En lite kort uppdatering bara. Har inget särskillt att skriva just nu..

Har ju som sagt fett dåligt med pengar den här månaden. Snarare inga alls men jag ringde min kära far som kom och körde mig till affärn och köpte lite mat åt mig så nu slipper vi svälta iallafall. Tattarstil jag vet men vafan ska man göra då?

Sorry att bloggen är skittråkig just nu.. Vet inte vad mer jag ska skriva.

P.s Hade fått en fråga samt en väldigt fin kommentar!

Ja jag har missbrukat utskrivna läkemedel. När jag fick medicinen så experimenterade jag med den mycket (det här är alltså när jag var runt 18) och sedan har jag väl använt medicinen mycket när jag har tänt av och så. Men jag har inte direkt drogat på medicinerna för så starka är dom inte.. Men som sagt det har hjälpt när jag haft avtändning och så.. Nu äter jag dom iallafall som jag ska!

Fler frågor..

Hur kan du leva med någon som tar droger?

Jag har fått den här frågan tusen gånger känns det som, och jag har inget bra svar på den heller. Jag gör det bara. Jag vet inte hur det funkar, jag vet inte hur länge det kommer funka, det bara gör det. Jag orkar inte gå in på det. Jag har snackat om det så mycket på bloggen ändåså..

började den antidepressiva medicinen funka direkt för dig?

Jag tror att jag började må bättre direkt för att jag lixom intalade mig själv att det skulle bli bättre snart eftersom jag hade fått medicinen. Lite placebo effekt sådär i början kanske, men nu känner jag att jag mår lite bättre. Det är ingen mirakelmedicin, men det tar udden av dom här djupa dalarna lixom. Hade mycket biverkningar i början också men dom har släppt nu som tur är..

Förlåt för lite oinspirerade svar och så.. Mår inte super idag. Fick sjukanmäla mig från jobbet för jag höll på att kräkas direkt när jag klev upp. Jag tror att det är för att jag slarvar med maten igen. Äter knappt frukost, och sen eventuellt ett riktigt mål mat om dagen. Beror på om det finns något hemma, vilket det är dåligt med nu eftersom ekonomin är åt helvete. Jaja, som man bäddar får man ligga.

Skulle verkligen vilja jobba imorgon. Jag ska bara jobba halvtid egentligen men det blir en heldag imorgon så får jag va ledig på fredag istället, skönt! E fyller år om ett par dagar, tips på vad jag kan ge han i present? Han fick en ryggkliare i julklapp som han fullständigt älskade eftersom han har exem och inte når att klia sig på ryggen. Skulle vilja komma på nåt lika klockrent nu men det är svårt.. Får ta och fundera lite..

Måndag. Folk jobbar inte idag va? Annars har jag gjort bort mig. Tänkte ringa in imorgon och höra hur jag ska jobba den här veckan. Jag jobbade ju bara måndag förra veckan sen blev jag deprimerad och tog ledigt resten.. Fyfan vad dåligt gjort av mig egentligen..

Har det riktigt jobbigt med pollenallergin nu också. Pappa köpte ögondroppar och nässpray åt mig men jag tycker inte det funkar så jättebra. Ögondropparna funkar på de sättet att det kliar inte i ögonen, men dom blir fortfarande röda så det ser ut som att jag har rökt hash typ! Nässprayen funkar inte alls.. Det svider när jag tar dropparna också? Ska det göra det?

Det blir värre varje år. Hade inte allergi när jag var liten utan fick det när jag var runt 15 kanske..

Nog om det. Idag ska jag iallafall åka till mormor och äta middag med familjen. Det ser jag fram emot. Jag har fett FETT dålig ekonomi den här månaden så vi har inte särskillt mycket mat hemma.. Får se om jag kan snika med mig lite därifrån sen. Tattarlivet gör sig påminnt..

Hur mår jag annars då? Ja hur fan mår jag egentligen. Jag vet faktiskt inte om jag ska va ärlig. Känner mig lite avstängd faktiskt. Vill inte riktigt känna efter. Sen jag började äta medicinen så har depressionen släppt jättemycket, men ångesten kommer ju i vågor lixom. Ibland är det jättejobbigt och ibland känns det lättare. Jag är inte sådär supertrött längre heller som jag vart i början och det är så jävla skönt! Nu behöver jag inte sova flera timmar mitt på dan längre, även om jag kanske gör det ibland ändå bara för att jag har tråkigt eller så.

