usch.. jag får ångest när jag sitter och läser min blogg. Just för att jag är så jävla ärlig..

Jag skämms för mig själv, men jag har lovat mig själv att fortsätta skriva och fortsätta va ärlig. Jag kan inte ta tillbaka det.

Jag sitter och funderar på hur mycket värre mitt liv kan bli.. Kan det bli värre? Situationen är ohållbar det vet jag. Vi kan inte sitta här och gömma oss i lägenheten hur länge som helst. Förr eller senare måste jag åka på nått möte och då kliver han på igen. Det är en mardröm att hela tiden vara orolig, att hela tiden undra om det är vår sista dag tillsammans..

Jag sitter också och funderar på hur det skulle bli om jag klev på igen. Vad skulle hända? Hur skulle jag berätta för alla? Jag funderar på hur jag skulle skriva det här i bloggen, och om jag skulle skriva det här för det är ganska många som vet vem jag är. Det skulle bli svårt att ljuga..

Jag drömmer om droger varje natt. Drömmer om att få slå i mig doll. Fantiserar om det när jag är vaken..

Hur länge kommer det att hålla? Hur länge kommer jag att va drogfri?

Det jag känner när jag läser min egen blogg är "Bestäm dig! Kliv på eller skit i det sluta tjata!!" är det så ni känner också?

Det är helt sjukt, jag har haft samma dröm hela natten trots att jag vaknat flera gånger. Den började med att jag handlade doll, sedan gömde jag dom i mitt skafferi, sedan skulle min pojkvän hjälpa mig lösa dom och skjuta i mig dom. Kom så långt att jag kände hur han stack mig i armen och sen hände det inge mer.. Då började det om istället, denna gång skulle jag lösa själv men hade totalt glömt bort hur man gör så det blev bara pannkaka.. Också började det om..

Sådär har det hållt på hela natten. Det har varit ett jävla helvete!! Man tror ju ändå när man vaknar upp från en asjobbig dröm att nu får jag iallafall drömma om nåt annat, för det är ju typ omöjligt att somna om och drömma samma sak igen men näädå det har varit samma helvete hela jävla natten!!

Är det konstigt att jag är drogsugen nu?

Jag ska ta ett beslut att INTE kliva på idag sen får vi se vad som händer..

Snacka om att jag var deprimerad imorrse.. Man kanske inte kan skriva att det var morgon men det var det för mig för jag hade nyss vaknat.

Mår bättre nu iallafall. Ville bara säga det.

Hur fet får man bli?

Jag mår riktigt jävla dåligt över min kropp nu. Jag kan inte låta bli att äta fast jag känner mig som världens äckligaste.

Jag är olycklig.. Jag kan inte förneka det..

Jag känner mig inte vacker eller uppskattad längre, jag känner mig inte sedd. Min pojkvän bara sover hela tiden, igår tillbringade vi kanske 2-3 timmar tillsammans.. Men jag förstår honom. Varför är han med mig egentligen? Jag har ingenting att erbjuda honom. Jag ser inte bra ut, jag har inga schyssta grejjer, inga pengar, inget knark.. Jag kan inte ens erbjuda min kropp längre för jag ser ut som jag gör.

Jag känner mig helt värdelös. Han säger att jag inte är det men jag tror honom inte..

Jag känner mig riktigt jävla deprimerad alltså.

Och som vanligt skriver jag sanningen här, precis som det är. Jag orkar inte hålla på och försköna saker och ting. Jag skulle egentligen vilja måla upp en bild av att allt är perfekt och min pojkvän är perfekt men det kan jag inte göra. Jag vill inte att folk ska kritisera honom men det är ju sanningen.. Han är förmodligen inge bra för mig, iallafall inte i det här skicket, men jag älskar honom.

Jag fick lära mig på råba att jag måste vara i nuet och inte sträva efter nånting "där framme" dvs en framtid jag inte kan påverka just nu. Men jag gör det ändå.. Jag lever i en drömvärld och jag orkar inte se på verkligheten.

