Jag hade skrivit ett mobilinlägg inatt men bara halva kom med så jag tog bort det och börjar om här..

Vet ni hur ofta jag får höra "jag fattar inte hur du orkar"? Och jag svarar alltid "jag vet inte.. Man stänger av på nåt sätt" men sanningen är att jag känner allting.. ALLTING..

Det gör ont hela tiden. Hela jävla tiden.. Varje dag är som en bergochdalbana där ena sekunden andas jag ut och hoppet kommer tillbaka och en sekund senare slås allting i bitar..Också håller det på sådär om och om igen under dagen.

Jag är som ett barn.. Säger man till mig "5minuter" då är det 5 minuter och jag kommer räkna dom minuterna tills han kommer. Men han kan säga "jag ringer dig om en stund" och sen ringer han inte förens dagen efter.. Förstår ni hur jag sitter och väntar då? Och vill inte vara den här jobbiga flickvännen som stör och är ivägen så jag ringer inte, utan jag väntar bara.. Allt medans hoppet krossas och mina drömmar dör..

För jag byggde hela mitt tillfrisknande på en dröm jag hade om oss. Jag drömde om ett drogfritt och normalt liv med honom, och han sa att han drömde om samma sak. Vi skulle jobba på varsitt håll och mötas drogfria igen, och jag höll stenhårt i den drömmen. Jag gjorde ALLT för att det skulle bli som vi drömt om, och han ansträngde sig inte ett jävla skit verkar det som..

Jag vill inte säga det här, men jag funderar på att lämna honom. Jag vet inte när det här slutade vara ett förhållande och bara blev en rädsla av att vara ensam och så, men det här håller inte längre.

Och hoppas inte för mycket nu mina läsare, för jag kommer garanterat att göra er besvikna och stanna kvar.. Det är sån jag är.. En jävla fegis..

Han kom hem igår iallafall. Jag började gråta direkt.. Vi satt länge och höll om varandra och sa inte ett ord medans jag grät o grät.. Sen började vi prata, men om vad minns jag inte nu.

Han hade druckit, det var det första han sa när han kom hem. Jag antar att det är därför han kunde sova hela natten. Hans avtändning på opiaterna är fruktansvärd nu, han är verkligen jättedålig. Men han har inte tagit nå sub sen i onsdags, helt otroligt! Han vill ju verkligen, men han fattar nog inte vad som krävs och hur mycket man måste kämpa tror jag..

Jag hörde när han snackade med soc idag, han är inte alls intresserad av öppenvård nu längre. Han vill ha medicinsk hjälp så soc sa tydligen att han inte ska börja på öppenvården som va tanken.. Jaha? Utan han skulle ringa till beroendeenheten och snacka med dom. Men dom har ju intagningsstopp! Jag fattar ingenting!

Jag har bett honom lägga in sig på ett boende här i stan. Men det blir väl inte aktuellt nu när det inte blir någon behandling på öppenvården.. Alltså vad ska man säga? Jag fattar fan i n g e n t i n g.

Magen har iallafall vart bättre idag, det är fett skönt. Jag tror verkligen att det beror på stress och oron alltså.. Men för mig så känns det lixom att oavsett vad jag får för symptom, om ja misstänker att det är psykiskt så tycker jag inte att det är så allvarligt och att jag inte behöver uppsöka läkare. Eller så tänker jag att dom inte kommer ta mig seriöst.. Inser själv att det där kanske vart förvirrande, hoppas ni fattar vad ja menar.

Nu orkar ja inte skriva nå mer. Känner på nåt sätt att bloggen inte är prio ett just nu..

Tack för era kommentarer, ni skriver verkligen jättefint. Det är bara så overkligt när jag läser.. Kan inte greppa att det är mig ni skriver till.. Kan inte fatta att det här är verklighet det här jävla helvetet jag lever i, hur sjukt det än låter.

Jag kliade mig på ögonbrynet nyss och det bara lossnade hår.. Vafan är det som händer? Håret bara rasar på mig! Tycker det är skitjobbigt, för jag har långt tjockt hår och har alltid haft.. Skulle dö om håret skulle bli helt förstört.

Värken i magen går upp och ner. Det har varit relativt lugnt idag, men så fort jag kollar på klockan och tänker "vart fan är han" så gör det ont igen. Har tårarna i halsen när jag skriver detta, vafan är det som händer med mig??

Jag har inte pratat med E sen klockan 18 och då väntade han på nån jävla kille som skulle komma med pengar som han var skyldig, han sa att han hade dåligt batteri och skulle försöka komma hem så fort som möjligt. Nu är telefonen avstängd och jag har inte hört nåt..

