Idag har jag varit drogfri i 30 dagar. Kom på det helt av en slump. den 26 augusti for jag in på avgiftning, och jag tog min sista spruta den morgonen. Det var 31 dagar sen, helt otroligt!

Lite nervös är jag, för det var här jag snubblade och trampade snett sist. Det händer nånting med mig vid en månaders tröskeln. Jag har inte sovit ett skit inatt, till och med sämre än jag gjorde under avgftningen. Jag vet inte vad det beror på, men jag bär nog på väldigt mycket. Har svårt att lätta på trycket, så det kommer under natten när jag vrider mig bland svettiga lakan.

Nu är det inte lång tid kvar tills gubben ska in på kåken. Det gör ont som fan, men jag vet att det är oundvikligt. Jag är livrädd för att bli utskriven alldeless innan eller under hans fängelsevistelse. Tanken på att vara där ute ensam och honom innanför murarna gör mig kallsvettig. Han skulle fan inte klara det. hans enda trygghet just nu är att jag har det bra. Och jag vill bara samma sak för honom. Visst kåken är väl inte det roligaste stället att vara på men han har åtminståne tak över huvudet och mat på bordet. samma som jag.

På måndag börjar jag behandlingen. Hur känns det? Jo det känns lite både och. Jag klarade knappt av första veckan sist, men jag tror det beror på att jag umgicks bara med en tjej som triggade mitt drogsug. Eller vi triggade varandra och prata bara om knark hela dagarna. På fredan första veckan tog jag återfall. Så det ligger i bakhuvudet men å andra sidan har jag väldigt starka trygga kvinnor runt omkring mig den här gången. Jag får ta hjälp av dom.

Nä nu ska jag kila till bussen, jag går en "före-behandlingen-grupp" nu som är 2½ timme varannan dag, och det är bra att ha nåt att göra. För att sitta här på kvinnoboendet hela dagarna gör en tamefan vansinnig!