"Många bygger luftslott men bara pundarna flyttar in".

Jag är trött på att sitta här i en svart lägenhetet medans han sover. Jag blir ju för fan förvirrad. Men samtidigt är jag för deprimerad för att gå ut och göra nånting. Jag är rädd att ifall jag går iväg så kommer han inte va kvar när jag kommer hem. Hur sjukt är det?

Jag måste vara sinnesjuk alltså.. Jag mår så jävla dåligt... Hjälp mig...

Idag har vi varit duktiga. Vi klev upp 6.45 och tog bussen in till stan för att min pojkvän skulle till tandläkarn. Stackarn han är så rädd för tandläkarn att dom får ge han lugande innan dom börjar.. Han har 13(!) tider inbokade nu på lite mer än en månad. Älsklingen ska äntligen få nya tänder :)

Efteråt så gick vi till hans mamma som också bor i stan, han va lite groggy och trött av det där lugnande så han sov en stund medans jag gick en sväng på stan.

Sen for vi hem när han hade vaknat till och nu ligger han och sover igen, även jag har sovit en stund. Ingen utav oss är van att kliva upp så tidigt.

Det är lustigt.. Varje natt innan jag ska sova så ligger jag och tänker "är det här min sista drogfria natt?" och sen börjar drogsuget också kan jag inte somna. Men vet ni vad?? Idag känns det bra att va drogfri för att jag har 10 MÅNADER IDAG!

Det går upp och ner hela tiden, värst är det på kvällen faktiskt.. Men jag fortsätter ju va drogfri av en anledning, och just nu tror jag det är främst för att slippa ljuga och spela dom här jävla spelen hela tiden. Det är skönt att kunna va ärlig. Livet kanske suger men det är så mycket mer komplicerat när man knarkar.. Jag ska försöka komma ihåg det!

Hej.. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Jag sitter i en mörk lägenhet med huvudvärk, min pojkvän sover fortfarande. Jag hade tänkt att vi skulle åka in till stan senare och käka eller nåt, men jag vet inte om det är en sån bra idé.. Jag är så jävla drogsugen att jag kanske skulle få för mig att göra nåt dumt..

Jag kunde inte somna igår för att jag bara låg och fantiserade om droger, när jag väl lyckades somna så drömde jag bara om droger och när jag vaknade så var det samma sak igen..

Alltså vad är det här?

Ska det va såhär?

Jag är så jävla feg.. Jag vågar inte kliva på fast jag vill.. Det känns som ett sånt jävla stort steg och jag har aldrig varit bra med förändringar. Det finns naturligtvis en del i mig som inte vill ta återfall, men nu känns det som att jag redan tagit beslutet att kliva på och att det lixom är oundvikligt.. Det är bara en tidsfråga.

Jag fick en kommentar av en vän som fick mig att hajja till lite..

"Du skriver att du känner att livet med honom skulle va enklare om du också knarkade medan jag önskar att jag läste att du känner att liver med honom vore enklare om han också var drogfri."

wow.. Hade inte ens tänkt på det på evigheter känns det som.. Det har lixom inte funnits i min tankevärld att han också skulle bli drogfri, jag gav ju upp den drömmen..

Nånstanns är det ändå det jag vill, men det jag har sett sedan han muckade är att han inte trivs i sin drogfrihet så vad ska man då göra? Jag vet att han kunde ha försökt hårdare, tagit tag i saker osv men det blev inte så och jag tror att jag ändå har accepterat det. Därför har jag börjat tänka om, att det kanske är jag som måste ändra mig om det här ska funka.

Jag vet att många säkert tycker jag är patetisk som hänger upp mitt liv på honom, men jag älskar honom. Jag skiter i vad folk säger att kärlek är inte äkta om det finns droger med i bilden o blablabla. Fuck you säger jag bara.

Ni vet inte.

usch, jag tror jag precis sårade mig själv. I hate when that happens..

