Jag är uppvuxen med mina två föräldrar och en äldre bror. Vi var en typisk svensson familj, bodde i villa, hade volvo, husvagn och massa djur. På somrarna tog vi husvagnen och reste genom hela sverige och på vintern parkerade vi den på en vintercamping så att jag och brorsan kunde åka snowboard. Jag har mycket lyckliga barndomsminnen, men som vilken familj som helst så var vi inte perfekta.

Jag har alltid kännt mig annorlunda. Jag hade en bästa vän som jag känt sedan vi var spädbarn och hennes familj var perfekt i mina ögon. De var tre barn och alla var så väluppfostrade, alltid rena kläder, städade rum och välvårdat hår som inte hängde fram i ansiktet. Jag ärvde för det mesta mina kläder från brorsan och hade långt tovigt hår och eftersom jag redan som liten hade komplex för mina öron så satte jag aldrig upp det.

Jag skämdes nåt fruktansvärt ibland när jag var hemma hos min kompis familj, jag minns att jag alltid satt på mina fötter så dom inte skulle se hur skitiga mina strumpor var. Än idag kan jag inte använda vita strumpor. Vid ett tillfälle frågade jag min bästis om hon kunde lära mig att vara mer som henne, så att jag inte skulle vara så annorlunda.

Jag har harmats en del på min mamma för att hon inte tog bättre hand om mig under den tiden. Hon brukade gå på långa promenader med min bästis mamma och beklaga sig över hur jag var, varför kunde inte jag vara mer som min bästis?

Barnen i skolan märkte att jag var annorlunda antar jag, för jag började bli utanför. Jag var lång och fick höfter och finnar långt före alla de andra tjejerna. Att jag använde brorsans gamla kläder hjälpte naturligtvis inte.

I sexan gled jag och min bästis ifrån varandra, hon var för perfekt och jag var för annorlunda. Jag började umgås med en annan tjej som var mer som mig, hon hade också en äldre bror som de flesta kände till och hon hade samma attityd som mig. Vi började lyssna på slipknot och ultima thule och bestämde oss för att det var vi emot världen. Vi började också mobba de yngre barnen på skolan, för vi var äldst som gick i sexan.

När vi gick ur sexan så flyttade vi till en annan skola i ett närliggande område. Vi var helt plötsligt yngst på den skolan och väldigt annorlunda de andra barnen. Vi hade en jävla attityd och folk försökte ständigt sätta sig över oss, vilket vi inte tolererade. Så vi gjorde som förut, gav oss på de som var yngre och svagare än oss, de som redan var lite utanför.

Sjuan passerade, jag minns inte särskillt mycket från det året men jag och tjejen jag var vän med gled ifrån varandra lite grann, vi umgicks inte enbart med varandra längre. Vi fann nya vänner.

Hej små troll!

Igår var jag hem till min familj och åt middag och hade "lilla julafton" eftersom min mamma jobbar idag och inte kommer att vara med. Fick öppna julklappar och äta god mat det var härligt.

Vart oerhört glad när jag kom hem och fick se era kommentarer som ni lämnat, jag blir så varm i hjärtat. Jag tycker det är jättekul när ni frågar saker och jag kan naturligtvis skriva min lifestory här om hur mitt liv gick från att vara en annorlunda unge till sprutnarkoman, men jag vet inte om jag gör det idag. Jag hade tänkt det men jag vill inte förstöra denna glada dag med något så tragiskt, så det blir nog kanske imorgon?

Min pojkvän tog iallafall nyss bussen till sin familj, jag åker nog inte än på ett par timmar. Ganska skönt och sitta och känna lugnet också, kanske ta sig en sväng förbi kylskåpet och äta lite julmat till frukost.. Härligt!

Jag har funderat lite över det här med anonymiteten i bloggen, jag skulle gärna vilja visa er före och efter bilder på mig men jag vet inte om jag vågar. Anledningen till att bloggen är anonym är att min mamma använder också bloggplatsen och jag vill inte att hon eller någon annan släkting ska behöva läsa om mitt missbruk. Dom vet redan naturligtvis, men att läsa om det tror jag blir för mycket.

Jag ska fundera lite. Ni får ha en trevlig julafton förhoppningsvis med nära och kära. På återseende.

Så fort han klev upp ur sängen fick jag ångest. Han for in till stan nu och skulle träffa nå folk = ta droger.

