Jag hade ett jättebra samtal med en personal här på boendet både imorrse och förut idag. Jag berättade hur jag känner för personalen som "hoppade på" mig häromdagen. Jag fick byta boendecoach och det känns jättebra. Jag har tappat allt förtroende för hon jag hade.

Jag har tagit tummen ur arslet och börjat ta tag i min hälsa också. Ska ta cellprov imorgon och jag ska också ringa läkaren och be om att få göra en hälsoundersökning för att få reda på varför jag har så ont och är trött hela tiden. Bara för att det är jag så är det säkert nåt allvarligt... Nä nu ska jag inte tänka så.

Den eviga pessimisten de är jag det.

En av er skrev att det känns som att jag står med ena foten i missbruket och ena i tillfrisknandet. Och det är sant. Jag är drogfri, visst, men jag är känslomässigt fortfarande kvar på gatan. Jag tillämpar gatans lag i tillfrisknandet och de fungerar inte. Men det är svårt, jag kom in i den här världen när jag var väldigt ung, och jag har levt i det i över 10 år. Jag är gatan, o gatan är lag.

Jag har svårt att kontrollera mina aggresiva impulser. Vi bor ganska många är och naturligtvis kan man inte älska alla. Det finns en kvinna jag inte tål, och hade vi varit där ute hade jag golvat henne, rakt av. Hon tog till exempel nyss min tvättid men vägrar ta ansvar för det. Då kliar det i nävarna på mig kan jag säga. Men våld och hot är det noll tolerans på här, och jag skulle åka ut innan jag ens hunnit slagit andra slaget. Hon är inte värd det.

Det tar tid att programera om hjärnan till detta nya liv, det är nog därför ni kan uppfatta mig som ambivalent. ambivalent är förästen mitt andra namn, haha! Har fått höra det av myndigheterna ganska länge nu.

Men jag vill det här. Jag vill leva, även om jag inte är det minsta rädd för att dö. Jag vet att om jag kliver ut härifrån så dör jag, det är fakta. Så jag kämpar för att leva, med näbbar och klor som personalen så fint uttryckte det. Jag har så mycket mer att ge, jag är här av en anledning. Det ska inte ta slut här, jag vet att jag har nåt att ge. Jag kan inte dö och veta att jag bara gjorde folk illa i mitt korta liv. Aldrig i livet.

Jag vill ge tillbaka. jag vill försöka laga det jag har förstört. Jag är en väldigt empatisk människa, oavsett vad folk har för uppfattning av mig. Det är inget att tycker om att visa. Men jag vill hjälpa människor, jag vill ge nånting utan villkor. Jag älskar till exempel att jobba med äldre. Att bara sitta och lyssna och låta dom prata om vad som helst, och veta hur mycket det betyder att någon bara tar sig tid att lyssna. Har ni provat det nån gång?

Jag fortsätter att kämpa, än så länge har jag fortfarande en chans och den tänker jag inte kasta bort. Jag lovar ingenting till någon, mer än att jag ska försöka allt jag kan. Men jag är fortfarande en beroende med en dödlig sjukdom, det får ni inte glömma. Ingen är normal, ingen är perfekt. Och allra minst jag. Goddag!

Jag träffade min gubbe igår. Hade inte sett honom på nästan 3 veckor. Det var så jävulskt skönt och se honom och bara vandra runt på stan en stund innan jag skulle till kriminalvården. Han är aktiv i missbruket, det tänker jag inte förneka, men han har varit jättelugn sen jag for på avgiftning och det känns tryggt för mig. Annars har han en tendens att dricka sig redlös och bli rånad, och sånna saker.

Han var också på kriminalvården igår och fick väl inte så jätteroliga besked. Han ska in i fängelse snart, och vi hade räknat med två månader som det stog i domen, men han hade en del av det senaste straffet kvar så nu blir det 4 månader ist. Han ska in om ca 3 veckor. Det var inte riktigt vad vi hade väntat oss, men nu är det som det är. Jag vet att han tycker ändå det är skönt att han tog tag i det, och att han kommer vara inne under halva vintern iallafall. Det är ett helvete och vara hemlös på vintern! Vi var det förra vintern, och det var många nätter vi var helt säker på att vi skulle frysa ihjäl... Det är fruktansvärt.

