Jag hade en nära vän här förut. Hon gav mig rådet att jag skulle börja skriva texter igen för att försöka få ur mig allting, och oftast skriver man ju bäst när man mår dåligt..

Det här skrev jag alldeless nyss

Varje dag

Varje timme

Varje minut

Är en väntan, en längtan och ett hopp

Att han när som helst ska kliva in genom dörren

Men han gör det inte

Han krossar mitt hjärta

En dag

En timme

En minut

i taget..

Jag har vaknat flera gånger inatt av att jag har trott att han har varit hemma. Jag har hört små ljud eller haft en känsla av att inte vara ensam, men ljuden beror nog bara på vinden utanför fönstret och känslan är förmodligen det jag vill känna. Jag vill inte vara ensam.

Hans mamma ringde mig imorrse, jag blev alldeless skakis och tänkte "åh nej, här är samtalet, det har hänt nåt"! Men hon ville bara höra om jag hade hört något, vilket jag inte har..

Det här är ett helvete alltså. Igår var jag så drogsugen att jag inte visste vart fan jag skulle ta vägen. Jag låg och skrev mitt avskedsbrev i huvudet medans jag fantiserade om att ta en överdos och bara avsluta allting.

Det finns de som varit drogfria en tid och när de känner att de är på väg att kliva på igen så väljer de att ta sitt eget liv för att bespara sig själv och sina anhörga den smärtan. Det låter förjävligt men jag kan förstå de som väljer att ta det beslutet..

Det känns lite läskigt att jag börjat fantisera om att ta mitt eget liv igen men jag vet inte hur seriöst det är. Ibland är det en trygghet att veta att jag KAN om jag VILL. Att jag har ett val..

Jag har inte försökt ringa min pojkvän än, jag vet inte vad jag ska säga till honom. Dessutom lär han ju knappast svara.. Det är fruktansvärt det här..

Jag är så jävla ledsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag kan inte fatta att jag har hamnat här!

Hela situationen, hela mitt liv, Allting känns helt baklänges. Att JAG skulle sitta här drogfri och försöka få min pojkvän att sluta knarka kunde jag aldrig för hela mitt liv föreställa mig för ett år sen. När jag träffade honom så lovade jag mig själv att JAG alltid skulle vara den som skulle förstå honom, som aldrig skulle försöka ändra honom och alltid skulle låta han vara den han är, dvs en aktiv missbrukare. För jag var aktiv då och jag kunde aldrig någonsin tänka mig att jag skulle sluta en vacker dag. Vi skulle ju knarka tillsammans för evigt, om nu inte han skulle sluta för då skulle jag sluta för hans skull. Men hur blir det nu då? Ska jag börja knarka igen för hans skull? Tanken har slagit mig både en och två gånger...

Jag står och väger.. Vill jag hellre knarka med honom än leva drogfri utan honom? Jag vågar inte tillåta mig själv svara på den frågan.

Tänk vad mycket lättare det skulle bli om jag bara släppte taget och började knarka igen. Slutade hålla krampaktigt fast i drogfriheten.. Då skulle vi kunna vara tillsammans som vi är menade att vara. Min dröm om att en dag gifta sig och skaffa barn med honom kommer aldrig att kunna bli verklighet. Och det gör ont i mig, för jag älskar honom så mycket och jag VILL JAG VILL JAG VILL ha ett bra liv med honom. Men det känns hopplöst och omöjligt just nu.

Sorgen är ett faktum..

Inte ett ord från honom på hela dagen igår. Hans mamma hade fått tag på honom runt 12-tiden och skällt ut honom efter noter och sen stängde han av telefonen.. Jag skickade ett par sms och leveransrapporten sa att han fick dom men när jag försökte ringa hade han stängt av igen. Jag ringde säkert 15-20 gånger igår utan att komma fram.

Jag blev väckt av ett sms från hans mamma där det stog att jag skulle ringa när jag vakna, vilket jag gjorde men hon hade inte heller hört nått. Hon hade också försökt ringa hela dagen igår utan att komma fram..

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig helt värdelös. Jag förstår att han hellre är ute och knarkar än att vara med mig, för jag har inget att erbjuda honom. Det finns inget spännande eller roligt i mitt liv, jag har inget jobb, inga pengar och inget att göra.. När han är hemma så sitter vi bara framför tv:n, vi har ändå inte råd att gå ut och göra nånting. Och vem fan vill sitta instängd i en lägenhet när man kan va ute och knarka?