Nu fick jag huvudvärk också. Vafan är det med min kropp alltså?! Ja tycker det här är fett obehagligt nu, det känns som en panikattack är på väg nästan.. Har inte haft en riktig sån på aslänge och vill verkligen inte ha en nu.

Vi får väl se om han kommer ikväll eller inte. Nu orkar jag inte skriva nåt mer my head is killing me...

Strax efter jag skrev inlägget igår så fick våran vän tag på E, han hämtade honom inne i stan och körde hit honom. Han var inte i så bra skick, han sa att han bara käkat två benso men jag vet inte.. Han hade iallafall en jävligt bra anledning till varför han dragit från avgiftningen och han hade en bra plan till hur de ska se ut nu framöver. En riktigt bra plan faktiskt.

Jag berättade utan att tveka exakt hur han fick mig att känna när han gjorde sådär igår. Jag sparade inte på krutet det minsta, jag brydde mig inte om hur ledsen han blev. Sen var det bra med det, jag gick och la mig och han var vaken.

Tyckte han var rastlös och nästan lite pundig. Han höll på och dra fram grejjer och hålla på med sladdar o ha sig, men jag tänkte han får väl göra vad han vill.. Han mår nog inte så bra..

Vaknade ett par gånger inatt av att han var antingen vaken eller låg på soffan och sov oroligt.

Sen vaknar jag kl 9 av att dörren stängs. Jag ringer till honom och han säger att han är på väg in till stan...

Han gav upp.

Efter allt som han sa till mig igår så gör han samma sak igen idag. Han skulle "bara" gå in till stan och hämta två ritalina sen skulle han komma hem. Jag blev arg och han la på, sen dess har jag inte kunnat få tag på honom. Nu är den här vännen ute med bilen igen och har hittat honom, han är i en lägenhet mitt i stan och han står och väntar ut honom nu. Att det ska behöva vara såhär alltså??

Jag skrev till E såhär "Hur fan kan du göra såhär mot mig igen efter det vi pratade om igår? Hur många chanser ska jag ge dig??", men naturligtvis - inget svar.

Jag börjar bli riktigt sjuk av allt det här. Mitt hår bara faller bort och magen är helt knäpp. Jag tror jag har fått magsår eller nånting, nåt är definitivt fel. Hur länge ska jag orka? Hur många chanser ska han få? Vad fan ska jag göra?!

Det här är frågor jag ställer mig själv men som jag egentligen redan vet svaret på.. Fast jag vill inte veta svaret.. Jag vill inte ge upp samtidigt som varje fiber i kroppen skriker "du orkar inte mer!!!". Jag kommer gå under alltså, det är så jävla smärtsamt allt det här...

Vet inte ens hur jag ska känna nu.. Jag åkte upp till sjukhuset vid fyra för att hämta E's bankomatkort och fick veta att han skrivit ut sig en timme tidigare.. Jag bröt ihop totalt i bilen, åkte hem och tänkte att kanske kanske är han hemma men det var han inte.. Han är borta. Ingen har hört nåt, ingen vet nåt.

Jag fattar inte att det är sant. Jag pratade ju med han på förmiddan och då var allt lugnt, jag skulle hämta bankomatkortet och handla lite grejjer till han, sen försökte jag ringa vid tre men fick inget svar, han hade väl redan skrivit ut sig då..

Farsan var förbi nyss med en sallad till mig, jag orkar inte göra nån mat. Han bad mig att inte göra nått dumt, och jag trodde han syftare på droger eller nåt men han syftade på knivarna som låg framme. Han vet vad jag har för humör, att det kan brista för mig när som helst men jag skulle aldrig skada E. Jag skulle förmodligen klappa till honom, men allvarligt skada honom? Det tror jag inte.

Jag tillät mig själv att gråta hysteriskt i bilen i två minuter, sen svalde jag tårarna och stängde av. Nu är jag nollstäld. Kanske är jag förbannad, men jag känner inget speciellt just nu.

På vägen hem tänkte jag bara att nu får det fan vara nog. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag hade tänkt skicka ett sms och säga åt honom att han får EN chans att förklara sig om han kommer hem ikväll, men gör han inte det så är det över. Sen fegar jag ur som vanligt.. Tänker på mannen bakom missbruket och det hugger till i hjärtat. Jag vågar inte släppa taget, vågar inte ge upp hoppet om honom som alla andra har gjort. Inkusive hans familj..

En gemensam vän skulle ta bilen ut och leta efter honom, jag väntar tills jag hör något från honom sen ska jag fan skicka det där sms:et. Han kan fan inte göra såhär mot mig om och om igen och jag bara tar tillbaka honom varje gång. Han kommer aldrig att fatta!

