Godmorgon var jag på väg att skriva.. Jag har nyss vaknat efter en powernap, men är typ lika trött som jag var imorrse när jag klev upp! Suck.. är det inte meningen att man ska bli piggare? Skitsamma..

Igår så for jag till en kompis och kollade på film. Hon och hennes pojkvän hade förlovningsfest i förrgår så dom var inte sådär jättepigga när jag var där. Det lät som att dom hade haft kul iallafall. Hade ju faktiskt tänkt att gå på bolaget och köpa en flaska vin till dom som grattis till förlovningen, men jag glömde bort det. Och det kanske är lika bra med tanke på vad som hände sist jag var på bolaget..

Men det har jag inte berättat än va? Fredag förra veckan var jag på bolaget för första gången på ja.. över ett år iallafall! Har inte varit där sen jag blev drogfri. Morsan bad mig gå in och handla en box med vin åt farsan och av ren reflex så sa jag ja! Sen när jag väl gick dit så vart jag skitnervös alltså. Började svettas och gick omkring som en förvirrad pundare där inne.. Vakten stirrade som fan på mig kan jag säga. Jag var så nervös när jag stog där framför vinet att jag ringde morsan o sa "jag ser det inte, jag ser det inte!!" också stog jag och stirrade på det hela tiden.. Ja ni förstår kanske vilken pärs det var..

Hade inte morsan stått och väntat med bilen utanför så hade jag fan handlat nåt åt mig själv bara för att jag var så uppskruvad. Alltså jag var så nervös att jag inte ens höll på att få ner vinet i påsen när jag handlat klart! hahah ja det är lite roligt såhär i efterhand..

Gick på ett möte sen på kvällen och pratade om det.. Eller kanske mest för att informera om att jag var där för farsans skull IFALL någon skulle ha sett mig. Kom och tänka på det efteråt.. Folk snackar så otroligt mycket i den här stan och ett sånt rykte som att man skulle ha klivit på igen är svårt att bli av med..

Men jag ÄR sugen på att dricka alltså. Så in i helvete ibland. Särskillt när man ser på facebook alla som ska på fest och lägger upp bilder och så.. Det finns några som är/har varit med i gemenskapen som på senaste lagt upp festbilder med alkohol och jag funderar... funkar det? Att dricka alltså när man varit nykter så länge..? På bilderna ser allt skitbra ut, men jag vet ju inte, för jag var inte där. Vill inte direkt fråga heller lixom "hej jag ser att du börjat dricka igen, funkar det bra för dig?". Känns inte som att det skulle va så uppskattat kanske.

Jag har ingen aning.. Men jag kör på feg-stuket som funkat hittills.. "vet jag inte hur det blir så skiter jag i det". Dvs vet jag inte att det kommer att gå bra att dricka så kommer jag inte göra det. Jag vågar inte chansa.

Nä nu har jag svamlat nog. Har faktiskt tvättstuga om en kvart!

Nu är jag inne i en sån där period igen när jag inte vet riktigt vad jag ska skriva om.. Börjar få lite prestationsångest med bloggen för den handlat så mycket om E och våran relation och nu vill jag ändra på det och skriva om nått annat. Men vad?

Jag förstår att ni undrar hur det går för mig/oss och jag kan väl säga att det har löst sig. Mer än så vill jag inte säga just nu.

Igår for jag iallafall och hälsade på familjen. Hade skitkul med morsan och skrattade mycket. Tycker det är helt fantastiskt att vi har en sån bra relation idag med tanke på hur det har sett ut de senaste 7 åren typ. Jag satt och läste min utredning som min gamla sochandläggare hade skrivit för att jag skulle få en kodning på arbetsförmedlingen, och då slog det mig hur fan mitt liv har sett ut egentligen.

Det stog lite oroväckande saker om min psykiska hälsa (som är mycket bättre nu tacksåmycket), det stog typ att jag lidit av tvångstankar, hallucinationer och svårigheter att kontrollera agressivt beteende/våldsamt beteende. Och det är bara att nämna ett fåtal saker..

Det står även mycket tydligt att allt detta har blivit mycket bättre sedan jag gjorde min missbruksbehandling. Det står också att jag åt 12 mediciner men nu endast äter vid behovs medicin, vilket jag inte ens gör längre för den slutade jag med en vecka efter jag kom hem från behandlingen. Men iallafall, ganska häftigt.

