Jag har inget direkt vettigt att skriva men jag har så tråkigt så då kan jag lika gärna blogga.. Kanske lyckas klämma ur mig en rad eller två ändå..

Igår gjorde jag inte ett skit, hade ont i huvet hela jävla dagen alltså. Började känna mig riktigt jävla hängig mot kvällen och då kom brorsan förbi med två filmer åt mig. Såg bara en, sen orkade jag inge mer och gick och la mig..

Idag kände jag direkt när jag vaknade att jag var sjuk. Skickade sms till morsan, för det spelar ingen roll hur gammal man blir, när man är sjuk så vill man att mamma ska pyssla om en! Farsan skulle komma och hämta mig senare så sklle jag käka hos dom. Jag orkar fan inte göra nån mat idag alltså, har dessutom ont i magen och ryggen så ja vettefan vad det är för fel på mig. Feber har jag inte, än.

Tänk om jag är såhär sympatisjuk eller nåt för att E har avtändning? haha tänk om de är så! Skulle fan inte förvåna mig alltså.. Det enda jag tänker på är hur jobbigt han måste ha det nu..

Hans vän skrev till mig på facebook och frågade om han åkte hem igår eller om han stannade kvar..? "Skulle han åka hem?!?!?!?!?!" skrev jag tillbaka vart helt förtvivlad! Men han hade slängt ur sig det i vredesmod nån gång mitt på dagen, och jag snackade ju med han på kvällen och då var han kvar så.... Pheewww.. Kan andas ut igen..

Snacka om att vara på helspänn hela tiden, är så jävla rädd att han ska ge upp alltså. Idag är tredje dagen utan droger och nu kan jag tänka mig att han är RIKTIGT dålig. Jag vill inte ringa och störa han ifall han sover (sömn är uppskattat under avtändning, om man nu lyckas sova) så jag skickade ett sms så får han ringa mig om han orkar.

Nu ska jag torka håret och vänta på att farsan kommer och hämtar mig. På återseende.

Godmorgon. Det går ganska bra faktiskt att sova själv, jobbigast är det när jag ska försöka somna.. Får nästan alltid ångest och blir stressad när jag ska gå och lägga mig, jag vet inte vad det beror på. Då brukar det hjälpa att E ligger brevid mig, men nu får jag klara mig själv ett tag.. Som sagt det går ganska bra, bättre än jag hade förväntat mig.

Kom att tänka på en sak förut. Det är lite lustigt att för ett år sedan så var jag i stort sett klar med avtändningen, och ett år senare har E precis påbörjat sin. Jag tänker ofta "tänk om jag visste det här för ett år sedan" sen blir jag rädd när jag tänker på att jag har absolut ingen aning om vart jag kommer att vara nästa år. Om jag hade alla svaren skulle jag nog fega ur...

Är fortfarande nervös att han kommer att avbryta och ge upp. Han sa till mig igår att han kunde lika gärna ha gjort det här hemma.. Jag sa bara "men nu är du ju där så det är lika bra att stanna". Sa inte det jag tänkte, dvs "du hade ALDRIG klarat att göra det här hemma, vem försöker du lura?".

Idag kan jag tänka mig att han börjar bli dålig på riktigt. Igår var ju första dagen helt utan droger, så det börjar nog idag.. Han skulle inte få någon nertrappning heller, utan bara blodtryckssänkande. Egentligen så är väl det lika bra tycker jag, samtidigt som jag skulle vilja att det blir så smärtfritt som möjligt för honom.

Vet inte vad jag ska hitta på idag, jag känner mig hängig.. Hoppas att jag inte blir sjuk igen..

Tack för alla kommentarer! Vart lite smått chockad när jag såg att ja fått så många på förra inlägget. Det värmer som fan ska ni veta.

Idag har jag haft ganska fullt upp eller vad man ska säga. Jag åkte upp med 2 laddare till E på avgiftningen, fick inte komma in denna gång heller. Kändes tokfjantigt att stå och vinka åt varandra med 1,5 meter mellan oss och en sköterska som en jävla kloss emellan.  Samma sköterska som vägrade släppa in mig igår också..

Märkte på en gång hur jävulskt sur jag blev när jag gick därifrån. Tycker verkligen inte om när folk ska tala om för mig vad jag får och inte får göra. Särskillt när det gäller MIN pojkvän som JAG stöttat så han hamnat där från första början! Vafan tror dom allvarligt att JAG ska ge han droger eller?! Fan nu blir jag förbannad igen... Djupa andetag....

Men jag accepterar att det är såhär. Han är precis där han borde vara nu och det känns så jävla bra alltså. Visst är det jobbigt att vara ensam men det gör ingenting när jag vet att han är där och avgiftas. Äntligen är vi på rätt spår båda två! Äntligen händer det nåt! Ojoj ni anar inte... Jag tror inte jag hade klarat en vecka till alltså.. helt seriöst.