Jag borde städa lägenheten, det ser förjävligt ut här. Då kanske det känns bättre för honom att komma hem..?

Desperat...

Men jag kan inte städa lägenheten själv för det gör för ont, så först måste jag gå på apoteket och hämta ut diklofenak och se om det hjälper, så jag kanske ska börja med det.

Jag hoppas hoppas hoppas att han hör av sig idag.

Det slog inte fel. Tisdag = återfall för min pojkvän. Jag trodde verkligen att det skulle gå bra den här gången men det gjorde det inte. Jag fick aldrig något sms där det stog "jag klanta till de" som jag brukar få när jag sitter på eftervården. Jag skickade ett sms till honom på vägen hem och frågade om han skulle komma hem och det skulle han sa han men senare. Nu funderar jag på vad det betyder.. Han hörde inte av sig nå mer, han svarade inte på sms eller när jag ringde och han kom inte hem.

Jag grät igår när jag låg i sängen, bilden av honom död i en sjukhussäng ville inte försvinna. Jag kände hans ande hos mig och blev livrädd att han var död. För jag är inte släkt så hur ska jag få veta om det hänt nåt? Det är väl ingen som ringer till mig?

Jag provade ringa nu för en stund sen men han svarade inte nu heller. Han kanske ligger och sover, eller så skäms han för mycket för att svara. Jag vet inte, men jag trodde att vi kommit fram till det att han alltid kan höra av sig och svara i telefon för att jag är INTE ARG, BARA OROLIG. Men han tycks inte förstå hur smärtsamt det är att inte veta nåt.

Jag sitter och gruvar mig för att ringa hans mamma och berätta. Svaret jag får är alltid att nu får det vara nog och du måste skita i han nu. Jag kan inte göra det! Jag kan inte kicka ut honom...

Jag har tvättstuga idag mellan 12-17 så jag kommer att hålla mig någolunda sysselsatt men det gör ont.. Det gör så jävla ont att han inte hör av sig. Litar han inte på mig? Vad fan är problemet? Jag vet hur det är att vara aktiv och inte bry sig, men jag trodde aldrig att han skulle göra såhär mot mig. Jag älskar han så jävla mycket, och jag vet att han älskar mig. Hade jag tvivlat på det så hade jag slängt ut honom men det gör jag inte, jag VET att han älskar mig.

Jag undrar hur denna dag kommer att sluta..

Nyss hemkommen från vårdcentralen. Jag var så sjukt nervös innan men det gick väl bra.. Hon klämde och kände och det gjorde ont som faan sen skrev hon ut diklofenak åt mig. Jag känner mig helt slut nu, har gått och spänt mig för det här jättelänge och nu har jag gjort det.

Har inte ätit nåt idag, känner inte för att göra det heller.. Min pojkvän var med mig till vårdcentralen sen tog han bussen in till stan. Hur ska det gå? Det är ju tisdag och det är nästan alltid på tisdagar han kliver på när jag är borta på eftervården. Det känns inge kul alls att sitta här ensam, jag hade önskat att han hade följt med hem igen men han måste väl få göra det han vill..

Jag vill bara lägga mig och sova.. Känner mig helt slut..

Det är måndag, vi klarade helgen. Igår när jag såg sprutmärkena på hans arm blev jag drogsugen, det gjorde mig helt knäckt. Han har inte varit ute och använt sen han kom hem i fredags och det är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka "när försvinner han nästa gång?". Naiv som jag är så hoppas jag att det aldrig kommer att ske igen, men det vet vi alla som lever med beroende och medberoende att det kommer att hända igen, å igen å igen...

Hjälpen är på väg, det känner jag på mig. Det kommer att hända nånting bra snart för det måste det! Jag är trött på att leva såhär, trött på att ständigt vara orolig och tänka på vad som kan hända härnäst..

Samtidigt som hans sjukdom för honom längre och längre bort härjar min sjukdom med mig, vill att jag ska kliva på. Vi missbrukare har något vi brukar kalla "Diffe" och det är drogpersonligheten som pratar med oss. Diffe pratar med mig konstant nu, kommer med geniala ursäkter och lögner som skulle kunna få mig att plocka upp drogen.