Jag minns det där med medicinerna alltså.. Jag hade så många att jag inte ens orkade hålla koll själv.. E fick fylla på min dosett och se till att jag tog medicinerna 4 gånger om dan som jag skulle. Det är helt sjukt egenligen. Allting kändes så hopplöst, jag hade blivit informerad om att jag förmodligen aldrig skulle kunna leva utan mediciner, för att jag var så sjuk. Sen när jag kom till behandlingen så satt det inpräntat i mitt huvud och jag var livrädd för att sluta med en enda av dom. Men jag hade en terapeut där som absolut insisterade på att en 21åring inte skulle behöva äta allt det där, och hon plockade bort dom en efter en.. Jag protesterade naturligtvis och började kalla henne för "tabletthitler" i vredesmod, men efter ett par veckor insåg jag att jag klarade mig utan dom, och började självmant att plocka bort dom jag inte ville ha - dvs ALLA.

När jag skrevs ut hade jag EN medicin kvar, en blodtryckssänkande. Vilket skämt egentligen, jag har alltid haft lågt blodtryck! Bara där ser man ju hur sjukt det var egentligen.. Men som sagt när jag kom hem så kände jag bara äh vafaan också slängde jag skiten. Och sedan dess har jag inte tagit ett endaste jävla piller förutom voltaren och alvedon.

Ja mycket har förändrats. Men jag måste säga att jag blir sugen ibland att gå till läkarn och få nått litet piller mot ångest och sömnsvårigheter. Men jag gör inte det, för jag vet att jag kan leva utan. Jag måste bara lära mig att hänga med i svängarna..

Det står också i utredningen att mitt missbruk kom av att jag mådde så dåligt psykiskt redan som liten, men jag vet inte om jag kan hålla med. Eller jo till en viss del naturligtvis, men vem kan egentligen säga att det var det och det som gjorde att jag började knarka? Det är så mycket mer komplicerat än så. Jag tror att mitt dåliga måeende gjorde mig mer mottaglig för det naturligtvis, att jag hade en längtan att höra hemma, komma bort och bli någon annan. Så ja kanske det stämmer ändå? Jag vet fan inte själv.

Skönt är det iallafall att vara drogfri, det vart jag påminnd om nu för bara ett par minuter sedan. Att se en människa måsta kliva upp och ut och jaga direkt på morgonen trotts att man mår så dåligt att man bara vill dö är en bra påminnelse till vad jag inte vill tillbaka till.

Sen så satt jag och prata med en tjejkompis igår och vi kom in på det här med priser osv och då blev jag också glad att jag slutat. Hon berättade att det finns dom som tar 800spänn för en 5a röka nu lixom, det är ju helt sinnessjukt. När jag var 14-15 år och handlade av en kran som hade det bästa rökat ever så gick en 5a på 300-350 spänn! Vafan är det som händer egentligen? jaja, som sagt det berör inte mig egentligen, är bara glad att jag slutat.

Skönt att vakna upp på morgonen och inte vara dålig på opiaterna, eller bakfull. Skönt att kunna sova överhuvudtaget, eftersom jag spenderade ett par år påtänd på amfetamin. Skönt skönt skönt.

Det ska bli ordet för idag. SKÖNT att vara drogfri.

Idag ska jag hjälpa min mormor att flytta. Egentligen hatar jag att flytta som fan alltså, men vad gör man inte för familjen?

Jag har bott på ganska många ställen.. Om man nu kan kalla det att bo, jag har väl mest sovit på soffor och så. Min första riktiga EGNA lägenhet var den förra. Innan dess hade jag bott med mitt ex på lite olika ställen, men jag vart ju alltid utkastad så det kändes inte riktigt som att jag bodde där heller..

Iallafall så var det skönt att ha ett eget hem efter att ha varit "hemlös" sen jag var ca 14 nånting. Jag kände mig trygg där i min gamla lägenhet, trivdes som fan gjorde jag också. Jag hade portkod och bodde på andra våningen, tryggare än så blir det väl inte?

Det var efter att jag blev drogfri som jag inte klarade av att bo där. För mycket minnen och sånt ni vet.. Sen så gjorde den där portkoden inte sån stor nytta eftersom att alla visste om den efter ett tag.. Trotts att den byttes en gång och jag var skitnoga med att inte visa den för nån så tog sig folk in ändå.

Min nya lägenhet påminner rätt mycket om den gamla, fast den är mindre. Den är möblerad på nästan samma sätt.. Så folk som kommer hit nu känner ju direkt igen sig om man säger så. Känns lite trist, men det får va så.

Märks det att jag bara sitter och tomskriver? Jag vet lixom inte vad jag ska skriva om..