Jag är så jävla medberoende och värdelös.. Jag kan inte stå på mig när det kommer till honom. Jag vill inte tro att han är en känslokall knarkare som skulle göra vad som helst och såra vem som helst bara för att få som han vill.

Det enda som cirkulerar i tankarna just nu är "tänk om jag sparkar ut honom också dör han?" vafan ska jag göra då? Det skrämmer mig så jävla mycket...

Vilken jävla mardröm.. Jag tyckte att det var konstigt att han inte svarade när jag ringde innan jag for upp på sjukhuset, men det här hade jag aldrig kunnat tänka mig....

Jag önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag men det gör jag inte.. Har haft magkatarr och ont i njurarna nu i flera dagar, morsan sa åt mig att ringa vårdcentralen men jag hatar att gå till läkarn så jag har inte ringt.. Typiskt mig. Ska alltid vänta lite för länge innan jag ringer..

E ringde förut, han mådde inte särskillt bra. Han hade börjat blöda näsblod inatt och knappt sovit nånting. Stackarn.. Han ville att jag skulle hämta hans bankomatkort och köpa lite grejjer till han och jag sa att jag skulle göra det, men det känns jobbigt som fan när jag är såhär sjuk.. Jag gör vad som helst för honom, så jag får helt enkelt bita ihop.

Måste lämna in socpapperna och lite annat idag också. Fyfan jag har verkligen ingen lust idag! Men det måste ju göras så.. Fan va ja hatar att må dåligt!

Undra om jag ska lägga mig och vila nån timme innan jag åker.. Måste ställa mig i duschen också men det tar emot så in i helvete..

Ohh myyy goood.... fyfan va dåligt ja mår nu alltså..

Är så jävla sjuk så det är inte sant.. Det måste ju va nå psykiskt för att E är på avgiftningen eller? Hur fan blir man såhär mega förkyld bara över en natt? desssutom samtidigt som kärleken ligger på sjukhuset med avtändning.. Tycker det är jävligt mysko iallafall..

Igår for jag till föräldrarna och åt middag. På vägen dit så svängde jag förbi sjukhuset och lämna några filmer till E, och precis när jag kom så stog dom ute och rökte!! Så jag gick fram till honom och kysste honom och lämnade grejjerna. En manlig sköterska tog påsen såklart för dom måste ju kolla igenom allting men han vart inte sur för att jag gick fram till dom. Hade världens fetaste leende när jag gick därifrån kan jag säga!

Jag hoppas jag inte smittade han med det här viruset jag har eller vad fan det är. Det värsta som finns är att bli sjuk mitt i avtändningen, jag vet för det blev jag..

Jag har tvättstuga idag egentligen, men jag vet fan inte om jag pallar med det alltså. Vi får se, det är inte förens kl 17 så jag kanske är piggare då..

Jag har inget direkt vettigt att skriva men jag har så tråkigt så då kan jag lika gärna blogga.. Kanske lyckas klämma ur mig en rad eller två ändå..

Igår gjorde jag inte ett skit, hade ont i huvet hela jävla dagen alltså. Började känna mig riktigt jävla hängig mot kvällen och då kom brorsan förbi med två filmer åt mig. Såg bara en, sen orkade jag inge mer och gick och la mig..

Idag kände jag direkt när jag vaknade att jag var sjuk. Skickade sms till morsan, för det spelar ingen roll hur gammal man blir, när man är sjuk så vill man att mamma ska pyssla om en! Farsan skulle komma och hämta mig senare så sklle jag käka hos dom. Jag orkar fan inte göra nån mat idag alltså, har dessutom ont i magen och ryggen så ja vettefan vad det är för fel på mig. Feber har jag inte, än.

Tänk om jag är såhär sympatisjuk eller nåt för att E har avtändning? haha tänk om de är så! Skulle fan inte förvåna mig alltså.. Det enda jag tänker på är hur jobbigt han måste ha det nu..

Hans vän skrev till mig på facebook och frågade om han åkte hem igår eller om han stannade kvar..? "Skulle han åka hem?!?!?!?!?!" skrev jag tillbaka vart helt förtvivlad! Men han hade slängt ur sig det i vredesmod nån gång mitt på dagen, och jag snackade ju med han på kvällen och då var han kvar så.... Pheewww.. Kan andas ut igen..

Snacka om att vara på helspänn hela tiden, är så jävla rädd att han ska ge upp alltså. Idag är tredje dagen utan droger och nu kan jag tänka mig att han är RIKTIGT dålig. Jag vill inte ringa och störa han ifall han sover (sömn är uppskattat under avtändning, om man nu lyckas sova) så jag skickade ett sms så får han ringa mig om han orkar.

Nu ska jag torka håret och vänta på att farsan kommer och hämtar mig. På återseende.