Jag hade ju för ett par veckor sedan en regel att han inte fick komma hem när han hade tagit nåt och då försvann han istället flera dagar i rad och stängde av telefonen. Jag har släppt på det nu, jag tycker det är skönare att veta vart han är, att han är hemma, även fast han är påverkad. Han knarkar dessutom inte lika ofta nu, eller så inbillar jag mig bara.

Det känns naturligtvis inte bra att jag har sagt att det är ok att knarka, egentligen har jag inte sagt det men i och med att jag låter han komma hem och inte skäller på honom så blir det ju så, som om jag tyckte att det var ok.

Men alternativet är att han försvinner och då har jag det hellre såhär.

Jag blir som påverkad själv på nåt vis när han kommer hem och har tagit sub. Jag känner mig som att jag har tagit själv och jag inbillar mig att det smittar via salivet när vi kysser varandra. Att lite av suben i hans system förs över till mig när våra läppar möts. Hur sjukt är inte det? Men det känns så.

Jag håller mig på mattan iallafall. Jag har INTE tagit återfall. Jag tänker inte göra det heller. Jag hade ju som sagt bestämt mig för att kliva på för ett par veckor sedan men jag gjorde det aldrig, och nu har jag bestämt mig för att fortsätta vara drogfri även fast det är svårt. Jag gör ingen nytta påtänd, jag hjälper ingen om jag börjar igen.

Men en liten bit av mig försvinner ut genom dörren med honom. Mitt hjärta går sönder en liten bit till varje gång han knarkar. Jag förstår nu hur det är att vara anhörig, det gjorde jag absolut inte förut.

Han sa till mig häromdagen när han hade tagit sist att han längtade tills han skulle få komma in på behandlingen och det var oerhört skönt att höra. Han är orolig för det här med dyslexin men jag har sagt att han är nog inte den enda som har gått där med dyslexi, och att han kommer säkert få hjälp med det.

Jag vet inte hur mycket längre jag kan leva såhär, jag har satsat allt känslomässigt och energimässigt på att han ska in i behandlingen nu. Blir det inte så så vet jag inte vad jag gör, jag vet inte hur jag skulle kunna klara det.

Jag vågar inte ens tänka tanken på att det. Det här måste funka nu, det måste bara det.

Jag brukar inte ha mer än 10 besökare per dag i bloggen men igår hade jag 51 st! Och idag 18 so far..

Jag blev glad naturligtvis, det känns skitkul!

 Inatt har jag sovit bra, men det har inte min pojkvän. Han har varit vaken hela natten alltså, vilket har gjort att jag vaknat flera gånger och undrat vart han har varit men jag somnar alltid om på en gång när jag ser honom i soffan.

Känner mig lite dum när jag sover sådär och han är vaken och mår dåligt för att han inte kan sova..

Idag ska jag iallafall åka till min familj och äta middag. Mina föräldrar jobbar på julafton så vi skulle träffas idag istället. Imorgon ska jag vara hos mormor.

Jag har alltid varit med på jul trots mitt missbruk, men jag har inte stannat länge. Jag är med när julklapparna öppnas och så fort det är färdigt så sticker jag. Jag brukar alltid få en slant av nån släkting och då blir det brottom att åka och handla eftersom jag oftast vart utan pengar flera dagar innan jul.

Julafton har alltid varit den största festhögtiden för mig, jag tror att det kan ha just med pengarna att göra. Sedan jag var 14 år så har jag haft som tradition att knarka utav bara faan på jul. Men iår blir det annorlunda. Det blir min första helt nyktra och drogfria jul och det blir nog bra det med, fast det känns lite ovant. Man måste ju skapa nya traditioner inte sant?

Nyår är inget särskillt för mig, det var mer när man var yngre som man skulle på nån fet hemmafest o sådär men det var längesen jag slutade med det. Fast för två år sedan var jag på en jävligt rolig fest på nyår, det fanns grymt mycket droger, nya roliga nätdroger och vi hade så sjukt roligt! Det saknar jag lite grann..

Förra året var det bara jag och min pojkvän, fast det var rätt nice det med.

Iår blir det nog lugnt, jag vet inte om jag skulle palla med nåt särskillt ändå. Det skulle nog göra mig drogsugen. Bättre att sitta hemma och låtsas som att det är vilken dag som helst.. Tråkigt kanske men det är nog bättre.