Jag har en ångest som ligger och pulserar i bröstet och magen typ. Vill inte alls känna på den, blir alldeless handlingsförlamad. Men jag vet precis vad det beror på..

Nä nu vart det jobbigt. Hejdå.

Jag sitter och lyssnar på min absoluta favoritmusik, och som vanligt planerar min framtida begravning och vad som ska spelas och lixom representera mitt liv.

Jag vet inte hur ovanligt och sjukt det är, men jag har planerat min begravning sen jag var ca 6-7år gammal. Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, det har jag säkert.

Men iallafall, i olika perioder i livet så tänker jag på det oftare. Varje kväll innan jag ska sova nu till exempelt så tänker jag på hur jag ska ta en överdos och med vad, och jag vet precis vad det ska stå i mitt brev till familjen. Jag vet precis vilken låt jag ska be dem spela på min begravning. Jag vet precis vilka jag vill ska komma dit.

Jag säger inte att jag ska ta livet av mig, ni behöver inte bli oroliga. Det är mer som en trygghet för mig att jag har allting planerat i minsta detalj i huvet, som en utväg ifall jag nu skulle behöva den.

Det känns dock inte friskt att tänka på det här så mycket som jag gör. Det tar verkligen energi av mig, för jag bli ju ledsen också.. Tänker på hur min familj kommer reagera osv. Vem som ska hitta mig och så..

Där måste min plan finslipas.

Men vafan sitter jag och säger? Vad SKADAD jag är!

Fatta hur saker och ting bara far runt i huvudet på mig och när jag inser vad jag sitter och tänker på så blir jag alldeless ställd. Jag kan ju inte va frisk på en fläck alltså..

Såhär är det jämt.. Jag kan sitta och tänka på nått helt vanligt och oskyldigt sen slutar det alltid med nåt svart destruktivt och oftast hemskt minne från mitt förflutna också får jag ångest. Och som sagt så inser jag inte vad jag sitter och tänker på förens jag redan har fått ångest och inte kan släppa det.

Rätt intressant dock att följa tankekedjan tillbaka till början och sedan se hur sjukt jävla skadad jag måste vara egentligen som kan göra något helt vanligt till nåt så sjukt.

Men detta med sjuka tankar är jag väl knappast ensam om.

Men jag vet dock inte hur vanligt det är att vara besatt av sin egen död och begravning?

Jag låg och tänkte på en sak igår när jag skulle somna. Det här med vänner alltså..

Igår på eftervården var det cermoni och alla fick säga något snällt till dom som gick ut, och alla känner ju lixom varandra där ute för att dom har gjort behandling tillsammans eller jobbar på rehab. Men jag känner ingen där. När jag ska ha cermoni, vafan kommer folk att säga till mig då? Jag har ju inte gjort behandling där, terapeuterna känner mig inte ens.. Och dom som jag känner därute dom har redan slutat..

Ja det känns lite tråkigt. Det vara bara en tanke som jag hade. Men sen började jag tänka vidare på det här med vänner.. Jag tror inte att det är så lätt att vara vän med mig, eller att ens lära känna mig. Folk har sagt till mig att dom uppfattar mig som lugn (?) och jag blir helt chockad.. LUGN? När jag pratar med någon så ber jag till gud att min röst inte ska börja darra eller att mina händer inte ska börja skaka.. För jag mår så jävla dåligt på insidan och min mardröm är att någon ska se det.. Därför när jag träffar folk så blir jag så konstig, kan lixom inte med det här att vara social och så.. Vad fan ska man prata om? För så fort det blir personligt så vill jag bara dö typ..

Jag har börjat träffa folk igen faktiskt. Men min spontana reaktion när någon vill träffa mig är "åh nej va jobbigt". Inte för att personen är jobbig, utan för att jag vet inte hur jag ska betee mig. Om jag ska säga som det är eller försöka dölja hur jag känner.. Hur jag mår på insidan alltså..

Jag pratade med en tjej på eftervården igår för hon har läst här om allt som hänt med E, och medans vi pratade så började hon sådär spontant o skratta åt det vi pratade om, och det var jätteskönt! Då vart det inte så jävla seriöst och jobbigt på nåt sätt och jag kunde lixom prata om det medans vi skrattade åt det.

Men jag har inte så mycket vänner.. och jag har inte självkänsla nog att skaffa några nya heller. Jag är så jävla knepig, jag vet.. Jag är inte direkt den som hör av mig till folk och så, även om det händer ibland. Jag har inga vänner kvar från mitt gamla liv, jag tror inte ens att dom kommer ihåg mig om jag ska vara ärlig. Bra eller dåligt? Känns ju lite tråkigt faktiskt..