Jag drömmer om droger och alkohol på nätterna, det är samma intensitet som när jag nyss blivit drogfri nästan. Jag drömmer inte längre om konsekvenserna av mitt handlande. Någon frågade mig i drömmen inatt när jag hade tänt på "men dina 9 månaders drogfrihet då?" jag kände Ingenting. Det rörde mig inte i ryggen. Och det har det gjort förut.

Förut så drömde jag att jag blev erbjuden och tackade alltid nej, men ibland så hade jag blivit ilurad eller fått i mig av misstag och då mådde jag alltid så jävla dåligt, ångesten var enorm. Men nu... Det är som att drömmarna är infekterade av diffe, försöker få mig att se att det inte gör nånting om jag kliver på, att jag inte kommer att få några konsekvenser eller dåligt mående. Det är lögn, och det vet jag, men det är svårt att hålla fast vid.

Ibland funderar jag vad jag har den här bloggen till egentligen. Och när någon frågade mig om jag har någon att prata med så kom svaret.. Jag bloggar om det jag känner. Här kan jag skriva exakt hur det är och vara anonym när jag skriver det. Det finns bara ett fåtal personer som vet vem jag är som skriver. De flesta är också beroende, precis som jag..

För jag tror inte en "vanlig svensson" skulle vara så intresserad av att läsa om mitt liv, vad har dom för utbyte av det? Visst nästan alla känner eller vet någon som är antingen alkoholist eller narkoman men bara för det så betyder inte det att dom vill läsa om det..

Vem vill läsa om en stackars 22årig tjej som slutat knarka och lever med en aktiv missbrukare?

Men jag skriver inte för att bli populär eller tjäna pengar som såååå många andra gör, jag skriver för att jag behöver det. Jag behöver ventilera och det gör jag oftast bäst genom att skriva eller ha inre dialoger. För när jag pratar tycks ingen vilja lyssna...

Jag önskar att jag kunde prata med min pojkvän om det som hände mig i mitt förra förhållande. Jag levde med en man som misshandlade mig i två års tid och utsatte mig för fruktansvärda trauman. Men han klarar inte av att höra det, och jag förstår honom. Vem pallar lyssna på nåt så otroligt jävla hemskt att man knappt tror att det är sant, Och sen att det hänt någon man älskar...?

Jag kan prata med han om allt, utom detta. Och nu har mina minnen börjat spöka med mig igen, jag har svårt att somna och den där hemska mannen finns i mina tankar även under dagarna. Jag börjar bli spänd igen, och jag har ingen att prata med det om..

Det blir inte bättre av att jag har en väninna som går igenom samma sak med en annan man just nu, och jag vill använda mina erfarenheter till att hjälpa, men det tar oerhört mycket på mig. Jag har dessutom en annan väninna som är i en liknande situation, bara det att den inte involverar våld.. Än.

Det är överallt runt omkring mig nu, och jag kan inte fly...

Godmorgon.

Idag ska två arbetskamrater komma hit och se på film för en utav dom ska flytta och vi har inte hängt på ett tag.. Dom skulle ta bussen klockan 12 och min pojkvän ligger fortfarande och sover, men han kan få sova en stund till.

Igår gjorde vi typ ingenting, vi satt hemma och såg på tv och film hela dagen, gick inte ut en enda gång.. Känns hyffsat trist men vad ska man göra då? Vi har inga pengar och jag föreslog en promenad men han har skadat foten.

Jag kommer på mig själv ibland med att tappa fotfästet i tillfrisknandet. Jag kan tänka att jag blir sugen på att dricka för att det är ju helg och normala människor dricker ju på helger och det ska nog gå bra.. Sen kommer jag på att jag inte har några pengar.. SEN kommer jag på att jag är beroende. Det är det sista jag tänker på! Hmm.. Farligt..

Det var längesen jag var på ett möte.. Det blir längre och längre mellan gångerna nu. Jag var i och för sig på ett al-anon möte i onsdags men jag vet inte om det räknas? Jag har hört så många säga att det var när de slutade gå på möten som de tog återfall, och jag vill inte göra om deras misstag.

Nä jag får nog ta och ta mig en rejäl funderare på hur jag ska göra med mitt tillfrisknande, har inte ringt min sponsor på typ en månad heller.. Det är bara för att jag inte vill höra vad hon har o säga om min livssituation. Jag orkar inte höra att jag måste lämna min pojkvän, för det tänker jag inte göra. Är det nån mening o ha en sponsor om man aldrig ringer? Kanske jag ska säga upp den kontakten..? Eller kanske inte...