Iallafall så tog jag bussen till mormor som bor i närheten av sjukhuset och sen for vi på ikea och kollade på en säng till henne. Hon ska ju flytta nu eftersom hennes man (säger man fast dom var inte gifta) dog nu i sommras och då måste hon sälja huset. Det har varit tungt för stackars mormor, men hon vet att jag finns här. Jag har sagt att jag ställer upp om hon behöver hjälp att flytta sen och hon kommer säkert att ringa.

Hon har köpt lite smågrejjer till mig idag för jag hatar så jävla dåligt med pengar. Den här månaden har verkligen vart dålig alltså.. Alla E's pengar gick ju till droger och skulder så jag fick stå för allting som ni vet, och hade dessutom räkningar som jag inte räknat med.. Jaja. Jag har iallafall 70kr jag ska klara mig på i typ en vecka till minst, tur att jag har mat hemma iallafall.

Och nu är jag trött. Har varit och flängt runt hela dan med mormor.. Tack för stödet ni ger mig..

Idag har jag sorg.. Jag kom hem för en timme sen efter att ha lämnat E på avgiftningen. Det känns jobbigt, jag fick inte ens följa med in, men samtidigt är jag jätteglad att det äntligen blir av. Jag vet inte hur det blir med besök och så, jag hoppas att jag får besöka honom, men får jag inte det så får det så lov att gå bra ändå. Vi var ju för fan ifrån varandra i över 8 månader då borde det här va hur enkelt som helst eller hur? Njaa..

Han har varit på halvtaskigt humör hela dagen men det är inte så konstigt. Han har knappt sovit nånting inatt heller.. Mitt hjärta.. Önskar att jag fick vara med han nu. Sen så har jag för ovanlighetens skull knappt nå pengar på telefon heller så jag kan inte ringa. Snacka om tärt!

Det är som abstinens alltså, tycker det är skitjobbigt att vara ifrån honom. Men han har det nog 100gånger värre just nu..

Suck. Ja det är nu det börjar. Jag hoppas att det här kommer att gå bra!!!

Godmorgon!

Dagen igår blev inte riktigt som jag hade tänkt mig när jag bloggade på morgonen, men den blev bra ändå! Jag och E for in till stan och gick en promenad med hans mammas hund, sedan gick vi och fikade tillsammans. Jag åkte hem efter det, för jag hade ju tänkt träffa min kompis men hon var så seg.. E sms:ade mig senare och frågade om vi skulle gå på hockey på kvällen och det gjorde vi med två av hans kompisar. Det var skitkul faktiskt, även fast jag knappt förstår nånting.. Sen var tanken att jag skulle träffa min polare efter hockeyn men då svarade hon inte så vi for hem istället.

E gick tidigt imorrse för han hade tandläkartid. Jag brukar följa med honom men han har tydligen jättemycket att göra idag eftersom han ska in på avgiftning imorgon. Det kan jag faktiskt förstå så jag tänker inte bråka på han idag.

Förstår fortfarande inte hur fan soc har tänkt med bara 5 dagar avgiftning.. Det är ju då det är som värst typ, efter ca 5 dagar.. Iallafall för mig så var det så, det började den 3e dan sen blev det bara värre och värre. Innan det var klart så hade det gått 2,5 vecka innan jag kunde stå på benen utan att skita på mig typ.

Ni som tänt av på opiater vet hur det är... Vill ALDRIG göra om det!

Sen så gick inte jag på nå mega doser heller, tog inte särskillt stora doser sub men desto mer dolcontin. Sen så hade vi inte råd att ta hur mkt som helst heller.. De vart väl så att man höll sig frisk de flesta dagar, mer än så var det inte på slutet iallafall. TROR JAG ska jag skriva nu, för ska jag vara ärlig så minns jag inte så jävla bra, det var trots allt mer än ett år sedan.

Min polare som jag hade tänkt träffa igår hörde av sig nu, hon ville käka lunch. En polare till henne (som jag absolut inte tål) hade tagit hennes telefon igår "av misstag" jo tjena.. Så vi skulle ses idag istället. Skönt, för jag har fan inget att göra idag förutom eftervården ikväll.

Hej och god förmiddag. Jag vaknade kl 9 imorrse, helt otroligt. Har nyss ätit "frukost" i form av köttfärsbiffar, potatismos och brunsås som E lagade. Vi ligger båda två i soffan nu helt utslagna..

Vi har fått i uppdrag att gå en promenad med hans mammas hund för hon är på jobbet, så vi ska väl gå/ta bussen in till stan om ett litet tag. Sedan hade jag tänkt hänga med en av mina bästa väninnor, det var alldeless för längesen.

Jag svävar på rosa moln när han är hemma. Allt är så underbart och mysigt och kärleksfullt. Han kom hem mkt tidigare än jag hade förväntat mig igår, och vi såg på film och myste hela kvällen.

Jag har glada nyheter också. Den 15:e läggs han in på avgiftning, det är på onsdag redan! Sen vet jag inte hur soc har tänkt att han ska börja behandlingen den 20:e med alltså bara 5 dagar avgiftning.. Men tydligen hade dom sagt att han kunde ligga kvar på avgiftningen och börja behandlingen senare om dom dagarna inte räcker. 5 dagar... pffft..