Hur mår jag då? Jag har sovit helt okej inatt. Men det är saker som gör mig orolig. Som att personalen på boendet inte litar på mig. Dom är helt övertygad om att jag går och småknarkar. Jag lämnade urinprov igår när jag kom tillbaka för jag vet ju att jag är ren, och jag vill att dom ska FATTA DET. Trots rent pissprov vart det ändå ett jävla liv. "Vad har du tagit?" "Vad har du gjort?" "jag vet att du har gjort nåt" "Jag ser varenda steg du tar, jag litar inte på dig". Nu överdriver jag inte heller. Hon sa verkligen så. Vägra släppa det lixom.

Jag blir skitnojjig och får konspirationstankar. Tänk om jag lämnar ett prov som är rent, men dom säger att jag är positiv och skriver ut mig bara för att dom är så övertygad om att jag har tagit nåt! Fast jag inte har det! Går på helspänn kan jag säga. Jag känner deras ögon vart jag än går, när jag pratar, när jag somnade i soffan igår. Jag är livrädd för att kliva snett eller råka snubba på orden när jag pratar. Jag ger mig fan på att jag kommer att få lämna urinprov ute på öppenvården idag också. Bara för att dom är så jävla övertygad.

Jag kan förstå att dom är misstänksamma mot mig med tanke på vad som hände när jag var här sist, men alltså om jag lämnar ett rent urinprov kan dom väl för fan låta mig vara!!

Nä nu ska jag gå och käka frukost med tjejerna. Har jag nån av mina läsare kvar förästen?

Jag är så jävla deprimerad. Var ute på öppenvården idag och var så jävulskt låg och jag kunde inte dölja det, så alla var som fan och skulle höra vad det var för fel på mig och då blir det bara så jävla jobbigt. Jag har svårt att prata. Jag går in i mig själv istället. Jag drar mig undan och isolerar mig. Titta inte på mig, jag vill inte att du ska se sanningen i mina ögon. Vad jag tänker o känner.. Det är förbjudna tankar och jag skäms.

Jag vill knarka.. Men jag vill inte knarka heller. Jag vill ha drogen utan konsekvensen. Dags att vakna upp och inse att det aldrig kommer funka så igen. Jag är fan hemlös. Jag stjäl mat på affären för att jag inte ätit på flera dar, jag får springa som en dåre när dom kommer på mig och jag skäms så in i helvete.

För ett par månader sen höll jag på att torska när jag stal ett par trosor. Snacka om fönedring.. Det är hemskt att vara hemlös. Jag har gått i samma kläder i 3-4 månader. Jag får tvätta mina trosor med diskmedel eller tvål.

Många gånger har jag tänkt att om jag bara hade en lägenhet så skulle allt vara bra. Jag skulle kunna knarka lite bara och kanske till och med få tillbaka jobbet. Jag har försökt det, det gick åt helvete innom 3 månader.

Jag har kastat bort det finaste jag hade i livet. Jag spotta på min familj och bara drog, lämna allt bakom mig. Försvann in i mitt destruktiva mörker och dog nästan flera gånger om. Det berör mig inte, drogen kommer först. Men nu... Jag sitter här och har varit ren i två veckor. Sanningen kommer ikapp mig. Vad fan har jag gjort?

Ibland är jag glad att jag lever. Ibland vill jag dö. Och det växlar flera gånger om dagen. Jag hinner inte med.

Jag är livrädd för att jag ska klanta till det igen och bli utsparkad på gatan och lämnad åt mitt öde IGEN. Som så många gånger förr. Är det inte där jag hör hemma? I slutändan sitter jag ändå där på trottoarkanten och undrar hur fan gick det här till? Jag måste finna drogen så jag kan bli varm och mjuk på insidan och bara glömma. Glömma att jag bara bidragit med smärta och helvete i livet. Gått fram som en destruktiv storm och slitit allting med mig, lämnat mina anhöriga med smärtan. Varför gör jag såhär?

Tro mig när jag säger att jag vill inte ha det såhär. Det var aldrig meningen att jag skulle förstöra livet för så många runt mig (inkl mitt eget) som jag har gjort. Jag har alltid menat väl, men bara skadat istället. Ni kanske kan försöka föreställa er hur mycket jag har på mitt samvete. som jag försökt knarkat bort och på så sätt bara lagt på mer skuld o skam på högen.. Inte ens jag kan börja fatta hur stort det där berget är. Jag ser mig själv så framför mount everest och det är min skuld som tornar upp framför mig. Vad fan har jag gjort?

Nu föreställ er att bli drogfri och börja sakta inse allt detta. Samtidigt som jag slåss mot drogsuget. Jag vill bara fly.

Äh, ja vet inte.. Ja vill bara att nån ska förstå mig.. Men jag kan inte prata med nån.

