Jag tänkte tipsa er om en blogg som jag har läst ett tag, jag har klippt ut en beskrivning som jag hittade på bloggen;

"Den här bloggen har handlat om droger, beroenden, självförakt, diagnoser, ångest
och förtvivlan. Nu kommer den handla om pole dance, träning, stretch, LCHF, make
up, ADD, Asperger och om allt som rör sig i mitt huvud."

Tjejen som skriver heter Sophie, här har ni en länk

http://tweenerpie.blogspot.se/

Har ni något tips till mig på bra bloggar att läsa? Lämna gärna en kommentar.

Jag ringde vårdcentralen idag men fick ingen tid förens på torsdag. Bad om att få en tid tidigare än så men det gick inte, jag skulle få träffa en läkare som jag kan ha som "min läkare" som jag kan ha länge, istället för att bara träffa en massa olika hela tiden, och det är ju bra. Hon jag pratde med i telefon sa att jag får ringa om det blir akut men jag ska försöka stå ut tills på torsdag..

Jag ska träffa min kusin idag också. Skulle ju ha träffat henne förra veckan men jag har mått så jävla piss dåligt att jag inte orkat höra av mig.. Känns skitjobbigt, men det är ju som sagt för att jag orkar inte hålla upp fasaden ibland och då vill jag inte va bland folk. Särskillt inte släkten, jag vill inte att dom ska tro att jag kommer börja knarka igen..

Har tänkt mycket på det där med familjen och vad som händer med dom om jag tar återfall. Ibland bryr jag mig inte alls, ibland gör det så ont i mig att jag inte kan andas. Men jag har ingen lust o skriva om det nu egentligen, för jag vill inte må ännu sämre.

Imorgon ska jag träffa min handläggare på arbetsförmedlingen och tala om för henne hur jag mår och hur jag känner inför den här praktiken jag ska börja på. Det känns riktigt förjävligt alltså.. "Hej, du ledsen att du har donat o fixat i flera månader för att jag ska få det här, men jag vill det inte längre".  Jag hatar att jag är såhär!! Hatar att jag måste göra mina föräldrar besvikna IGEN. Hatar depression. HATAR HATAR HATAR depression.

Jag hade hoppats att jag skulle få träffa en läkare idag, träffa handläggaren imorgon och på onsdag träffa min f.d soc så jag kunde tala om för henne att allt har löst sig typ. Men nu kommer jag inte ens veta vad jag ska säga till hon på arbetsförmedlingen imorgon eftersom jag inte ens vart hos läkarn än! Vet ju inte, jag kanske blir sjukskriven igen?

Nu ska jag göra nåt fruktansvärt. Jag ska äta frukost.. fettma fettma fettma..

Hej. Jag är här, jag lever, och jag är drogfri och nykter. Ifall ni funderar lixom..

Jag var på ett möte med min f.d soc igår och berättade om hur jag mår och vad som är på väg att hända med mig. Vi pratade lite om det här med medicin, och jag ska ringa vårdcentralen på måndag och höra vad dom säger..

För jag är riktigt jävla deprimerad alltså. Och det blir bara värre och värre när det väl har satt igång. Det känns förjävligt att erkänna för mig själv att jag har gått in i en ny depression, särskillt eftersom att jag trodde att jag blivit "botad" från det när jag slutade missbruka. Jag behövde inga mediciner längre när jag slutade knarka och mådde skitbra, men nu har det alltså kommit tillbaka.

Jag har haft depressioner och ångest sedan jag var i 12årsåldern. Har haft perioder då jag varit riktigt nere i mörkret och det har tagit månader, ibland år innan jag tagit mig ur det. Nu måste jag erkänna för mig själv att jag är där igen, precis i början av hela helvetet och man undrar ju.. Hur länge varar det den här gången?Och hur illa blir det?

Men det känns ändå skönt på nått sett att jag fattat vad det är nu. Att jag erkänt för mig sjävl att det är depression. Jag har ju lixom inte sett det som nåt alternativ eftersom jag trodde alla mina psykiska problem satt fast i drogmissbruket, men så är det tydligen inte. Helt logiskt så borde jag ha fattat det eftersom jag mådde dåligt långt innan jag började knarka, men ändå..

