har varit på möte och hämtat medaljen och nyckelbrickan. Nu hänger den med dom andra i min "drömfångare" ovanför sängen.

Idag är det kallt som i en isbjörns rövhål! Fyfan säger jag bara. Påminner mig om förra vintern på behandlingen när det var minst 25 minus varje dag, ibland var det närmare 30 minus. Vattnet på mitt rum frös så jag hade ingen dusch eller toa.. kul!

Min pojkvän drog för en stund sedan, han skulle fixa nåt inne i stan sen skulle han och en kille som också heter E komma och hämta mig för vi ska åka och skjuta luftpistol! Fan va kul alltså, har inte gjort det sen jag var typ 8 kanske.

Sitter just nu och väntar på att dom ska komma och kolla lägenheten. Huset har fått ny ägare så dom ville väl kolla skicket på alla lägenheter.. Hörde dom i trappen förut men nu är det tyst..

Undra vafan man ska klä på sig idag alltså.. Jag har inga långkalsonger eller nåt sånt. Har håret i en fläta eftersom det blir så kladdigt av tatueringssalvan på halsen och då blir det jävligt kallt om öronen istället. Halsduk vill jag inte heller ha för då kommer den ligga emot tatueringen.. Aja det kanske inte gör så mycket.. Vill ju fan inte frysa ihjäl!

Det löser sig på nåt sätt. Ikväll ska jag iallafall på anonyma narkomaner och ta 1årsmedaljen. Wish me luck för jag är fan nervös alltså. Så sjukt egentligen, det där stället var som ett andra hem för mig för bara några månader sen och ja hade inga som helst problem att dela om allt mellan himmel och jord, men nu stammar jag när jag ska presentera mig på eftervården typ. Jättejobbigt är det, för egentligen så skulle jag vilja berätta hur de senaste månaderna har varit, men jag har en känsla av att jag inte kommer att kunna göra det.

Det brukar iallafall va lite mindre folk på fredagar så jag hoppas att det inte är så mycket folk ikväll, då kanske det blir lättare.

Är det nåt särskillt ni skulle vilja att skriver om? Känner mig lite oinspirerad när inläggen bara blir såhär vardagliga men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva heller så..

Ha det bra i kylan

Det gick bra på studiebesöket idag, jag ska börja praktisera i slutet av mars. Synd (och lite konstigt) att jag måste vänta så länge.. Min handläggare skulle kolla om jag kunde gå nån kurs innan så jag har nåt att göra tills dess och det kan ju vara bra.. Börjar bli så jävla slö av att bara va hemma typ. Är inte alltid hemma naturligtvis men för det mesta..

Jag for iallafall till morsan efter studiebesöket och visade tatueringen, hon vart inte överlycklig men inte helt vansinnig heller så jag antar att det gick bra? Farsan lär ju få en rejäl utskällning när hon kommer hem från jobbet dock.. Men som sagt det var ju jag som valde, inte han.

Sen så har jag inte gjort så mycket mer idag, for hem och här har jag suttit nu ett par timmar och haft tråkigt framför datorn o tv:n.. E är väl på väg hem snart hoppas jag, längtar efter honom!

Häromdan så träffade vi två killar på stan, en hade nyss muckat och det blev en del drogsnack och så. Fick sedan veta att det finns nå nya benzo som ska vara jävligt schyssta.. Ni vet sånna där saker man önskar att man inte hört..

Har fortfarande jävligt mycket drogsug.. Det går i perioder vad jag är sugen på och nu har det varit en tjack-period ett tag.. Konstiga är att jag innerst inne inte vill kliva på just tjacket men ändå blir jag sugen på det. Skulle jag kliva på så blir det nog opiater, men nu ska jag ju inte göra det så varför ens bry sig? Jobbigt är det iallafall..

Orkar inte hålla på och skämmas för mitt drogsug och mina tankar som jag har. Ibland känns det lite som att jag ligger ljusår bakom alla andra i tillfrisknande och så men vad ska jag göra åt det? Jag måste ju låta det ta den tid det tar.. Men det känns surt att jag hade kommit längre i sommras än vad jag har gjort nu, jag har lixom backat på nåt sätt. Men det är mitt eget fel för att jag inte går på möten längre..

