Igår på eftervården så fick vi en uppgift som hette Personlig utveckling, uppgiften skulle göras i grupp vilket jag tyckte var konstigt för det var högst personliga frågor. Frågor om bästa egenskaper osv..

Jag stirrade på frågorna och fick ångest, hade ingen lust att göra uppgiften alls. Jag var i en grupp med tre män som alla är mycket äldre än mig och dessutom alkoholister, de började prata om hur det var för dom när dom jobbade och skötte jobben men att dom alltid vart så drickasugen när klockan började närma sig hemgång och så.. Jag kunde inte relatera alls. Sen frågar de mig vilken min bästa egenskap är och jag visste inte vad jag skulle svara. Dom frågade "men säger aldrig någon nått bra till dig, typ vilket bra jobb du gjort?" Jo det gör dom väl men jag lyssnar inte så jag vet inte riktigt vad dom säger..  Ångrade mig på en gång, vill inte framstå som en osäker liten tjej som inte kan ta åt sig av komplimanger, men så är det ju..

Sen skulle uppgiften redovisas, vi satt i en ring och alla fick svara på en eller två frågor som var med i uppgiften, precis innan det var min tur så var vi tvungen att avbryta för tiden var slut, skönt!

Men jag åkte därifrån jättelåg, mådde verkligen inte bra. Jag ringde till min pojkvän men han skulle dröja ett tag så jag åkte hem och la mig på soffan. Sen när han kom hem så tyckte jag att han var så annorlunda, det kändes verkligen som han hade tagit nåt annat än sub men jag pallade inte fråga honom så jag gick och la mig. Han märkte ju naturligtvis att det var nåt och han la sig brevid mig också pratade vi om det och då kändes det mycket bättre.

Han berättade hur han känner varje dag när han kliver upp och åker in till stan för att ta droger.. Att han inte vill åka och han mår jättedåligt över att han lämnar mig varje dag och han fattar inte varför han gör så. Jag vet varför han gör så, för att jag har gjort en behandling och fått kunskap om vad beroendesjukdomen innebär men det har inte han. Vi pratade om att han ska läggas in på avgiftning snarast möjligt och jag sa att när han väl är i behandlingen så kommer han att få svar på de flesta av frågorna som han har. Han kommer att förstå varför vi missbrukare gör som vi gör, för att vi har inget val. Sjukdomen styr oss.

Vi pratade om möten också, och vi pratade om den personen jag var när han kom hem och den personen jag är idag. Han sa att han vart så stolt när han följde med mig på möten och såg hur engagerad i service jag var, att jag var mer levande, och jag höll med. Han frågade om vi skulle börja gå på möten tillsammans, även fast han hatar det, så gör han vad som helst bara jag ska må bättre. Jag sa att jag kan inte dela när han är med och då sa han åt mig att öva, låtsas som att det var ett möte nu och att jag skulle dela för honom. Han fick börja, sen delade jag om det jag har gått igenom och hur det var när det var som värst. Jag var helt ärlig och sa precis som det var och det har jag aldrig sagt till honom förut.

Det kändes så jävla bra att få ur mig allting. Det känns jättejobbigt samtidigt att vara ärlig om hur dåligt jag mår pga hans missbruk, men han vill att jag ska vara det så jag har lovat att jobba på det.

Vi kommer att fixa det här, det kommer inte att bli lätt men det ska gå. Jag tänker iallafall inte ge upp.

Hallå Hallå.

Ikväll är det eftervård, ser fram emot att bli klar med det nån gång.. Hade varit där 17gånger förra gången och man ska ha 25 gånger sen blir det cermoni. Det ser jag fram emot men ändå inte... Ska bli skönt att det är gjort men man sitter i en stor ring med massa folk också ska alla säga några snälla ord till/om en, usch tycker sånt kan va jobbigt.

Pojkvännen gick precis, han skulle in till stan och göra nånting, jag orkar inte bry mig. Jag vet ju att han knarkar varje dag nu, ingen mening att fråga längre. Jag visade han min blogg förut, han har hela tiden vetat om att jag har den men han har nog inte läst den på över ett år.. 2 kanske.. Jag vet inte om jag vill att han ska läsa det jag skriver nu eftersom jag skriver så mycket om honom. Han kanske inte skulle gilla det, vad vet jag?