Jag kände för att påminna mig själv lite om vart jag kommer ifrån, därav föregående inlägg. Men här kommer ett vanligt inlägg..

Igår var jag ute och shoppade med min mormor i nästan 5 timmar! Jag fick en klippning för besväret, så skönt när håret är nyklippt. Jag har långt hår, har nästan alltid haft förutom när jag gått till nån cp-frisör som klippt av för mycket. Därför är jag så feg nu så frisören får bara klippa det som är slitet (4cm kanske) och då syns det knappt att jag har klippt mig.

Ve och fasa vet ni vad jag kom på?! Jag drömde att jag hade färgat håret blondt!! Fyfaan jag var platina blond för 4 år sedan sen vart jag mörkhårig igen, men nu har jag inte färgat det på snart två år så just nu har jag min naturliga hårfärg. Tycker det är skönast så o slippa färga utväxt o skit..

Intressant? Jo jag tänkte väl det.

Sen efter att jag hade varit med mormor så for jag iallafall hem och väntade på att min pojkvän skulle komma hem, vilket han gjorde men det tog lite längre tid för att han var tvungen att kliva av bussen halvvägs för att kräkas..

Fattar inte varför han tar så mycket att han börjar spy? Är det värkligen värt det?

Vi hyrde jägarna 2, jag tyckte den var bra men han tyckte inte det. Vi planerade för idag, att vi skulle åka o träffa hans syster på jobbet och hämta nå skor, sen städa och kl 17 har vi tvättstuga. Han ligger och sover så jag vet inte hur mycket som blir gjort..

Imorgon blir det middag hos familjen, det ser jag verkligen fram emot!

Måste börja med att säga tack för kommentarerna ni lämnar, det betyder mycket för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle sluta knarka. Jag var tillfreds med tanken att jag skulle dö av en överdos i en källare nånstans med sprutan i armen, jag hade inget problem med det.

Men jag mådde fruktansvärt dåligt det sista året, jag var verkligen inte kry i psyket. Kroppen hade återhämtat sig från åren på amfetamin (jag gick på opiater sista året) men psyket pallade inte med i svängarna. Jag lämnade nästan aldrig lägenheten, jag hörde röster och var rädd för allt.

Sen började jag få problem med myndigheter. Jag fick problem med sjukvården för att mina "lekar" att spela över lite för att få mer medicin hade gått för långt, det gick lixom inte att backa och säga att flera år av psyk-vistelser bara var avtändningar som spårat ur, det fanns för mycket bevis.

Jag fick problem med socialtjänsten för dom hade ju naturligtvis koll på min psykiska ohälsa. Jag hade också en kontaktperson som såg hur väck jag var varje gång vi sågs. Jag åkte på soc-möten så väck att jag somnade mitt i mötet och sen började det pratas om LVM. Jag tyckte inte det lät som nån bra idé men att säga att jag hellre knarkade ihjäl mig tyckte jag var en strålande idé. Det hjälpte naturligtvis inte.

Jag insåg snabbt misstaget och gick med på att åka på behandling frivilligt, jag fattade att jag inte hade nåt val men jag fattade inte hur jag hade kommit dit. Hur kunde allting ha gått så långt?

Jag trodde hela tiden att det skulle bli bättre, bara jag fick lite mer medicin, lite mer benzo, bättre tjack eller mer opiater. Jag såg tillbaka på åren som var bra, när jag hade skitkul och skitmycket droger. Då jag VAR någon.

När jag bodde i ett annat område i stan och fick hemleveranser varje dag, gratis. När jag hade så mycket falska vänner så jag knappt hade koll på alla. Folk strömmade hem till mig för där fanns det alltid droger och alltid en plats att sova på. Jag ställde upp för alla. Som tack så försvann det en jävla massa grejjer från min lägenhet, men det är en annan historia.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle sluta knarka. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Jag var inte ens säker på att jag ville sluta. Men jag slutade...

Snipp snapp snut så var sagan slut (för denna gång)

Jag har vaknat flera gånger inatt av att min pojkvän har varit vaken. Jag känner lixom på mig att han inte ligger i sängen också vaknar jag i panik och undrar vart fan han är men han låg i soffan..

Vaknade även en gång av att han låg o tittade på mig när jag sov "tittar du på mig?" vad det enda min sömndruckna hjärna kunde komma på och han svarade "ja men du är ju så vacker" aww..