Drömt mardrömmar har jag tydligen gjort också. E sa att jag legat och skrikit "SLUTA SLUTA SLUTA" i sömnen. Ovanligt? Nää..

Hej allihopa, och tack så jättemycket för era kommentarer! Jag har fått några följdfrågor som jag tänkte svara på nu.

 Jag blev lite förundrad över hur man kan fixa skolan när man ändå tar så mycket och ofta som du gjorde. Tex ta tramadol på toaletten varje rast. Hur var du i skolan? Märkte inte lärarna något? Försökte någon lärare ta tag i det och prata med dig i såna fall? Kunde du följa med på lektionerna? Hade du vänner i skolan? Visste de hur du höll på? Använde de också?

Och sen hemma: När fick dina föräldrar veta? Hur fick de veta? Ofrivilligt, eller berättade du? Hur kunde de inte veta under alla år? Visst bodde du hemma under några år iaf fast du höll på och tog en del?

Jag gick i skolan på halvtid. Sjukskriven pga depression hette det då. Jag försökte att inte vara allt för påverkad på skolan, dom gångerna jag tog där så var det för att bli "normal" annars så kände jag mig sjuk och dålig.. Abstinens alltså. Så när jag tog tramadol så syntes det inte så mycket tror jag. Alltså jag vet inte hur jag kunde komma undan med det så länge. Jag hade en attityd som gjorde att folk inte direkt ville ta en diskussion med mig, jag var väldigt defensiv. Samma sak när jag gick på amfetamin. Då var jag så ingådd på det att jag vart lixom inte speedad och pundig, utan jag kunde betee mig helt normalt. Det enda folk lade märke till då var att jag var borta mer och vart jävligt smal på kort tid. Men när jag var på skolan gjorde jag det jag skulle, och jag har faktiskt jävligt bra betyg.

Det folk kunde anmärka på var att det märktes ju att jag inte mådde bra. Och det var på grund av att jag vart misshandlad av min pojkvän som jag bodde med. Jag berättade det för en av lärarna som jag hade förtroende för, och hon hade jobbat på behandlingshem så idag kan jag se tillbaka att hon kanske misstänkte att det var missbruk med i bilden, men hon sa aldrig nånting.

Jag var öppen med att jag "hade haft ett missbruk" och skämdes inte över det. Snarare använde jag det som att jag var bättre än alla andra för att jag hade gått igenom så mycket skit. (snacka om förnekelse, jag knarkade varje dag och trodde att jag inte missbrukade längre!) Jag såg verkligen ner på mina klasskamrater. Dom flesta hade inte ens blivit av med oskulden och började tjuvröka när dom var 18 år lixom. Men vi kom oftast överens ändå, det fanns några som jag blev riktigt bra vän med.

Några visste vad jag höll på med, och dom använde också. Inte som mig, men ibland. Jag tror att dom knarkade mer när dom var med mig, särskillt en tjej. Jag introduserade henne för en jävla massa droger, och det ångrar jag idag.

Mina föräldrar måste ha levt i nån slags förnekelse dom också. Jag minns en gång när jag hade fått psykos på tjacket, det var en av dom första gångerna jag tog det, också kom jag hem och börja gapa och skrika att det stog en mördare utan för mitt fönster och att det var gängbråk ute på gatan. Mina pupiller såg ut som att dom skulle sprängas ur huvudet på mig alltså. När jag lugnat ner mig så satte dom mig ner och sa att jag måste ju ha tagit nåt, men jag kom med förklaringen att jag hade tagit en tradolan för ryggen och drömt mardrömmar. Min dåvarande pojkvän hade brytit handleden ett par veckor tidigare och fick tradolan utskrivet så jag sa att jag tagit en av han, och mina föräldrar visste att jag hade haft ont i ryggen länge, SÅ DOM KÖPTE DET! Dom sa bara, "jahaa okej, men vi gillar inte att du tar det när du inte har det utskrivet, gör inte om det, gå och lägg dig igen".

Det var många sånna grejjer. Att jag såg lixom i ögonen på dom att dom misstänkte något, men jag blev så jävla arg och defensiv så fort dom sa nåt så dom vågade väl inte fråga. Tekniskt sätt bodde jag hos dom tills jag var 19 år, men  det är bara "på papper" så att säga. Jag stack hemmifrån när jag var 14 år och dom enda gångerna jag var hemma var när jag VERKLIGEN inte hade nånannantstans att ta vägen.