Det började med att en tjej jag känner bad mig gå in och läsa på en fanatisk AA-blogg där hon hade hamnat i nån diskussion om vem som egentligen har rätt att föra budskapet vidare etc etc. Blev fan mörkrädd alltså, snacka om trångsynta människor det finns! Måste erkänna att jag var rätt fanatisk när det gällde NA i somras (har aldrig gillat AA) men är absolut inte det längre. Jag går inte på möten längre och jag kan fungera ändå, visserligen har jag inte ett lika innehållsrikt och fint liv som jag hade då, men jag fungerar.

Med det menar jag att jag är arbetslös, träffar inge folk i gemenskapen längre (förutom på eftervården) och gör inte ett skit på dagarna.. Men det beror inte enbart på att jag inte går på möten, men livet känns lixom lite tomt utan andligheten och gemenskapen..

Känns konstigt att erkänna för mig själv att jag saknar gemenskapen lite grann. Jag har blivit avskräckt nu sen jag slutade gå och insåg att jag klarar mig utan dom. Så insatt som jag var i sommras får mig i efterhand att tycka att det var lite obehagligt hur förändrad jag blev. Jag mådde bra och så, jättebra, men jag var absolut inte mig själv.

Lagomt är nog bäst, jag överdoserade NA i sommras och blev lite nojjig, men nu är det dags att börja ta sig tillbaka. Jag måste ju dit och ta min 1årsmedalj snart, och sen blir det nog lättare.. Måste bara komma iväg...

Har helt tappat det här med att prata och dela också, märker det på eftervården när vi har delningsrunda i början. Jag blir alldeless stel och rösten blir konstig när jag pratar, det kommer inte lika lätt som det gjorde förut. Resten av tiden när vi har diskussion och så säger jag absolut ingenting, är bara rastlös och vill åka hem typ. Tycker det är skitjobbigt, för jag brukar ha lätt för att prata och uttrycka mig men det har helt fallit bort.

Nä undra om man ska hoppa i duschen och göra sig klar för eftervården..

Igår kom E hem precis innan jag skulle åka och käka middag med familjen. Ville nästan inte åka ifrån honom för jag har saknat honom så mycket dom här två dagarna han har varit borta, men jag åkte iallafall och käkade middag och hälsade på mormor en sväng och när jag kom hem hade han tänt ljus och dukat fram till filmmys! Min älskling.. Han får mitt hjärta att smälta.

Jag brukar alltid kliva upp 1-2 timmar innan honom, sen kryper jag ner igen efter en stund och myser medans han halvsover, han älskar det!

Idag borde jag iallafall göra nåt vettigt, jag skulle behöva få tag i en bra skrivare så jag kan skriva ut några bilder som jag ska ha med mig till tatueraren, så jag kanske åker in till stan och fixar det idag. Får se vad E ska göra, han tog inge sub igår så han lär va lite halvdålig idag och vilja medicinera sig..

Jag börjar känna mig lite hängig igen, hoppas jag inte blir sjuk IGEN jag blev ju frisk nyss..

Jag skulle behöva ringa hyresvärden också.. Hmm.. Varför tar de emot så in i helvete?

Igår vart jag skitsur på min pojkvän. Jag misstänker att det var PMS som spökade för att jag vart skitförbannad över en småsak.. Han skulle komma hem kl 21 men kom aldrig och sen sa han att han somnat på soffan hos sin polare och skulle komma hem idag istället, och då höll ja på att flippa för att han skulle ha gått och handlat innan han kom hem och när han väl berättade att han inte skulle komma så hade affärn stängt, och jag var utan toapapper och cigg!

Så jag fick kliva upp och släpa mig iväg på affärn imorrse istället.. Har lugnat ner mig men jag hatar när han är borta. Tänker alltid "vad har han tagit nu som gör att han inte vill komma hem", samtidigt blir jag avundsjuk på honom som kan va ute och knarka och ha roligt och jag tog det jävla beslutet att sluta knarka. Kanske därför jag blir så sur också..

Hatar verkligen PMS alltså. Fattar inte, borde inte det försvinna när man äter p-piller? Har ingen aning alltså, men det blir alltid såhär ca 1-2 veckor innan.. Tycker det är skitjobbigt!