När dom ville lägga in mig på avgiftning (som inte blev av) så snackades det om 2 veckor! Förstår inte hur dom tänker riktigt..

Känner mig orolig och hoppfull samtidigt. Tänk om han inte fixar det? Ja då får han helt enkelt lägga in sig på ett boende som dom har här. Klarar han inte av att gå i behandling och bo hemma samtidigt så.... ja då får vi väl försöka igen fast på annat sätt? Jag vet inte, jag vill inte tänka på det nu.

Nu ska jag lägga mig brevid min älskling en stund. Hoppas ni får en bra dag.

Fick en fråga om mina brickor och färgerna. Kan förklara för er som inte går på NAmöten.

• Den första brickan är vit och på den står det välkommen på. Den får man om man är på sitt första NAmöte eller om man har tagit återfall och vill komma tillbaka.
• Den andra är orange och den får man när man varit drogfri i 30 dagar.
• Tredje är grön och den får man när man varit drogfri 60 dagar.
• Fjärde är röd och står för 90 dagar (3 månader alltså).
• Femte är blå och den står det 6 månader på.
• Sjätte brickan är gul och står för 9 månader.
• Den sista på min kedja är självlysande och står för 1 år.
• Sen finns det en grå som är 18 månader (1,5 år).
• Den sista färgen är svart och står för 2 år eller fler. När man har 2,3,4,5 år osv får man en svart på sin årsdag.

Sen så får man också en medalj när man har 1 år men den har jag inte visat än, vill ni se den?

Jag har alltså 1 års drogfrihet och nykterhet. Jag blev drogfri den 1 februari 2011.

Idag är det fint väder ute, synd bara att solen redan håller på att gå ner. Jag har faktiskt varit ute och gått en (inte så lång) promenad i solen. Det var riktigt kul att se vissa gamla tanter se helt förfärade ut när dom såg tatueringen på halsen, haha! Kul med reaktioner tycker jag.. Gick där i solen och flinade för mig själv.

Igår kom en polare förbi och vi såg på film. Sen kom min pojkvän hem och jag misstänker att han fortfarande var full, han hade slutat dricka kl 8 på morgonen! Som sagt så var jag jävligt avundsjuk..

E är inne i stan nu och jagar droger antar jag, skickade ett sms förut och då sa han att han satt och väntade på nån kille. Jag hoppas han kommer hem snart, det känns som att vi knappt är med varandra längre. Han kommer oftast hem sent och då är jag redan ledsen för att han varit borta så länge så då blir de alltid så konstig stämning.

Jag började gråta igår när vi gått och lagt oss, han ville att jag skulle prata om det men jag sa att jag kan inte. Jag ville jättegärna, men jag kan inte. Jag orkar inte, det känns bara fel efteråt.

Sanningen är att jag känner mig ensam även fast han är här. För att han är inte riktigt här när han är påverkad. Vet inte hur jag ska förklara det.. Jag känner mig utanför, saknar missbrukargemenskapen mer och mer. Men jag tar en dag i taget. Det måste bli bättre snart, det måste bara det.

Såå.. då har man avverkat ett blogginlägg idag också. Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer så jag avrundar här.

Jag vart sur på bloggen.. Sur för att den stirrar mig rakt i ögonen med mina egna känslor och jag pallade inte med det. Nu känns det lite bättre, jag börjar sakta förlåta den, och mig själv.

Jag sitter här och är avundsjuk på min pojkvän för att han var ute och drack öl med sina kompisar igår. Jag önskar att jag också kunde ha gjort det. Önskar så in i helvete att jag också kunde dricka ibland. Ååh om ni bara visste..

Jag vågar inte ta chansen, vågar inte riskera nykterheten, än så länge.

Jag gick på ett NA-möte igår och fick lite perspektiv. Kände ett hopp och en tillit som jag inte kännt på länge. När jag såg dom som satt där med flera år (upp mot 15år) så fattade jag att det går ju att leva ett liv utan alkohol och droger. Eller alltså att det går vet jag ju, men att det fungerar.. Äh vet inte hur jag ska beskriva det.

Idag ska jag iallafall se på film med en tjej som jag jobbade med förut. Det var ett tag sedan vi träffades, och jag börjar bli less på att vara ensam jämt. Har börjat ringa till folk och så, sen att dom inte svarar är ju en annan sak.. Jag gör framsteg!

Att gå på möten hjälper också jävligt mycket mot den sociala fobin som jag har utvecklat.

Jag längtar tills min pojkvän kommer hem. Jag hoppas att det inte dröjer ända tills ikväll och att han är i bra skick. Saknar honom så mycket så det skulle va härligt och se honom närvarande, inte med den där grå livlösa hinnan över ögonen som han får när han knarkar.. Jag saknar hans ögon, dom är så otroligt vackra men dom blir så döda när han är påverkad. Det är så sorgligt egentligen..