Jag går in i mig själv och försvinner.

Jag är en jävla hycklare. förlåt för det.

När jag skrev här sist var jag påtänd. Snacka om GROV jävla förnekelse.

Det som hände var att en tjej kom in på mitt rum med en panna tjack och ja, jag tog den innan jag ens hade hunnit reflektera över vad det skulle innebära för mig och alla i min närhet.

Som väntat så vart jag utskriven, och jag hade ingenstans att ta vägen. Jag kunde inte berätta för E som låg på avgiftning och jag vågade absolut inte berätta för familjen. Så vad gjorde jag?

Jo, jag förflyttade mig några hundra meter från boendet jag blev utkastad från och klev på MDPV hos en polare. Jag var nära att dö 3 gånger på 5 dygn. Jag ville inte leva. Jag försökte ta mitt liv i en gravid kvinnas badkar. Jag höll på att bli ihjälslagen, hjärtstillestånd och pissade blod. Tror aldrig jag har varit så destruktiv som jag var den första veckan efter jag blev utkickad. Jag ville verkligen inte leva längre.

Och E... fyfan.. Han hade lyckats blivit ren för första gången på jag vet inte hur många år, och han klev ju naturligtvis ut då. Han var så besviken... Det skär i hjärtat på mig.

När den första helvetes-veckan var över börja jag komma till ro med mig själv och insåg att det var bara o försöka igen. Vad jag inte hade räknat med var hur lång tid det skulle ta. 3 månader senare sitter jag nu här igen. Och tro mig, det har varit den grönjävligaste jävla misären hela vägen. Och jag vill inte tillbaka.

Min bästa vän tog livet av sig under den här tiden. Han hämtade knarket hos oss och sen var han död. Det tog en vecka innan jag fick veta det. Sen missade jag begravningen också bara för att jag är en värdelös knarkare. De svider i ögonen när jag tänker på att han kanske var där och jag var inte där. Bara hans familj förmodligen..

Jag har drömt och romantiserat om döden länge, men mycket mer intensivt sen jag klev ut och särskillt sen han tog livet av sig. Inatt drömde jag att jag var död, och sen dog E och vi var tillsammans och lyckliga. Det var precis som jag alltid föreställt mig att döden kommer att vara, och nånstans innom mig vet jag att det kanske inte är långt kvar nu. Tänk om jag redan levt halva mitt liv? bara den tanken.. Det har jag säkert gjort, iallafall om jag inte skärper mig nu. Det är typ 4 st som dött innom 2 månader. Det är helt sinnesjukt.

Det gör inte mig så mycket om jag måste checka ut i förtid. De finns dom som förtjänar att leva och dom som förtjänar att dö. Jag har inte tagit vara på mitt liv och bara spridit smärta till alla runt omkring mig. Jag skulle gladeligen ge min plats åt nån som förtjänar den mer, men inte förens jag fått reparera lite av den skadan jag gjort. Jag vill ändå nånstans att min familj ska se mig drogfri innan jag dör. fråga mig inte varför..

Som ett extra sår i hjärtat kommer här en text jag skrev precis då jag blev utskriven;

Du säger att du vill förstå, veta hur det är

Att leva som jag gör i fullständig misär

Vet du hur det känns att inte vara välkommen någonstans?

Det känns som att det vore bättre ibland om jag inte fanns.

Vill du veta hur det känns att vara orsaken till att min mamma gråter varje dag?

Skammen är olidlig och går inte att hantera

men jag kan inte fly det är bara att acceptera

Tar en jävel till och hoppas det går över om ett tag

Jag kastade bort det värdefullaste man har

Valde drogen istället för att bara stanna kvar

hos mamma som alltid älskar mig fast jag är som jag är'

Nu svarar jag inte eller berättar vart jag är

Måste ha lite mer, det gör för ont att tänka på

För drogen kommer först det måste du förstå

Jag skämms och döljer hur illa det verkligen är nu

Att jag är avskydd och föraktad av alla utom du

Människorna jag möter ser på mig med avsky och hat

Ni har aldrig varit hungrig tänker jag och stjäl en bit mat

Jag litar inte påå någon, är ständigt på min vakt

Tänker på mamma och vet precis vad hon hade sagt;

Det är aldrig för sent även om livet känns hårt

Jag kommer stå vid din sida när det blir för svårt.

o shit va de tar emot o skriva här.. är inte van alls o de har hänt så jävla mycket sen sist.

