Det gick bra igår. Jag for in till stan till min pojkväns mamma och träffade hans syster, sedan kom han dit med sin andra syster också satte vi oss ner och pratade. Det märktes att han mådde jättedåligt, men vi fick säga det vi ville ha sagt och nu har vi en plan vad vi ska göra nu framöver. Han är hemma nu, han har sovit med mig inatt.

Men jag är tillbaka i känslan att jag måste prioritera bort det jag planerat för att vara med honom, även om det bara är för den här helgen. Jag hade tänkt gå på stan med min mormor ikväll och se när dom tänder stan och sedan på söndag skulle vi träffas några från mitt förra jobb och hitta på nåt innan en ska flytta.

Men han då? När vi satt och pratade igår så frågade hans mamma om han skulle klara av att hålla sig från drogerna den här helgen och det trodde han väl, för han skulle ju va med mig. Och jag gör ALLT JAG KAN för att hjälpa honom, och om det innebär att svika min mormor och mina arbetskamrater den här helgen så får jag väl göra det, jag kan ta igen det till veckan..

Det känns som att den största pressen och det största ansvaret hamnar på mig, för att det är jag som bor med honom. Det är jag som är med honom hela tiden och ser första hand hur han mår och när han mår dåligt och konsekvenserna av det. Hans familj lider naturligtvis lika mycket som jag, det är inte så jag menar. Men dom lever inte med honom som jag gör.

Jag vet inte vad jag menar.. Naturligtvis mår alla lika jävla dåligt som jag gör i detta. Vi älskar honom så mycket och det gör så jävla ont att se på hur han gradvis försvinner och inte får någon hjälp.

Han ligger fortfarande och sover, jag har ingen aning om vad vi ska göra idag. Vi måste ju typ hålla oss sysselsatta, springa från drogsuget...

Jag har sovit inatt men hade skitsvårt att somna, det är inte likt mig. Jag har haft en hemsk huvudvärk nu i flera dagar som vägrar släppa, spelar ingen roll om jag tar alvedon eller ipren det funkar inte. Jag känner mig helt slut i kroppen och har ont..

Jag har haft ont i sidan av magen i 10-11 månader nu, det började innan jag blev drogfri och har inte blivit bättre under den här tiden, snarare värre. Det gör ont när jag böjer mig ner, det lixom "klämmer" under revbenen. Men det är på vänster sida så det är inte blindtarmen jag har ingen aning om vad det är. Jag misstänker också att jag har en inflammation i en tand så det kanske är därför jag mår som jag gör.. Eller så är det bara allt det här runt omkring mig.

Jag pratade med min pojkväns mamma innan jag somnade igår, jag ska ta bussen dit nu om en stund när jag gjort mig klar och vänta på att han kommer dit. Han sa nånting om kl 11 till mig igår men det vet man ju aldrig..

Jag är lite nervös för vad som ska hända idag, jag vet inte vad som kommer att sägas eller vilket skick han kommer att vara i.

Nu ska jag käka frukost och klä på mig och åka in till stan. Wish me luck...

Jag tog bussen till soc och lämnade mina papper sedan tog jag en promenad till KRIS och chillade en stund. Jag skickade ett sms till min pojkvän "lever du" men fick inget svar.. Sen när jag kom hem så fick jag svaret "jo ja lever". Jag pratade med hans systerdotter på facebook och hon sa att hon hade pratat med honom och att han var rädd att alla skulle va arg och skrika på honom därför hörde han inte av sig.. Men jag sa till henne att jag är inte arg! Jag är jätteledsen och livrädd att det ska ha hänt honom nånting! Hon pratade med honom igen och han ringde sedan upp mig. Vi pratade inte särskillt länge för ingen av oss visste vad vi skulle säga.. Han skulle komma hem imorgon sa han för att han hade tagit imorrse och våran regel är ju att han inte får komma hem när han tagit nåt. Jag berättade att jag älskar honom och att jag blir sjukt orolig när jag inte hör nåt ifrån honom på så lång tid..

