för det. Då kliar det i nävarna på mig kan jag säga. Men våld och hot är det noll tolerans på här, och jag skulle åka ut innan jag ens hunnit slagit andra slaget. Hon är inte värd det.

Det tar tid att programera om hjärnan till detta nya liv, det är nog därför ni kan uppfatta mig som ambivalent. ambivalent är förästen mitt andra namn, haha! Har fått höra det av myndigheterna ganska länge nu.

Men jag vill det här. Jag vill leva, även om jag inte är det minsta rädd för att dö. Jag vet att om jag kliver ut härifrån så dör jag, det är fakta. Så jag kämpar för att leva, med näbbar och klor som personalen så fint uttryckte det. Jag har så mycket mer att ge, jag är här av en anledning. Det ska inte ta slut här, jag vet att jag har nåt att ge. Jag kan inte dö och veta att jag bara gjorde folk illa i mitt korta liv. Aldrig i livet.

Jag vill ge tillbaka. jag vill försöka laga det jag har förstört. Jag är en väldigt empatisk människa, oavsett vad folk har för uppfattning av mig. Det är inget att tycker om att visa. Men jag vill hjälpa människor, jag vill ge nånting utan villkor. Jag älskar till exempel att jobba med äldre. Att bara sitta och lyssna och låta dom prata om vad som helst, och veta hur mycket det betyder att någon bara tar sig tid att lyssna. Har ni provat det nån gång?

Jag fortsätter att kämpa, än så länge har jag fortfarande en chans och den tänker jag inte kasta bort. Jag lovar ingenting till någon, mer än att jag ska försöka allt jag kan. Men jag är fortfarande en beroende med en dödlig sjukdom, det får ni inte glömma. Ingen är normal, ingen är perfekt. Och allra minst jag. Goddag!