Jag har varit in på avgiftning jag vet inte hur många gånger, men misslyckats varenda gång. Förutom den här gången då. Jag har flyttat till ett kvinnoboende och har börjat öppenvårdsbehandling. Är helt ren sen 3-4 veckor nånting.

Och jag vet att ni kommer undra så lika bra jag säger de me en gång; E är på avgiftning, han har också pissat rent på proven för första gången på flera år och så fort han är piggare kommer han att flytta till mansboendet och börja öppenvården han också.

Och ja, vi är motiverad. Annars hade vi inte gått igenom helvetet på jorden med avgiftningen.

Men det är ingen dans på rosor det här. Hur motiverad vi än är så är det en jävla kamp mot suget. Jag vill direkt fly tillbaka dit ut så fort känslorna och minnena kommer, och det är typ hela tiden. Jag saknar att kunna styra mitt mående som jag vill. Jag saknar friheten och ansvarslösheten, att alltid göra precis vafan ja vill när jag vill.

Men jag saknar inte att inte ha nånstans att ta vägen. Att aldrig känna sig trygg. Att aldrig kunna vara ensam med min man och bara vara kärleksfulla eller intima med varandra. För det mesta kan vi inte ens ligga och hålla om varandra eftersom det sällan är någon som har en extra säng över som vi kan ligga i. Vi har inte delat säng på över två månader nu och behovet av närhet brinner under huden på mig.

Men som ni vet har jag väntat på honom förr och jag kan vänta på honom igen. Fast nu är vi ju faktiskt i samma stad båda två och kommer kunna träffas hela tiden om vi vill- även om vi kommer bo på olika ställen. Dock har dom en fjantig jävla regel här att vi inte får ha besök på våra rum, typ en anti-knull-regel. Men har man varit tillsammans i över 4 år fattar jag inte vad som ska va syftet?

Anyway, har tänkt skriva ett bra tag nu men de har tagit emot så mycket. Ångesten har blivit mycket värre sen jag logga in på bloggen o börja skriva.

Det får fan räcka såhär för den här gången, första efter en lång bloggtorka e alltid värst men sen brukar de släppa så de lär väl trilla in nån update framöver.

P.s tack för alla kommentarer ni skrivit, ja uppskattar det verkligen!

Nu var det längesen jag skrev nått här... finns det nån som följer mig fortfarande? förmodligen inte men det är väl inte så konstigt kanske..

Iallafall så har jag snart varit på knarket i snart ett år nu.. Tog ju återfall på suben runt påsk har jag för mig (som jag inte varit helt ärlig om ja vet) Men nu orkar ja inte försöka hålla nån slags fasad uppe ens.

Jag har varit hemlös sedan sista oktober iår och det är tungt som fan alltså. Allting gick så jävla fort alltså.. Först av me jobbet, vräkt och sedan fick jag gulsot mitt upp i allting också..

Jag fick hepatit c när vi var ett gäng hemma hos mig och tog etyl och vi var väl alla lite yra sådär så jag hade inte koll på vilka verktyg (sprutor) som var mina och råkade ta fel... Men jag vet exakt vilken helg och till 90% vem som smittat mig iallafall.. mycke tröst eller..? njäe..

Jag och E har iallafall sökt parbehandling via soc nu men chansen för det verkar liten. Dom har iallafall fattat att vi måste behandlas båda två och samtidigt. Att en är drogfri och den andra inte fungerar ju inte, det har vi ju insett nu sen mitt återfall.

Hoppas vi får hjälp snart alltså.. Jag orkar inte leva såhär mycke längre till alltså...

Ska väl försöka anstränga mig och uppdatera oftare, men de e inte så lätt just nu..

Hej nu var det jättelängesen jag skrev nått. Förlåt mina fina läsare som bryr er om mig och undrar hur det går för mig, också bara skiter jag i allt o lägger ner bloggandet totalt. Ja, jag har samvete för er o bloggen, men jag är ju en människa också.

Sen ja börja jobba så gör jag typ inget annat än det känns det som. Nä men jag är så slut efter jobbet att ja inte orkar göra nånting elller ens umgås med nån. Det är typ soffan - tvn- sängen som gäller just nu...

Varför ja ens loggade in var för att ge er som inte vill släppa taget om mig min nya mail! (förhoppningsvis funkar den här annars blir ja galen!)
highlife@myself.com

Skriv vad ni vill. Helst inget sådär elakt och kränkande för ja är en känslig kvinna under allt det hårda..

Jag har spenderat natten på akuten med min pojkvän, han blev nerslagen och rånad på allt vi ägde.. Är så jävla arg och ledsen.. Vet inte vafan ja ska göra alltså.