Jag är en jävla hycklare. förlåt för det.

När jag skrev här sist var jag påtänd. Snacka om GROV jävla förnekelse.

Det som hände var att en tjej kom in på mitt rum med en panna tjack och ja, jag tog den innan jag ens hade hunnit reflektera över vad det skulle innebära för mig och alla i min närhet.

Som väntat så vart jag utskriven, och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag kunde inte berätta för E som låg på avgiftning och jag vågade absolut inte berätta för familjen. Så vad gjorde jag?

Jo, jag förflyttade mig några hundra meter från boendet jag blev utkastad från och klev på MDPV hos en polare. Jag var nära att dö 3 gånger på 5 dygn. Jag ville inte leva. Jag försökte ta mitt liv i en gravid kvinnas badkar. Jag höll på att bli ihjälslagen, hjärtstillestånd och pissade blod. Tror aldrig jag har varit så destruktiv som jag var den första veckan efter jag blev utkickad. Jag ville verkligen inte leva längre.

Och E... fyfan.. Han hade lyckats blivit ren för första gången på jag vet inte hur många år, och han klev ju naturligtvis ut då. Han var så besviken... Det skär i hjärtat på mig.

När den första helvetes-veckan var över börja jag komma till ro med mig själv och insåg att det var bara o försöka igen. Vad jag inte hade räknat med var hur lång tid det skulle ta. 3 månader senare sitter jag nu här igen. Och tro mig, det har varit den grönjävligaste jävla misären hela vägen. Och jag vill inte tillbaka.

Min bästa vän tog livet av sig under den här tiden. Han hämtade knarket hos oss och sen var han död. Det tog en vecka innan jag fick veta det. Sen missade jag begravningen också bara för att jag är en värdelös knarkare. De svider i ögonen när jag tänker på att han kanske var där och jag var inte där. Bara hans familj förmodligen..

Jag har drömt och romantiserat om döden länge, men mycket mer intensivt sen jag klev ut och särskillt sen han tog livet av sig. Inatt drömde jag att jag var död, och sen dog E och vi var tillsammans och lyckliga. Det var precis som jag alltid föreställt mig att döden kommer att vara, och nånstans innom mig vet jag att det kanske inte är långt kvar nu. Tänk om jag redan levt halva mitt liv? bara den tanken.. Det har jag säkert gjort, iallafall om jag inte skärper mig nu. Det är typ 4 st som dött innom 2 månader. Det är helt sinnesjukt.

Det gör inte mig så mycket om jag måste checka ut i förtid. De finns dom som förtjänar att leva och dom som förtjänar att dö. Jag har inte tagit vara på mitt liv och bara spridit smärta till alla runt omkring mig. Jag skulle gladeligen ge min plats åt nån som förtjänar den mer, men inte förens jag fått reparera lite av den skadan jag gjort. Jag vill ändå nånstans att min familj ska se mig drogfri innan jag dör. fråga mig inte varför..

Som ett extra sår i hjärtat kommer här en text jag skrev precis då jag blev utskriven;

Du säger att du vill förstå, veta hur det är

Att leva som jag gör i fullständig misär

Vet du hur det känns att inte vara välkommen någonstans?

Det känns som att det vore bättre ibland om jag inte fanns.

Vill du veta hur det känns att vara orsaken till att min mamma gråter varje dag?

Skammen är olidlig och går inte att hantera

men jag kan inte fly det är bara att acceptera

Tar en jävel till och hoppas det går över om ett tag

Jag kastade bort det värdefullaste man har

Valde drogen istället för att bara stanna kvar

hos mamma som alltid älskar mig fast jag är som jag är'

Nu svarar jag inte eller berättar vart jag är

Måste ha lite mer, det gör för ont att tänka på

För drogen kommer först det måste du förstå

Jag skämms och döljer hur illa det verkligen är nu

Att jag är avskydd och föraktad av alla utom du

Människorna jag möter ser på mig med avsky och hat

Ni har aldrig varit hungrig tänker jag och stjäl en bit mat

Jag litar inte påå någon, är ständigt på min vakt

Tänker på mamma och vet precis vad hon hade sagt;

Det är aldrig för sent även om livet känns hårt

Jag kommer stå vid din sida när det blir för svårt.