Han kom hem igår.

Jag grät när han höll om mig, jag fick sagt det jag ville säga och efter ett tag så kändes det bättre. Vi gick på affärn och hyrde film, köpte pizza och hade myskväll hemma.

Fortfarande hör jag en liten röst eka i bakhuvudet, "är det på riktigt?" "menar han det han säger?" "när försvinner han nästa gång?".

Varje gång han säger att han älskar mig så frågar jag om han verkligen menar det, om det bara är något han säger för att han ska få komma hem..

Vi har pratat om min drogfrihet och hur viktig den är, om den är viktig och på vilka sätt den är viktig. Jag studsar fram och tillbaka mellan "Nu kliver jag på" och "jag vill verkligen vara drogfri", det finns inget mellanläge. Jag känner att livet med honom skulle va enklare om jag också knarkade, men mitt liv i övrigt med familjen osv skulle rasa totalt.

Egentligen så vill jag kliva på men jag är bara så jävla rädd för vad som ska hända. Jag är rädd att mitt psyke inte ska palla och att jag ska få en psykos. Det var så längesen jag var i den världen att den är nästan helt främmande för mig nu. På torsdag har jag 10månader och det känns helt ofattbart, men det betyder lixom inte nånting positivt längre. Det betyder bara att det var så jävla längesen jag var där och att det kommer att bli svårt att ta sig tillbaka..

Det skulle va nice o ha ett års drogfrihet, det kan jag inte förneka. Bara för att kunna säga det lixom "jag har varit nykter och drogfri ett år" men blir det inte så så accepterar jag det.

Jag vet att så många skulle bli krossade, att många aldrig skulle kunna förlåta mig. Men är det nånting den här sjukdomen gör så är det att göra oss till själviska monster. Och på nått sätt känns det helt okej om jag skulle va så självisk men inte när min pojkvän är det? Det är ju hans sjukdom som gör så med honom men det kan jag lixom inte se när jag sitter där som anhörig och medberoende, men när jag knarkar själv så förstår jag det fullt ut.

Jag vill verkligen inte förstöra min familj igen, det tog sju år att få dom tillbaka till en familj och jag skulle kunna förstöra allting så jävla enkelt.. Och min mormor... Min mormor är den som håller mig från drogerna just nu, hon vet nog inte om det men det är henne jag mest av allt inte kan eller vill såra. Min familj kan överleva, men min mormor... jag vill inte ens tänka tanken.

Idag vet jag inte vad som händer, jag har egentligen tid på råba och eftervård men jag tänker inte åka dit, för det är alltid när jag är där som min pojkvän försvinner ut och knarkar och jag vill inte förlora honom igen, inte än.. Han kom precis tillbaka...

Jag försökte blogga igår men jag kom inte på vad jag skulle skriva..

Han har fortfarande inte kommit hem, han skickade sms vid två tiden igår natt och skrev att han skulle komma hem efter att han hade varit hos tandläkarn men han kom aldrig. Jag skulle ha varit och bakat pepparkakor med mina kusiner men jag stannade hemma och väntade på honom, men han kom inte. Jag kan inte fatta att han ljög så för mig, han lät mig hoppas och sen bara sket han i mig..

Hans mamma och hans systerdotter har sagt till mig att jag ska skita i honom för att han bara ljuger, manipulerar och utnyttjar mig men jag har inte velat tro på det.

Nu vet jag inte vad jag ska tro..

Jag vart så glad när han sa att han skulle komma hem...

Jag vet inte vad mer jag ska skriva, orden kommer inte till mig som dom brukar. Jag är helt tom men samtidigt fylld av rädsla, sorg och besvikelse.. Jag har en ångest som sitter fast i bröstet, som ett brinnande hål i magen.

Jag har suttit här i lägenheten sen i tisdags, jag vill inte gå nånstanns ifall han skulle komma hem.

Varje gång det hörs ett ljud i trappen så tror jag att det är han som kommer. Men han kommer inte..