Hatar att va en bitch. Vill vara den perfekta flickvännen.. Men så har jag alltid varit, har alltid varit rädd för att vara mig själv och skrämma bort mina pojkvänner så då har jag förändrat mig istället. Alltid anpassat mig till deras behov osv.. E har aldrig ställt nåt krav på att jag ska vara annorlunda på nåt sätt, utan det är mitt gamla beteendet som finns kvar att jag vill vara perfekt för hans skull. Hatar det, vill bara slappna av och vara trygg i mig själv.

Vilket tärt inlägg det blev, märks att det är nåt lurt med mina hormoner..

Kommer att ångra detta inlägg sedan, det känner jag redan nu.

Idag känns det bättre. Jag har sovit skönt som fan inatt även om det tog lång tid att somna.. Jag kan inte stänga av tankarna på nåt sätt, även om kroppen är helt slut så går huvet på högvarv. Men så är det för det mesta för mig, alltid ett jävla kaos i huvet..

Ringde E när jag vaknade, han satt och pimpla och visste inte när han skulle komma hem. Han sa att jag skulle få rensa fisk sen, aldrig i livet! Uäääk fan va äckligt..

Jag var till familjen en sväng igår och åt middag, min far fyller år idag men morsan jobbar så jag ska åka dit imorgon och fira honom. Ska ringa och gratta sen hade jag tänkt iallafall, födelsedagspresent har han redan fått. Min pappa kör motorcykel, det gör iofs morsan också men hon har inte åkt nu på ett par år men farsan älskar HD så jag köpte en tavla till honom med en motorcykel på, den var riktigt snygg fast den var från dollarstore.. Han blev glad när han fick den, den står ovanför tv:n i deras vardagsrum.

Nästa torsdag ska jag åka med farsan till tatueraren han brukar gå till, han skulle bättra på nån tatuering och jag ska prata med honom och se ifall jag tycker att han kan göra min tatuering. Jag är osäker, men vem vet, jag kanske kommer hem nygaddad jag också? Har en tendens att bli lite stressad och bara vilja få det gjort..

Hur som helst så kommer det bli bra tror jag, många kanske inte kommer tycka det blir snyggt men det skiter jag i för det här gör jag för mig själv.

Angående gårdagen så ja vafan ska man säga? Jag gjorde samma misstag som jag gjort allt för många gånger förut och jag fick drogsuget from hell för det.. Usch vad jag hatar det, och när det väl har börjat så känns det som att det inte finns något slut. Men det går ju över, det vet jag. Måste öva lite på att "sugsurfa" tror jag.. Alltså när man står mitt uppi suget och säger till sig själv "det går över, det är jag som har kontrollen" etc etc. Istället för att bara få panikångest som jag får och försöker förgäves tänka på nåt annat.. "tänk inte på droger, tänk inte på droger" vad tror ni jag tänker på då? Stupid..

Tänk inte på en rosa elefant nu vad ni än gör.. Vad tänkte ni på?

Typ så bra funkar det.

Tycker att det är så jävla jobbigt och obehagligt att ha drogsug så jag får lixom panik och säger åt mig själv att INTE tänka på droger iallafall, fast jag vet att det inte funkar.

Vet inte vad jag ska göra idag. Orkar inte göra nåt vettigt tror jag.. Längtar iallafall tills E kommer hem.

Jag gjorde det sjukt stora misstaget att kolla på gamla bilder igen.. Att jag aldrig lär mig?!

Alltid när E är borta så "råkar" (jag vet inte hur det går till) jag hamna på sidan med alla gamla bilder.. Varför gör jag så mot mig själv? Men medans jag gör det så tycker jag det är intressant, jag märker inte hur drogsuget, ångesten och illamåendet kommer krypande förens det är för sent. Sen sitter jag som nu och mår skitdåligt precis innan jag ska gå och lägga mig ensam.

E är och sover hos en vän för dom ska åka och fiska igen, och jag har inget problem med det, eller jag hade inget problem med att vara ensam tills just nu när jag började må dåligt..