Jag ska åka in till hans mamma imorgon för han skulle bli hämtad av sin syster och skjussad dit sen skulle vi alla sätta oss ner och prata. Som en "intervention" eller nåt antar jag.. Han vet inte än att jag också kommer att vara där och jag vet inte hur han kommer att reagera när han ser mig heller. Men han blir nog inte chockad, han vet att jag älskar honom och gör allt jag kan för att få honom på bättringsvägen. Sen vilken väg det blir får vi se men NÅNTING måste hända.

Jag vet inte vad jag tycker om det här med subutex-programet heller för han har varit in där förut och då fuska han bara med spice och kork hela tiden och jag vet att majoriteten av dom som går där INTE sköter sig men han måste väl få försöka iallafall. Sen om det inte funkar får vi försöka med nåt annat, så är det bara.

Jag har en hemskt huvudvärk så jag ska nog krypa ner i sängen snart. Jag hoppas att jag kan somna inatt..

Jag hade skitsvårt att somna igår. Tankarna bara rusade men jag var jättetrött i kroppen, "var är han?" "lever han?". Jag vaknade för en stund sedan av att hans mamma ringde och frågade om jag hade hört något, vilket jag inte har och inte hon heller tydligen. Jag har inte ens försökt ringa honom... Tänk om det har hänt nåt också har jag inte ens ansträngt mig för att få tag på honom? Nej jag får inte tänka så. Det är nu jag gör rätt som inte hör av mig. Han måste ta ansvar och höra av sig!

Jag försökte tänka positivt igårkväll och planera vad jag ska göra idag men hur ska jag orka? Jag hade tänkt ta en lång dusch, sedan locka håret vilket jag inte gjort på typ ett år, sen ska jag fylla i soc papperna och gå in med dom och sen kanske ta en sväng förbi KRIS och se vad dom gör.

Jag är ashungrig och har inte ens nåt att äta hemma..

Vad gör jag om han inte hör av sig idag heller?

Jag var på ett Al-anon möte ikväll. Det är en anhörigetsgrupp för dom som lever med missbrukare/alkoholister. Jag hade väntat mig att det skulle vara ett Nar-anon möte men det gjorde ingenting, jag kom iväg iallafall. Jag har tänkt gå ett par gånger men det har aldrig blivit av för att jag har mina NAmöten på onsdagar också men ikväll så bestämde jag mig för att testa och det var helt okej.

Jag har inte pratat med min pojkvän på hela dagen. Jag vet inte vart han här eller vad han gör eller om han ens lever. Men jag sa till mig själv att jag inte skulle höra av mig, han får ta ansvar för det han har gjort och ringa mig när han vill komma hem. Jag kan inte hålla på och lalla med honom längre.

Men det är svårt.. Det är skitsvårt att inte veta. Men samtidigt skönt. Han har väl förmodligen använt idag också och skämms så att han inte vill höra av sig. Det är det som är mest logiskt.. Eller så har han legat och varit dålig hela dan som han vart sist han använde.. Men jag tror mest på att han tagit nåt och inte vågar säga det.

Jag har iallafall hållt mig sysselsatt idag. Jag for in till stan på ett samtal och sedan till mormor och var där ett par timmar. Jag hjälpte henne slänga massa saker efter att hennes gubbe gick bort nu för ett tag sedan. Det var skönt att få hjälpa till och fokusera på familjen. Men hela tiden hade jag handen på telefonen.. Ringer han nu? Ringer han nu?

Suck.... Vad fan ska jag göra? Jag kan inte leva såhär. Jag älskar honom men det gör så jävla ont att se hur han förstör för sig själv..

Just nu känns det skitbra att sitta här ensam! Helt otroligt! Jag har sovit själv, vaknat själv och behöver inte oroa mig över när han ska gå hemifrån om han ska ut och använda. Det är så skönt att inte veta och inte orka bry sig heller.

Jag trodde inte att det skulle kännas såhär men det är jätteskönt, jag har sovit jättebra inatt.