Jag förstog att han inte skulle stanna hemma idag eftersom han inte sovit nånting. Som tur är så ringde min mormor mig igår och undrade om jag ville följa med och handla julklappar och naturligtvis sa jag ja. Jag tror mormor är lite orolig för mig, hon ringde mig 3 gånger igår..

Det känns skönt att ha nånting planerat så jag slipper sitta här och bara vänta på att han ska höra av sig eller komma hem. I måndags när han gjorde såhär så försökte han ljuga för mig och säga att han inte tagit nåt, jag ville inte skälla på honom utan väntade på att han skulle säga som det var, vilket han gjorde, och jag sa "jag förstog att du ljög, tro inte att jag är dum i huvet" och han bad om ursäkt.

Jag vet ju att det är hans sjukdom som gör så men jag blir ju ändå ledsen. Jag vet att sanningen kommer fram när det är tid för det så jag orkar inte hålla på och "sätta dit" honom varje gång han ljuger och påpeka varje lögn, tids nog erkänner han ändå. Och jag tycker att det känns bättre när han själv erkänner att han har gjort fel, därför gör jag så.

Jag har funderat lite grann över vad jag ska skriva om här i bloggen, det här med min pojkvän känns lite uttjatat just nu.. Tänkte kanske börja skriva mer om det som har varit, saker jag har gått igenom, vad säger ni om det?

Good day to you sir,

vilken trevlig överrasking när jag vaknade. Jag frågade en vän igår om hon kunde hjälpa mig med en header till bloggen och när jag klev upp så var hon färdig! Visst blev det snyggt? Sjukt nöjd är jag!

Jag hade även fått en kommentar om en tjej som ville veta vad jag hette på bilddagboken och jag var lite osäker så då gick jag in på den igen för att kolla och fastnade som vanligt. När jag satt och klickade bland bilderna så tänkte jag "shit det här är som en drog, jag får inte nog fast jag inte vill ha nå mer" och då stängde jag ner direkt. Lite duktig är jag..

Jag hoppas kommentaren kom fram iallafall jag var lite distraherad när jag skrev så jag vet inte om de vart riktigt gjort, hojta till annars.

Vad tror ni hände igår? You guessed it! Min pojkvän tog sub naturligtvis.. Han kom hem och började städa i köket och sen satte vi oss och pratade och han förklarade för mig att han känner sig som en människa när han knarkar, att han kan prata, göra saker etc.. "Har inte du märkt det gumman?" Öh vafan svarar man.. Jag vill inte säga ja för att lixom säga att det är ok att han gör så men jag vill inte säga nej heller för det ligger en sanning i det..

Jag kan absolut förstå vad han menar.. Vafan jag är ju en knarkare själv, drogfri iofs men jag har knarkat längre än jag varit drogfri så det sitter kvar i mig med..

Jag förstår att han känner att han inte är mänsklig utan drogerna, att han inte kan göra nånting. Ingen ork, ingen lust.

Men det blir bättre.. Man kan inte bara bli drogfri utan att ha ett hyffsat värdigt liv med bra folk runtomkring, ett ställe att gå till på dagarna osv. Man kan inte bara sitta hemma och va drogfri ett par dagar och tro att man ska må bra!

Vi stog på balkongen och pratade igår och det slog mig att vi varit tillsammans i 2 år nu vid årsskiftet och att jag har snart varit drogfri 1 år! (1 februari) Båda två kunde inte säga annat än "det är helt sjukt".

Och jag minns.. jag minns den där sista dagen på droger... Jag minns den sista suben och sköt i mig, jag kan om jag anstränger mig låtsas att jag minns hur det kändes. Jag hade avtändning på god knows what jag gick på så mycket och jag tog 3ggr så mycket sub som jag brukar den dagen för att jag var så jävla dålig. Jag bara spydde hela jävla dagen.

Det är skönt att slippa, det måste jag säga.

För ett par veckor sedan var jag helt beredd att kliva på igen, det kanske ni minns ni som läst ett tag? Men jag tror att jag har kommit ifrån det lite nu. Jag vet att ingenting blir bättre av det, vårat förhållande kommer inte att hålla för evigt bara för att jag börjar knarka igen, det funkar helt enkelt inte så. Men sugen blir jag, det ska gudarna veta att jag blir när han tar något. Konstigt vore det väl annars?