Ordet "självmedicinering" nämns ofta när det talas om mitt missbruk och psykiska hälsa. Men det kanske det gör för alla? Skitsamma. Ja utomstånde ser det iallafall som att jag började självmedicinera mig eftersom jag var så deprimerad. (det här har jag läst i utredningar från soc och psykiatrin) Och det stämmer nog.

Lite motstånd känner jag dock för att prata med en läkare och ev få medicin igen. Dels för att jag HATAR att prata med läkare (det har jag skrivit om flera gånger förut) men också för att jag har skrytit om hur duktig jag har varit som slutat med alla mediciner, och min familj - särskillt mormor - är skitstolta över mig för det.

Så jag funderar på om jag helt enkelt ska skita i att tala om det för dom om jag får medicin. Eller om jag ska säga som det är. Just nu står det mellan medicin eller återfall, och då väljer jag att prova om medicinen kan hjälpa mig.

Igår när jag kom från mötet med min fd soc så ringde jag E för jag var fan på väg till bolaget då alltså, jag var helt inställd på att gå och handla nåt åt mig själv. "det är ju fredag, normala människor dricker på fredagar" ekade i mitt huvud. Men han sa åt mig att ringa morsan och åka dit så det gjorde jag. Men det vart typ skitjobbigt och va där också, fick dåliga vibbar och vi vart lite smått ovänner där ett tag. Farsan drack whiskey brevid mig för han skulle gå på krogen och jag ville bara därifrån. Så när morsan skjussa ner farsan på stan följde jag med och sa att jag skulle gå på ett möte (vilket jag inte gjorde) och träffade E istället.

Vi tog en promenad i stan med hans mammas hund. Det märks att han är fett orolig för mig, för han ser ju hur dåligt jag mår. Men jag pratar med han mer nu än jag gjort de senaste månaderna. Jag orkar lixom inte hålla det inne längre. Vårat förhållande är mycket bättre nu, och jag känner verkligen att han älskar mig och bryr sig om mig.

Men samtidigt vill jag ju inte att han ska se hur dåligt jag mår, men jag orkar som sagt inte hålla det inne längre. Det går bara inte. Hur mycket jag än vill så kan jag inte ta på mig den här masken och le hela tiden, det syns rakt igenom. Han ser det direkt..

Just nu är han och fiskar, jag längtar tills han kommer hem och håller om mig..

Hej hallå. Ja som ni ser så har det inte blivit nå bättre med uppdateringen.. Men jag skriver när jag kan, som nu till exempel.

Jag har haft ett fruktansvärt drogsug nu i flera dagar, det kanske till och med börjar närma sig en vecka nu. Alltså drogsug har jag alltid, men nu har det varit helt för mycket. Jag har börjat dampa och kasta saker, för att sedan bryta ihop totalt och inte kunna andas osv.. Det är helt sjukt, jag får nästan panikångest när det sätter igång alltså.

Det blev inte bättre av att vi hade "sugsurfning" på eftervården i tisdags. Vi får alltså sitta allihopa och lyssna på ett band där en röst talar om hur vi ska tänka. Typ som ett avslappningsband ni vet. Fast det här är gjort för att framkalla sug. Helt vansinnigt om ni frågar mig. Men man ska iallafall framkalla sug, för att sedan lära sig att hantera det och få bort det, vilket inte alls fungerar på mig. Jag försökte verkligen att INTE lyssna på det där jävla bandet i tisdags, men minnena kom ändå.

Bilden som sök upp i mitt huvud var att jag sitter på min toalett i min gamla lägenhet och skuter i mig en sån fet jävla panna att jag bara börjar skaka. Och jag hade en tvångstanke att jag måste alltid göra rent mina verktyg på en gång efter jag skjutit i mig så jag sitter där på toaletten och sköljer rent mina verktyg men kan inte hålla nålen i vattenstrålen för att jag skakar så mycket. Fyfan det börjar bränna under huden på mig bara av att skriva om det nu..

Iallafall så är det sånna minnen som kommer som ett jävla slag i bröstet på mig konstant nu. Jag ber E fixa droger åt mig varje dag och han säger nej varenda gång. Han säger att jag kommer börja må lika dåligt som jag gjorde innan jag slutade, och jag säger "men jag mår redan så dåligt nu, om jag kliver på får jag iallafall må bra IBLAND". Är jag ute på runn is nu? Ja det är jag.