Känner en klump i halsen, jag skulle behöva gråta men jag pallar inte bli ledsen nu när jag ska sova ensam. Har ingen som kan trösta mig.. Skulle vilja ringa honom och prata om det men jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner mig så jobbig och patetisk men jag vet att han inte tycker det..

Jag HATAR när jag gör såhär!! Det är absolut inte första gången jag gör såhär när han är borta.. Varför? Varför?!

Så jävla korkat. Jag VET ju hur jag kommer må efteråt innan jag börjar kolla på bilderna men jag tänker "jag kan ju bara kolla en, sen sluta", Men är jag helt jävla dum i huvet eller?! Blir så förbannad!

Det är precis som med knarket. "ska bara ta en... o en till" sen sitter man där med jordens jävla avtändning, unjefär som jag känner nu.. känslomässig avtändning med äckliga fysiska symptom som liknar den gamla hederliga avtändningen på amfetaminet. Kan inte beskriva med ord hur besviken och arg jag är på mig själv, men jag har bara mig själv att skylla..

"Varför tar du inte bort bilderna?" Ja det har jag förklarat förut.. Jag vill ha dom kvar bara, så är det.

You stupid, stupid bitch...

Godmorgon, jag är sjuukt trött kan jag lova. Vaknade för en liten stund sedan, sitter och chattar med en vän på facebook just nu samtidigt som jag bloggar. Hade tänkt blogga i lugn och ro men nu verkar det inte bli så..

Hade fått några frågor också..

Vad menar jag med att jag är en perfektionist när jag bloggar? Jag menar att ibland vill jag skriva precis det som kommer, som mina tankar låter men då ser det inte bra ut när man läser istället. Jag vill att man ska kunna läsa och fatta vad jag menar, så att det inte ser ut som att det är en 10åring som har skrivit. Sen så tycker jag inte om att läsa ett inlägg jag skrivit och ångra mig efteråt. Eftersom jag ALDRIG raderar nåt ur bloggen så blir de lite jobbigt, därför tänker jag mer på det jag skriver.

Vad är mina förväntningar på E's behandling och är han också med på det? Han är med på det här, det har tagit lite övertygande från min och andras sida men sen bestämde han sig för att göra det här och att göra det riktigt. Jag tror mycket berodde på att dom sa att hans chans att komma in på sub-teamet försvann när kommunen tog nåt nytt beslut (är inte så insatt) och då fattade han att han inte hade så mycket annat att välja på.

Mina förväntningar är väl som alltid när det gäller honom höga, jag vet att han kan fixa det men jag vet också att han är sin egen värsta fiende. Hans dåliga självkänsla och självförtroende kan sabba det rejält för honom så det kan gå hur som helst, men jag tror på honom.

Igår började jag dagen med att läsa igenom förhör från de som torskade i en stor amfetaminhärva här i stan. En kille som jag känner mycket väl var med där och det var intressant och sorgligt på samma gång att läsa hans förhör. Polisen var verkligen ful där och använde hans lillebror så att han skulle erkänna. Fyfan mådde riktigt dåligt när jag läste det.

Men så är det väl? Kastar man sig in i leken får man leken tåla? Jag är bara glad att jag slutade umgås med den där killen och var med E istället, för annars hade jag säkert vart inblandad. Men det ändrar inte det faktum att jag känt honom sen han var 13 år gammal och jag bryr mig om honom, jag hoppas verkligen att det går bra..

Sen så hade jag fått brev från en annan vän som sitter i fängelse. Han bodde med mig ett tag och vi knarkade som dårar. Hade inte hört nåt på närmare två år och skrev till honom på facebook när jag kom hem från behandlingen. Jag fick svar för ett tag sen att han satt inne och jag skrev min adress också fick jag ett brev hem. Han har samma attityd som alltid när han sitter, han tar det med ro och pluggar och vill starta ett nytt liv. Hoppas bara att det går bättre den här gången än alla dom andra gångerna..

Jag har alltid skrivit brev till mina vänner när dom sitter. Jag tycker om att skriva och få ett handskrivet brev i brevlådan, för man får ju inte det så ofta nu för tiden. Jag vet att dom uppskattar det.

Mer då? Igår var vi och hälsade på E's "extrafamilj" och käkade god mat, vi åkte hem och såg på criminal minds sen somnade jag och har sovit tungt hela natten. Har dock drömt om knark jävligt mycket, och precis innan jag vaknade drömde jag att E skulle ge mig dolcontin, helt sjukt.