När dom fick veta på riktigt var när jag själv äntligen erkände det. Det var när jag låg på psyket och bestämde mig för att sluta knarka. Jag hade legat på infektion och nästan dött ett par veckor tidigare, och min mamma frågade mig rakt ut vad jag höll på med och jag vart så jävla förbannad att sköterskerna fick hålla ner mig i sängen. Jag vart helt vansinnig och sa saker till henne som svider så jävla ont i mitt hjärta idag. Iallafall så fattade dom väl då hur illa det var, men jag erkände själv och berättade precis som det var när jag låg på psyket ett par veckor senare som sagt.

Det var då jag bad om att få åka på behandling. Jag fick ligga där på psyket i två veckor sedan skrevs jag ut och började naturligtvis knarka igen. 6 månader senare for jag på min första behandling, och ja, ni vet ju vad som hände sen. Jag blev drogfri.

Nu är jag hemma igen så jag tänkte passa på att svara på fler frågor. Känner på mig att det kommer bli ett långt inlägg det här så håll i er!

skulle också vilja läsa lite om din droghistorik (eller vad man ska kalla det, menar vad du började med och hur & varför det utvecklas som det gjorde) sen undrar jag ifall ditt drogsug har blivit lättare att handskas med under tiden du vart nykter?

Hur ska jag försöka förklara det här utan att det blir 3 sidor långt? Jag började dricka runt 13-14 årsåldern. Fastnade direkt och söp så ofta jag kunde. När jag träffade min första pojkvän så vart det värre för han var 20år och fick gå på bolaget och hade dessutom alltid 5liter hembränt hemma. Det var hans kompis som bjöd mig på hash första gången och sen rökte jag varje dag i typ 4 år med dom. Under den tiden provade jag tradolan några gånger, benso och svamp men höll mig mest till rökat och spriten. Jag har alltid gillat att prova nya saker och fastnar direkt för nya droger så alla mina polare försökte hejda mig och bara låta mig röka och ja det funkade ju sådär kan man säga..

Jag testade amfetamin första gången när jag var typ 16 eller 17 tror jag. Då drack jag det. Tyckte inte alls om effekten av det. Jag blev stel och mådde inte alls nå bra och kunde ha avtändning i flera dagar efter jag bara varit påtänd ett dygn. Men jag tog det några gånger iallafall. Tog det fast jag inte gillade det.

Träffade en kille i samma veva som sålde tramadolpulver. Var väldigt inne på det då. Hade börjat på gymnasiet och gick och bombade tramadol på toalatten varje rast. Rökte fortfarande hash. Drack som en dåre varje helg och oftast mitt i veckan också. Så ofta jag kunde.

18 år Blev tillsammans med den killen (om ni läst lifestoryn så är det J jag pratar om, han som misshandlade mig) och började ta sub och benso med honom. Drack ännu mer nu. Fick medicin mot ångest och depression som jag missbrukade och hamnade på sjukhus varenda gång jag gick ut på krogen. Rökte fortfarande hash.

19 år flyttade ihop med J och gick på sub,benso, hash och sprit varje dag. Blev misshandlad dagligen, men skötte ändå skolan. Tog min första spruta med sub. Började skjuta i mig suben dagligen. Testade att skjuta i mig amfetamin och blev fast direkt. HÄR HÄNDE NÅGOT. HÄR tappade jag kontrollen totalt som jag ser det. Här var jag bortom all räddning. Efter den sprutan så var det kört för mig, det fanns ingenting som jag ville ha så mycket som den där kicken. Ingenting kunde mätta min hunger efter tjack. Jag ville bara ha mer mer mer. Från början var det på helger, sen några gånger i veckan, sen varje dag. Och det gick sjukt fort. Innom en månad eller två så satt jag med nålen i armen dygnet runt känns det som. Hela livet kretsade kring att skjuta i mig. Men jag gick fortfarande i skolan ibland, och kunde plugga eftersom jag var påtänd. Misshandeln eskalerade till att han försökte döda mig nästan varje dag. Jag försökte lämna honom om och om igen men drogerna drog mig tillbaka. Lyckades tillslut lämna honom och träffade E i samma veva.