Är jag i en återfallsprocess nu? Ja det är jag. Det har jag nog varit sedan jag blev drogfri egentligen. Jag ser ingen mening med allting längre. Bara rädslan att såra folk håller mig från att kliva på just i detta nuet.

Jag vill inte knarka, men jag orkar inte va drogfri heller.

Igår var en hemsk dag måste jag säga. Jag hade tänkt träffa min kusin på stan och snacka lite med henne, men ca en timme efter att jag klivit upp vaknar E och skriker "hämta hinken!!" och sen spyr han rakt ut typ, på golvet o täcket men det mesta hamnar i hinken som tur är.. Så jag ställer in dom planerna och tar en "vård av sjuk pojkvän-dag". Efter ett par timmar måste han dock åka in till stan och ta sin "medicin".

Jag hade ett fruktansvärt drogsug igår. Jag vet inte exakt vad som startade det, om det var E's blodpapper som råkade ramla ur tröjärmen på honom av misstag, eller om det var när han slog på plattan på spisen och skulle göra soppa. En varm spisplatta luktar ju väldigt speciellt, och för mig förknippas det STARKT med att koka doll. Vi använder spisen rätt ofta ändå, så jag fattar inte varför jag reagerade så jävla starkt just igår.. Kanske för att jag inte lagar särskillt mycket mat, men jag tycker ändå att det är konstigt.

Jag fick typ panikångest på kvällen för jag var så drogsugen. Kunde nästan inte andas.. Jag låg och dividerade och förhandlade med E för att han skulle fixa doll så vi kunde dela på en.. Han sa ju naturligtvis fet nej, men ändå.

Alltså det är alldeless för mycket för mig att hantera just nu. E's missbruk, min kusin, min familj och PMS på allt det. Det måste ju bara va PMS alltså, jag är så jävla hyperkänslig just nu..

Sen så ska jag börja den här jävla praktiken i slutet av månaden som jag inte har nån lust alls med längre. Och bidraget som jag måste tänka ut hur fan jag ska göra med.. Suck..

Jag går hela tiden och väntar på att det ska rinna över. Den där saken, händelsen som ska få mig att kliva på igen för att jag inte pallar nå mer. Och hela tiden händer det saker, motgångar, och jag är fortfarande drogfri. Det bara läggs på hela tiden och blir så jävla tungt att bära så jag längtar bara mer och mer efter drogens befrielse. Om så bara för en stund..

Alltså hur mycket orkar en människa? Hur länge kan man vara stark? För det är det människor säger till mig att jag är - stark. Jag tänker inte på mig själv som stark, snarare feg. Men men...

Hej.. Jag mår inte så jättebra just nu men jag tror helt ärligt att det är PMS som spökar.

Igår vart jag jätteledsen när jag fick höra att min 15åriga kusin har provat droger och börjat festa. Jag kände direkt att det var upp till mig att snacka med henne om detta, för hon säger själv att hennes föräldrar inte bryr sig och jag får lite den känslan jag också.. Tror att dom inte vet hur dom ska hantera henne, så då låter dom henne bara göra som hon vill.

Det är så hemskt, för jag ser så mycket av mig själv i henne. Det har jag alltid gjort. Jag har en till tjejkusin men henne har jag aldrig varit orolig för, hon är den totala motsatsen till mig, men vi kommer jättebra överens och så. Men som sagt henne har jag aldrig varit orolig för, men den yngsta däremot... Ända sedan hon var jätteliten så har jag haft en kännsla av att hon kommer att bli mer och mer som mig. Och nu verkar det ju stämma..

Vad ska jag säga till henne? Jag vet ju själv att man knappast lyssnar på någon i den åldern. Jag gjorde iallafall inte det! Men det känns som att jag måste försöka iallafall.. Jag skulle ringa henne imorgon också skulle vi träffas och fika eller nåt.

Jag fick gråta ut i älsklingens knä inatt iallafall och det var skönt. Jag pratade om det, precis som jag inte brukar göra. Så det kändes jävligt bra faktiskt. Och jag sa även det att hans missbruk gör det inte lättare för mig precis, och sen pratade vi om massa andra saker som jag inte tänker skriva här.

Idag ska jag åka till morsan och farsan och käka grillat, ska bli skönt o snacka med mamma lite...

Vafan ska jag skriva om??? Känns så jävla tråkigt allting just nu..