Ska förästen på ett NAmöte imorgon, har fixat skjuss och allt så det är spikat. Nu finns det inga ursäkter längre! Det är bara o ta sig i kragen och göra det.

Saker och ting ska förändras nu, det måste det!

Godmorgon och tack för alla gratulationer, det värmer.

Idag är jag uppe tidigt för att jag ska åka på ett studiebesök/anställningsintervju. Jag har faktiskt ingen aning om vad vi ska snacka om, det är min handläggare på arbetsförmedlingen som fixat det. Jag har varit där en gång tidigare men då fattade jag inte vad dom snacka om så.. Jag hoppas att jag fattar mer idag.

Har sovit lite knöligt inatt eftersom jag har tatueringen inplastad. Bilden i föregående inlägg är tagen precis när det var klart. Det känns lite pirrigt att åka på studiebesök med en fet jävla tatuering på halsen (som jag dessutom inte hade sist jag var där) men vill dom inte ha mig pga det så är dom inte värd det! Jag orkar inte med trångsynta människor.

Gårdagen kändes helt okej, tänkte inte så jättemycket på att det var 1årsdagen förutom alla gratulationer jag fick på facebook och så. Det är väl som med julafton och födelsedagar antar jag, det var roligare när man var liten.

Men jag var jävligt nervös innan jag skulle tatuera mig kan jag säga. Farsan hämtade mig kl 12 sen tog det ca en timme att åka dit jag skulle tatuera mig. Sen var det bara att lägga sig ner och bita ihop. Det kändes kan jag säga, men det gick fort som tur är. Både jag och farsan har handlederna tatuerade och det tyckte vi båda kändes förjävligt när vi gjorde dom och han undrade om det här har värre? Det är unjefär samma.. Svårt att jämföra tycker jag.

Men han var sjukt imponerad att jag var så lugn, rörde knappt en min. Gick in i något "zen-mode" och låg och andades bara. Sen när jag skulle ställa mig upp så var jag jävligt vinglig och fick sitta en stund innan jag kunde stå på benen.

Det värsta är att morsan vet inget än. Jag och farsan har planerat det här länge nu. Han är väl lite nojjig att hon ska bli förbannad på honom eftersom han betalade och han vill helst inte va där när jag visar den. Nu har jag ju gjort en sån stor grej av det här och mörkat det så länge så nu blir jag nervös! Men vad ska hon säga? Nu sitter den ju där.

Blir nog de klassiska "men hur blir det med jobb nu då har du tänkt på det". Mormor lär inte heller bli så nöjd men aja, då får det va så. Farsan sa att jag fick välja vad jag ville ha i 1årspresent och då valde jag det här, punkt slut.

1årspresenten

Idag för ett år sedan var det min sista dag i missbruket. Det visste jag naturligtvis inte då, och hade jag vetat det så hade jag nog inte åkt på behandling. Natten till idag för ett år sedan så var jag livrädd, jag grät hysteriskt och E fick trösta mig bäst han kunde. Jag ville inte åka ifrån honom, men jag hade inget val. Nästa natt, alltså sista natten hemma var jag mer avtrubbad för jag hade tagit allt vi hade hemma för att slippa känna på ångesten och allvaret som kom smygande.

Det fanns en tanke när jag tog sista sprutan natten innan jag for på behandling - "tänk om det här är sista gången?" men jag vifftade bort den lika snabbt som den kom, så kunde det absolut inte vara.  Det fanns lixom inte på kartan att jag skulle bli drogfri på riktigt.

Jag VILLE bli drogfri. Det är det viktigaste och mest avgörande i min berättelse. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till eller om det ens var möjligt, men jag hade viljan och den viljan gjorde att jag var beredd att göra nästan vad som helst för att lyckas. Det tog emot många gånger, men jag gjorde för det mesta som jag blev tillsagd. Jag hade inget att förlora på att ta rygg på dom som gått före.