20år Satt fortfarande fast i tjacket, E introduserade mig för dolcontin (morfin) och GBL (kork). Försökte kliva av tjacket ett tag med hjälp av benso, morfin, sub och kork men lyckades typ en månad. Tog ett återfall på tjacket dagen innan jag skulle åka på kryssning med mormor och fick psykos. Avtändning hela resan. Fick en EGEN lägenhet och tog avstånd från E för att han försökte bli drogfri. Älskade honom av hela mitt hjärta, försökte knarka bort tomheten och tog om möjligt ÄNNU MER tjack. Fick hemlevererat till dörren stans bästa tjack och benso dagligen, GRATIS. Hade mycket "vänner". Gick på tjack, benso, hash, kork och sprit dagligen i nästan två år. Hamnade på sjukhuset regelbundet. Höll på dö av blodförgiftning och infektion i njurarna. Hamnade på psyket. Sen klev jag av tjacket och bytte ut det mot morfin och sub. Sökte behandling och fick vänta 6 månader. Gick på kork, benso, sprit, hash, dolcontin, sub regelbundet och tjack några enstaka gånger de sista månaderna.

Pheeww.. har jag missat nått?

Har suget blivit lättare? Både ja och nej. Som sagt jag har gjort det onödigt svårt för mig själv att vara drogfri. Jag rekomenderar INGEN att göra som jag har gjort. Alltså leva med en aktiv och försöka va drogfri. Men det valet har jag gjort och jag har fått drogsug därefter. Dom månaderna när E satt inne och jag var drogfri på egen hand så var det lite lättare, men jag tror att jag levde mer i förnekelse då. Svårt att säga. Men idag har jag fruktansvärt drogsug varje dag..

Vad händer eg med din pojkvän/sambo? Gör han något nytt försök eller har ni båda bara accepterat att han tar droger och kommer att göra så för all framtid (eller skulle det finnas något som skulle göra att han skulle sluta och vad skulle det vara)? Är det kört för honom med behandling nu iom att han sket i den senaste chansen? Hur ser du på det hela? Har du funderat någon gång på att göra en drastisk förändring i ditt liv och flytta någon annanstans för ett tag?

E går på sub. Han tar det varje dag, hur mycket vet jag inte. Han vill ha subutex från sjukhuset men kan inte få det förens han har gjort en adhd utredning. Han kan inte göra en adhd utredning förens han varit drogfri i två månader. Han kan inte bli drogfri om han inte får nån hjälp. Men nu har soc börjat prata om nått behandlingshem där han får göra en utredning och ställa in sig på medicin, så jag vet inte riktigt vad som händer. Allt jag vet är att han står långt ner på en kö-lista att få göra en adhd-utredning. Hur ser jag på det hela? Jag är så avtrubbad nu så jag vet inte vad jag tycker och tänker längre. Jag har bara släppt det. Det som händer det händer, jag tänker inte bråka med nå fler myndigheter för att han ska få behandling och sen bli besviken igen. Han får sköta det där själv. Jag hoppas naturligtvis av hela mitt hjärta att han får behandling och medicin och kan leva ett normalt liv med mig, men jag vågar inte hoppas för mycket. Han VILL bli drogfri iallafall.

Jag har drömt om att flytta söderut och börja ett nytt liv, jag gör det fortfarande. Men jag sitter fast i den här jävla skitstan. Mest för att jag vill inte lämna min familj.

Nu tror jag att jag har svarat på allt. Vad säger ni? Vart jag godkänd? Skämt åsido, men lämna gärna synpunkter och säg till om det är nått jag missat eller vart otydlig med.

Trevligt att det kom in några frågor! Jag tänkte svara på några stycken nu iallafall. Får se hur många det blir, jag vill inte att inläggen ska bli för långa för då blir det lite jobbigt att läsa eller hur? Så jag kanske delar upp det lite, men jag kommer svara på allting!

Hur var det att leva så som du gjorde med hemlöshet och utan pengar? Vilken drog var din favorit? VAd krävs för att du ska börja igen?

Otryggt är det bästa sättet att beskriva hur det var tror jag. Jag hade en enorm längtan att känna trygghet, att kunna stänga dörren om mig och veta att jag var trygg någonstans men eftersom jag inte hade nåt eget hem så fick jag aldrig känna så. Jag var alltid hemma hos någon annan, på någon annans soffa eller i nån äcklig gubbes säng. Jag har aldrig behövt sova utomhus i en buske eller parkbänk eller så, men jag har blivit utkastad från ställen mitt i natten och fått sträva runt planlöst för att hålla värmen.