Jag har lite funderingar som jag tänker på just nu. Alltså vardagliga saker.. Men eftersom jag inte har nåt intressant att skriva om så kan jag lika gärna skriva om det..

E bor ju hos mig, och nu har soc tröttnat på att "va schysst" och låta oss ansöka om pengar var för sig, så nu har dom sagt till att vi måste börja ansöka tillsammans. Hur mycket mindre pengar kommer vi att få? Och då kommer alla pengar sättas in på mitt konto och sen måste jag ge E pengar antar jag? Men det känns inge bra för alla hans pengar går ju som sagt till droger.. Och jag ger han ALDRIG pengar. Det är inte så många dagar kvar innan ansökan ska in, så jag måste komma fram till en lösning snart känner jag.

Sen så börjar jag min praktik i slutet på den här månaden och det börjar kännas lite jobbigt faktiskt. Jag har varit arbetslös nu sen mitten av oktober och lixom blivit van att bara va hemma. Jag är inte helt säker på att detta jobbet är det rätta för mig heller, men det får vi väl se. Det är ju som sagt bara praktik..

Det har blivit som en reflex att jag alltid säger att jag vill jobba med människor, som detta jobb nu då som är som Ledsagare. Men vill jag det egentligen? För jag vet inte om jag är särskillt bra på det. När jag berättar för folk vad jag ska jobba med så säger dom alltid "ja men det är ju så du! Du är ju så social så det är perfekt för dig" men jag är ju inte särskillt social längre. Jag har tappat all självkänsla och självförtroende sen jag blev drogfri. Jag tvivlar på allt jag gör nu för tiden. Jag analyserar varje konversation jag har haft och slår på mig själv för jag tycker att jag betett mig pinsamt eller på nåt annat sätt dåligt.. Jag är verkligen världens mest osäkra person också ska jag jobba med människor?? Det känns inte som att det går ihop på nått sätt..

Jag borde snarare sitta instängd på ett kontor eller nåt för mig själv så jag slipper prata med människor..

Jag skulle kunna tänka mig att plugga, men jag har INGEN ANING vad jag vill bli "när jag blir stor". Känns inte som att jag vill plugga i onödan heller, jag vill ju ha ett mål lixom. Jag gick 4 år på barn och fritid i gymnasiet, men jag har ingen lust alls att jobba med barn i dagsläget. Tror inte jag hade det då heller.. Jag har jobbat på dagis flera gånger, men känner alltid att det är absolut inte min grej.

Jag har inget drömjobb direkt. Jag vill bara göra nåt jag tycker är roligt. Jag hatar att gå till ett jobb som jag tycker är jobbigt och tråkigt, då blir jag bara deprimerad och slår så jävla hårt på mig själv. Men det är så jävla svårt att hitta ett jobb man tycker om när man inte ens vet vad man vill göra!

Tänk om jag bara kunde få pengar för att vara mig själv? Va skönt de skulle va.. Tänker på dom här storbloggarna som tjänar pengar bara på att gå runt o fika, shoppa och festa typ. Så jävla orättvist.

Nä nu ska jag avrunda här. Sitter och väntar på att mormor ska höra av sig, jag tänkte hänga med henne och en av mina kusiner idag.

Hej mina tappra bloggläsare. Förlåt att jag blivit så dålig på att blogga, men jag saknar inspiration just nu. Det finns lixom inget att skriva om varje dag, så då blir det mer sällan..

Iallafall så var jag på eftervården igår, och för ovanlighetens skull så kändes det jättebra när jag gick därifrån! Jag var social och pratade med folk som jag inte pratat med förut, och det är faktiskt intressant att höra på andras historier. Vi är så jävla mer lika än vad man kan tro! Har alltid sett det som "vad har jag gemensamt med en alkoholist lixom" men så är det inte.. beroende är ju beroende..

Idag ska jag åka med farsan till en närliggande stad för han ska tatuera sig IGEN. Vi åker till samma ställe där jag gjorde min. Han är ju stammis där nu! Jag skickade sms till en tjejkompis som bor där igår men hon har inte svarat, hade kanske tänkt träffa henne en sväng när jag ändå är där lixom.

Ja... Vad mer ska jag säga då? Förlåt alltså men jag är helt oinspirerad just nu. Hoppas det går över snart.