Träffade en vän till E på stan innan vi skulle ta bussen och han sa att jag verkade va en jävla fin tjej, lugn och trygg och att han skulle hålla hårt i mig. Varför säger alltid folk det när vi träffar dom på stan? Syns det inte att jag också är en knarkare? Närmare ett års drogfrihet verkar ha raderat det från mitt ansikte. Visst är det skönt att folk säger så, men det känns skitkonstigt. Jag är ju en av dom. Eller jag va iallafall.. Hm..

Vissa har jag ju träffat med E flera gånger när jag var aktiv men dom känner inte igen mig.

Jaja, nog om det. Ska väl göra mig nån frukost nu. På återseende.

Tack för era kommentarer, jag hade verkligen en skitdag igår tills min pojkvän kom hem. Eller ja, jag var rätt deppig ett tag till fast han var hemma tills jag berättade hur jag kände och då vart det bättre. Jag älskar när jag kan berätta för honom precis hur jag mår och känner utan att det blir fel på nåt vis och jag ångrar mig efteråt. Vi pratade om allt möjligt igår, och det kändes så bra!

Jag glömde bort att skriva en sak igår för jag var så fokuserad på det dåliga, men soc ringde iallafall och dom hade inte fått nåt startdatum för behandlingen till E men han var iallafall inte bortglömd och dom skulle höra av sig så fort dom visste nåt. Skönt att få höra NÅNTING ifrån dom iallafall!

Vi pratade om hans missbruk igår och hur det påverkar mig och så, och jag sa faktiskt precis som det är. Hur jag har mått och hur jag mår nu, och det är faktiskt stor skillnad. I början hade vi ju en regel att han inte fick komma hem när han tagit nåt vilket resulterade i att han försvann flera dagar i rad och stängde av telefonen, men vi har inte den regeln längre som ni kanske har märkt. Jag klarade inte av att leva i ovisshet när han var "försvunnen" så han fick komma hem påverkad istället. Det har gjort att jag kan slappna av mer för jag vet att han inte försvinner nu, men det blir ju jobbigt på ett helt annat sätt istället. Nu lever jag ju uppi skiten och ser första hand hur påverkad han blir ibland. I början när han fick komma hem så tog han så mycket att han bara spydde och var helt borta, men nu har kroppen vant sig så nu är han mer "normal" när han tar. Det är olika från dag till dag..

Men jag har lixom stängt av på nåt sätt. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser nålsticken i hans armveck och hans små pupiller, men jag vet att det inte kommer att vara så föralltid. Jag orkar inte slåss mot hans sjukdom ensam längre, jag inväntar hjälp från behandlingen han ska in på. Han ska in på avgiftning först och jag kommer sitta med honom varje dag och hålla hans hand om de är det som krävs, för jag kommer stötta honom in i det sista sålänge han vill bli drogfri. Han talar om för mig varje dag hur tacksam han är att han har mig, och hur duktig jag är som håller mig drogfri. Han hjälpte mig när jag var livrädd att söka hjälp, och jag kommer att göra samma sak för honom.

Många fattar inte varför jag stannar hos honom, och jag kan se själv när jag skriver att han framstår som en känslokall knarkare som bara tänker på sig själv men så är det inte. Givetvis går drogerna för det mesta först nu, men så är det med missbruk det går inte att komma ifrån, men han är den rätta. Jag tänkte först skriva varför jag älskar honom, ni vet rada upp egenskaper och sånt men jag tycker det blir så cheezy på nåt sätt. Ni behöver inte lära känna honom som jag gör, det är ju mig ni ska lära känna.

Kanske låter konstigt med tanke på att jag skriver så mycket om honom i bloggen men ändå.. Kärlek kan inte beskrivas på en blogg, för vad man än skriver så låter det ansträngt och oäkta. (Tycker jag då) Så jag låter bli, iallafall för tillfället.

Nu tog det lixom stopp på nåt sätt. Det kommer massa meningar till mig i huvet men dom är bara faller bort, jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Är lite av en perfektionist ibland när jag bloggar, men det märks nog inte.