Jag har nästan alltid blivit bjuden på droger. Antar att det är för att jag är tjej och så ung.. Gamla gubbar bjuder gärna om man smickrar dom lite. Dom söker ju lika mycket bekräftelse som vi tjejer ibland. Jag säger inte att jag har prostituerat mig, men jag har blivit utnyttjad sexuellt av en äldre man som jag bodde hos en period. Eftersom han gav mig droger kände jag mig skyldig att ligga med honom.. Sen så har jag väl gjort mycket tjänster, sprungit ärenden, varit mellanhand, lånat osv. Favoritdrog? Amfetamin skulle jag nog säga. Iallafall under den perioden.

Jag har funderat mycket på vad som skulle få mig att kliva på igen. Jag menar, jag har ju gjort det onödigt svårt för mig själv att vara drogfri i och med att jag lever med E som är aktiv. Ibland känner jag att eftersom jag klarat mig igenom det, så borde jag klara vad som helst. Men det vet man ju inte, ibland känner jag mig så jävla svag och vill bara ha nått. Jag önskar att jag hade ett rakt och bra svar på den frågan, men det har jag inte. Jag vet faktiskt inte.

Kan du inte berätta lite om varför och hur du började med droger och sedan fortsatte?

Jag har ju skrivit en lifestory här i bloggen. Den finns på sidan ovanför kalendern. Men jag är inte särskillt nöjd med den, den går inte in på djupet lixom. Varför började jag med droger? Varför varför varför.. Jag tror att jag gjorde det för att jag ville höra hemma nånstanns. Känna mig som en del av något större, komma bort och få vara någon annan. Jag HATADE mig själv intensivt den perioden när jag kom i kontakt med droger. Och på drogerna växte jag på nått sätt, jag kännde mig äldre, coolare, mer mogen och framför allt avtrubbad från känslorna. Vem skulle inte ha fortsatt? Drogerna gjorde mig till någon som jag hellre ville vara. Så enkelt är det.

Hur gammal var du när du provade droger(icke alkohol menat) första gången o vilken drog var det? Var det en enskild händelse eller flera som gjorde att just du valde droger? Hur länge har du o E varit tsammans? Hur ser du på framtiden gällande barn mm??
Första drogen, första gången var hash och jag var 14 år. Jag hade träffat en äldre kille på en fest som jag blivit tillsammans med, och en av hans vänner var det som jag rökte med första gången. Jag satt på bussen på väg hem och träffade den här kompisen när vi klev av (vi bodde nästan grannar) och han fråga om jag ville följa med till honom o röka på. Sen fick jag veta att killen jag var tillsammans med och alla andra i hela den umgängeskretsen var flummare så vi började röka i stort sett varje dag tillsammans. Vi vart som en familj.

Jag och E träffades 2009 och blev nära vänner. I början av 2010 flyttade han hem till mig och vi blev tillsammans, så vi har varit tillsammans i drygt 2 år nu. Står om det här mer ingående i lifestoryn.

Framtiden o barn.. Jag längtar tills jag får bli mamma. Men jag är väldigt mogen och smart i den frågan om jag får säga det själv. Jag kommer aldrig skaffa barn sålänge mitt liv ser ut som det gör nu. För att jag ska skaffa barn krävs det ett stadigt, drogfritt och lyckligt förhållande. Båda med jobb och stadig inkomst osv. Det ska vara tryggt och ordnat runt omkring innan jag sätter ett liv till världen. Om det blir med E (vilket jag vill mest i hela världen) återstår väl o se..

Det vart längre än jag hade tänkt mig det här! Haha, jag vill gärna svara så utförligt jag kan och då snöar jag iväg lite ibland.. Men jag måste avrunda här nu för morsan ringde och jag ska åka med henne o hjälpa mormor. Men som sagt kommer svara på ALLA frågor senare. Hoppas ni fick lite svar nu iallafall, annars får ni säga till!

Just nu känns det lite segt och oinspirerat på bloggfronten så jag tänkte att ni får ställa frågor till mig (vad som helst) också kan jag svara på det? En frågestund alltså. Ni kan även önska om det är nåt särskillt ni vill att jag skriver om t.ex relationer, kriminalitet, droger, sex, pengar ja vafan som helst. I need you guys to help me.. Kommer inte på nått att skriva om.

Vad säger ni om det?

Jag vaknade upp med ångest. Jag har haft den sedan igårkväll.. Känns skitjobbigt, och jag ska åka och jobba sen också. Har verkligen ingen lust med det idag.

Har ingen lust att sjukanmäla mig heller och bara va hemma. Jag vet inte alls vad jag vill. Har ingen lust med nånting.

Har ingen lust att blogga heller.