Jag är så jävla deprimerad. Var ute på öppenvården idag och var så jävulskt låg och jag kunde inte dölja det, så alla var som fan och skulle höra vad det var för fel på mig och då blir det bara så jävla jobbigt. Jag har svårt att prata. Jag går in i mig själv istället. Jag drar mig undan och isolerar mig. Titta inte på mig, jag vill inte att du ska se sanningen i mina ögon. Vad jag tänker o känner.. Det är förbjudna tankar och jag skäms.

Jag vill knarka.. Men jag vill inte knarka heller. Jag vill ha drogen utan konsekvensen. Dags att vakna upp och inse att det aldrig kommer funka så igen. Jag är fan hemlös. Jag stjäl mat på affären för att jag inte ätit på flera dar, jag får springa som en dåre när dom kommer på mig och jag skäms så in i helvete.

För ett par månader sen höll jag på att torska när jag stal ett par trosor. Snacka om fönedring.. Det är hemskt att vara hemlös. Jag har gått i samma kläder i 3-4 månader. Jag får tvätta mina trosor med diskmedel eller tvål.

Många gånger har jag tänkt att om jag bara hade en lägenhet så skulle allt vara bra. Jag skulle kunna knarka lite bara och kanske till och med få tillbaka jobbet. Jag har försökt det, det gick åt helvete innom 3 månader.

Jag har kastat bort det finaste jag hade i livet. Jag spotta på min familj och bara drog, lämna allt bakom mig. Försvann in i mitt destruktiva mörker och dog nästan flera gånger om. Det berör mig inte, drogen kommer först. Men nu... Jag sitter här och har varit ren i två veckor. Sanningen kommer ikapp mig. Vad fan har jag gjort?

Ibland är jag glad att jag lever. Ibland vill jag dö. Och det växlar flera gånger om dagen. Jag hinner inte med.

Jag är livrädd för att jag ska klanta till det igen och bli utsparkad på gatan och lämnad åt mitt öde IGEN. Som så många gånger förr. Är det inte där jag hör hemma? I slutändan sitter jag ändå där på trottoarkanten och undrar hur fan gick det här till? Jag måste finna drogen så jag kan bli varm och mjuk på insidan och bara glömma. Glömma att jag bara bidragit med smärta och helvete i livet. Gått fram som en destruktiv storm och slitit allting med mig, lämnat mina anhöriga med smärtan. Varför gör jag såhär?

Tro mig när jag säger att jag vill inte ha det såhär. Det var aldrig meningen att jag skulle förstöra livet för så många runt mig (inkl mitt eget) som jag har gjort. Jag har alltid menat väl, men bara skadat istället. Ni kanske kan försöka föreställa er hur mycket jag har på mitt samvete. som jag försökt knarkat bort och på så sätt bara lagt på mer skuld o skam på högen.. Inte ens jag kan börja fatta hur stort det där berget är. Jag ser mig själv så framför mount everest och det är min skuld som tornar upp framför mig. Vad fan har jag gjort?

Nu föreställ er att bli drogfri och börja sakta inse allt detta. Samtidigt som jag slåss mot drogsuget. Jag vill bara fly.

Äh, ja vet inte.. Ja vill bara att nån ska förstå mig.. Men jag kan inte prata med nån.

Jag går in i mig själv och försvinner.