Idag ska jag ha återfallsprevention kl 14 och jag tänkte inte ringa han innan det iallafall, sen får vi se om jag ringer honom efter men jag funderar på att bara strunta i att höra av mig, han får ta det initiativet om han vill komma hem.

Sen så var det en man som skrev något klokt i en grupp för medberoende på facebook. Han skrev att jag inte ska låta han komma hem medans han har avtändning också och det tål att funderas på.. Sist så var han lika väck dagen efter eftersom han hade tagit så mycket. Så om det visar sig att han tog lika mycket den här gången så ska jag fundera rejält på om han inte får komma hem idag heller. För JAG KLARAR INTE AV att se honom påverkad, sen måste jag försöka förbise allt annat jag tänker på såsom "kommer han att använda mer om han inte får komma hem? tvingar jag honom att sova hos någon aktiv när han inte får komma hem?".

Ja alla dom där funderingarna kommer att finnas hos mig idag, men JUST NU känns det bra. Jag klappar mig på axeln och säger bra jobbat.

Jag skrev ett inlägg i en stödgrupp för medberoende:

"Idag använde min sambo droger igen. Men till skillnad från sist så fick han INTE komma hem denna gång. Jag gav med mig sist och det kändes förjävligt. Jag fick ligga hela natten och vaka så han inte skulle sluta andas men nu är det slut på det. Jag ska gå tillbaka till mitt löfte, att inte låta han komma hem när han använder och det känns bra. Jag gör inte han några tjänster genom att låta han komma hem och ta hand om honom, han måste fatta att det INTE ÄR OKEJ att hålla på som han gör. Jag är själv beroende och har varit drogfri i 9 månader så jag förstår hans sida också men jag måste va tuff nu för min egen skull. Det är så svårt att sova ensam och inte veta vart han är men det är ändå bättre än att ha honom hemma helt borta. Jag ber till gud att han tar hand om honom när jag inte kan det..."

Sen så hade jag fått en fråga i gästboken om jag också använder droger men det gör jag ju inte nu längre. Jag har som sagt använt i många år men blev drogfri den 1 februari och har varken druckit alkohol eller tagit droger sedan dess och idag är det 9 månader och 15 dagar sen.

Jag kan däremot förstå varför man tror att jag fortfarande använder... Jag lever som om jag vore det och mår unjefär som jag gjorde då. Det finns dom i min närhet som tror att jag klivit på igen men det har jag inte.

Det står i min presentation men jag skriver det här också att OM MAN VILL kan man läsa om mitt liv när jag fortfarande höll på med drogerna i början av bloggen. Jag startade bloggen när jag var aktiv och jag vill varna känsliga läsare för jag skrev verkligen ALLT. Om droger, sprutor, you name it....

Jag var ju på samtal på råba idag och det gick bra. Jag gör rätt saker nu och som jag skrev längst upp så fick han inte komma hem ikväll och det känns bra att jag stog på mig denna gång. Det vart ju inge bra sist...

Jag hade en känsla imorrse att han skulle använda idag för det var exakt en vecka sedan han gjorde det sist och jag hade rätt.

Nu får jag sitta här själv och sova själv inatt men det är ändå värt det, för jag klarar inte av att se honom påverkad..

Igår mådde jag ganska bra, jag var orolig under dagen att min pojkvän skulle knarka men det gick bra. När jag kom hem från mina föräldrar så var han redan hemma så det var skönt.

Jag mådde rätt bra under kvällen, kände mig riktigt lycklig faktiskt. Men så fort jag vaknade imorrse så började oron, vi kommer att vara ifrån varandra hela dagen idag, och det var precis en vecka sedan han tog droger sist och ett mönster har visat sig.. Han tar en gång i veckan..

Han är inne i stan och träffar sin övervakare just nu och jag sitter här. Precis som igår! Jag sa till mig själv när jag vaknade att jag skulle göra nånting idag, men vad ska jag göra? Jag ska inte vara på råba förrens klockan 16.30

Jag vet inte vad jag ska göra, jag kanske ska börja med att äta frukost och klä på mig. Hmmm...