Den första månaden på behandlingen var ett helvete. Av många annledningar.. Det värsta var inte avtändningen, det var att vara ifrån E så länge. Han var kvar där hemma i misären och missbruket och jag saknade honom så det gjorde ont. Jag grät mig själv till sömns varje natt, och varje gång jag bad honom komma och hämta mig sa han åt mig att stanna kvar. "Du är inte gjord för att knarka" brukar han säga åt mig, än idag.

När han blev häktad vart det lättare för mig att fokusera på att bli drogfri. Jag hade ingen anledning att åka hem när han var inlåst. Jag hade börjat vant mig vid behandlingshemmet och reglerna som fanns där och avtändningen hade äntligen lagt sig. Då kom motivationen tillbaka, den som jag hade när jag bad om hjälp 6 månader tidigare. Jag kämpade fortfarande mot drogsuget, men jag hade bestämt mig för att hålla mig drogfri åtminstånde tills han muckade, sen fick vi se. En bra plan just då för det gav mig ett mål, ett slutdatum.

Då klarade jag inte av att tänka på vad som väntade mig där hemma. Det var för smärtsamt att tänka på att jag skulle behöva flytta hem utan E, att han skulle vara kvar i fängelset flera månader till efter att jag var fri. Vi skrev brev och pratade i telefon ibland, och det gjorde det lite lättare men inte mycket.

När mina tre månader på behandlingen var slut så fick jag panik, jag var inte redo att flytta hem alls. Jag ville ansöka om förlängning, först snackade de om tre månader till men det vart för mycket så jag sökte en månad och fick det. Sista månaden där var inge vidare, för behandlingshemmet gick i konkurs och fick nya ägare och då vart de jävligt struligt, ingen behandling alls utan mer förvaring. Vi bara satt och väntade på att tv:n skulle slå igång i stort sett, men det var ändå bättre än att vara ensam i stan.

Sen flyttade jag hem, men inte hem till min lägenhet utan till morsan och farsan. Jag fick tillbaka familjen under tiden i behandlingen, och det har gjort mycket för min drogfrihet kan jag säga. Jag klarade inte av att åka tillbaka till lägenheten, jag var dit på en permiss och hämtade lite grejjer och det var hemskt att kliva rakt in i mitt gamla liv. Se hur vi bara lämnat allt, det såg precis ut som när jag for även fast E bott där en hel månad utan mig. Han hade inte varit där särskillt mycket, han tyckte det var för jobbigt att vara ensam där utan mig tror jag.

Min underbara mor fixade snabbt en ny lägenhet åt mig och jag flyttade efter ganska exakt en månad hos föräldrarna. Jag älskar mina föräldrar, men jag klarade inte av att bo där en dag till. Jag har inte bott hemma på många år och det kändes helt fel att bo hemma igen, fast ändå mycket bättre än i gamla lägenheten.

Under den här tiden fick jag praktik på en affär i ett köpcentrum en bit utanför stan och jag trivdes jättebra där. Jag gick på tre NA-möten i veckan och gjorde service, träffade massa nya vänner i gemenskapen och på jobbet och mådde faktiskt riktigt bra. Det var en skön sommar måste jag säga, den enda nackdelen var att jag otrivdes i min kropp och saknade E så in i helvete.

Sommaren närmade sig sitt slut och jag fick nys om ett nytt jobb som personlig assistent så jag slutade på praktiken. När E muckade den 9 oktober var jag mellan jobben, och när jag började jobba som personlig assistent så hade jag precis börjat fatta att E inte skulle hålla sig nykter. Det vart bara fel alltihopa, jag jobbade två dagar och den tredje dagen sa jag upp mig, inte enbart pga E's missbruk men det var en betydande faktor.

Jag gick på samtal hos en kvinna ang mitt medberoende, det började jag med innan han muckade och jag fortsatte ett par veckor efter han kom hem. Vi kom fram till tillsammans att jag skulle sätta upp regler för att inte bli medberoende, och jag var helt med på det. Jag var stenhård i början med att han inte fick komma hem när han var påverkad och det var fan det jobbigaste jag varit med om tror jag. Han försvann i långa perioder åt gången och jag var helt psykiskt knäckt så tillslut la jag ner den reglen, men en regel finns kvar och det är att han ALDRIG får ta med droger till lägenheten. Den reglen funkar riktigt bra, han har hittills aldrig tagit hit nånting, så dum är han inte.

Jag slutade gå dit och prata med henne, jag slutade göra väldigt många saker som jag brukade göra. Jag slutade gå på möten, slutade träffa folk etc.. Blev helt förtvivlad ett tag och bestämde mig för att börja knarka igen men gjorde det inte.

Och det är väl där vi är nu tror jag. Jag är fortfarande arbetslös men har ett nytt jobb på g, E missbrukar fortfarande men går på en och samma dos nu och får komma hem när han tagit. Han går på subutex förästen ifall det är nån som inte fattat det. Han tar en fjärdis om dan.

Och jag har 1 års drogfrihet imorgon. Och nykterhet också för den delen, jag dricker inte alkohol heller.

Det har varit ett jävla år måste jag säga, både det bästa och tyngsta jag varit med om tror jag. Det har gått fort och fruktansvärt långsamt samtidigt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag är iallafall oerhört tacksam idag att jag valde den här vägen och fick alla sidovinster som kom med drogfriheten. Den största och bästa är utan tvekan relationen till familjen. Utan dom hade jag nog inte fixat det.

Tack för era kommentarer, antar jag, det var lite jobbigt att läsa.. Men det ni skriver är inget nytt för mig samtidigt, det är en sanning jag inte vill höra bara..

Vi gick på bio igår med en vän, den var väl bra..

Har ingen lust att skriva nåt mer just nu..

Jag känner mig låg.. Min pojkvän gick precis, han skulle åka in till stan och driva in en skuld.. Jag tycker det är jättejobbigt när han åker, men jag har ju också levt i den där världen så jag vet vad som måste göras.

Man kan inte bara låta folk blåsa en hur som helst, det är inte ok. Jag fattar inte hur det här ska passa in i mitt drogfria liv riktigt.. Känner mig en aning kluven just nu. Men det märks kanske på hur jag skriver..

Jag har ingenting med detta att göra bara så ni vet, det är hans affärer inte mina. I dont do that shit anymore. Men jag blir ju insatt och påverkad när han lägger alla sina pengar på en affär och blir blåst och sen står han där nu utan ett jävla öre, vem blir det som får betala för allt? Jag. Skulle aldrig betala för hans droger, men ni vet allt annat, mat cigg o sånt..

Storhandlade för 800spänn igår, för mina pengar. Det måste vara jävligt bekvämt för honom att ha gratis boende och en tjej som betalar för all mat och själv kan han lägga alla sina pengar på knark.. Shit vad less jag börjar bli på det här nu. Jag fattar att det är hans sjukdom och hans beroende som gör det här men jag måste väl ändå ha rätt att bli less emellanåt? Tänkte skriva förbannad först, men jag har inte hjärta att bli förbannad på honom.. När jag blir arg så blir jag helt rasande och tappar kontrollen och det har jag inte blivit på honom än.

Ser nu att det är mitt medberoende som gör det så jävla enkelt för honom att hålla på som han gör.. Fan fan fan.. Jag har inte ork att göra på nått annat sätt. Jag bara älskar honom, jag orkar inte göra nåt mer..

Allt som jag lovade mig själv att inte göra.. Jag lovade att jag inte skulle bli medberoende och att jag inte skulle tappa bort mig själv när han muckade. Ja det ser vi ju nu hur det gick.. Bra jobbat där!

Är så besviken på mig själv, och på honom. På vårat liv, men mest på mig själv. Bara jag kan förändra mitt liv, och jag väljer att inte göra det.

Idag är en sån där självföraktsdag, det märker ni va? Men vafan ska jag göra då..?