Ja vi får väl se vad som händer idag då.. Sitter och väntar på att E ska höra av sig..

Nu känns bloggen helt plötsligt inte lika anonym längre, och jag blir faktiskt lite nervös..

Igår stog jag inte ut längre, på kvällen/natten efter att min polare åkt hem så skickade jag ett sms till E och skrev att jag älskar honom och mår skitdåligt över att det har blivit såhär. Efter en stund svarade han, och gissa om jag blev glad för det han skrev! Jag tänker inte skriva det här dock..

Vi ska träffas imorgon och prata, och jag känner mig lättad men samtidigt nervös. Tänk om han vill ta en paus eller göra slut helt? Att han känner att det vore bäst för mig? För han är sån, han vill alltid det bästa för mig, även om ni kanske inte kan tro det..

Men nånstanns innom mig känner jag ändå att det kommer att ordna sig, att allt kommer att bli okej ändå. Jag gjorde nog rätt i det här, att jag satte ner foten och det verkar som att han har fått upp ögonen lite grann. Han vart också otroligt lättad tror jag när jag hörde av mig, för han har nog inte vågat..

Jag tänkte ju med min typiska tjejhjärna att han skulle fatta vad jag tänkte när jag gjorde slut, att jag egentligen bara ville att han skulle höra av sig och visa att han bryr sig så skulle han få komma hem.. Men hur skulle han kunna veta det? Jag gjorde ju slut och bad han lämna nycklarna o hämta sina grejjer lixom.. Ibland är man bara så typiskt jävla tjej alltså, och tror att killar är tankeläsare..

Men jag är å andra sidan ingen tankeläsare jag heller. Jag VET att han mår skitdåligt och att han inte är sig själv, men jag vet INTE vad han tänker på. Jag vet INTE hur han känner eftersom han inte pratar med mig. Där måste vi börja göra förändringar båda två och börja kommunicera med varandra, det är fan viktigast tror jag.

Jag vet att många inte kommer gilla detta, men såhär är det: Jag kan stå ut med att han knarkar just nu, sålänge jag känner att han prioriterar mig och vårat förhållande. Det är drogerna som ska vara ett nödvändigt ont, inte vårat förhållande. Fattar ni vad ja menar?

Ja ni får tycka att jag är dum i huvdet, det är okej. Ibland funderar jag på om jag kanske är det, men det är väl det kärleken gör med en? Blind och dum.. O medberoendet också naturligtvis..

Jag ska nog ta upp kontakten på RÅBA igen också. Ni som läst ett tag kanske minns att jag gick hos en kvinna på samtal om medberoende för ett par månader sedan? Jag trivdes bra med henne, men det kändes ändå jobbigt att få sanningen serverad sådär lixom.. Men jag tror att jag är redo att möta medberoendet head on igen, och kanske börja jobba med det? Den som lever får se.

Tiden rinner iväg, morsan kommer snart och hämtar upp mig och skjussar mig till eftervården. Har inte så många gånger kvar nu, skönt!

Kul att det var några som ville bli vän med mig, dock är det en av er som jag inte kan hitta. Jag vet inte om du har nån inställning så vem som helst inte kan hitta dig.. N.M hoppas du ser det här och inte tror att ja bara dissar dig.

Jag är med en vän och ser på film just nu, så jag bloggar väl imorgon tror  jag.

Hej allihopa. Jag kan inte säga att det känns bättre nu, jag önskar att jag kunde det.. Jag sitter fortfarande och väntar på att han ska höra av sig.. Hoppet lever fortfarande för det här förhållandet.

Jag hade fått en fråga om att bli vänner på facebook av en av er, och jag vill inte skriva ut mitt namn här på bloggen, så jag har funderat... Om det finns någon som verkligen vill bli vän med mig på facebook så kan ni skriva erat namn i det här inlägget så addar jag er. Jag kommer göra så att alla kommentarer måste godkännas av mig innan dom publiceras, och kommentarer med era namn kommer jag naturligtvis inte lägga upp.

Men OM ni ska bli vän med mig på facebook så är det jätteviktigt att ni inte skriver nånting om bloggen så andra kan se, eller skriver nånting om det jag skrivit om här så andra kan se, förstår ni?

Ni kan ju naturligtvis skriva privata meddelanden till mig, men jag behöver väl inte förklara hur facebook fungerar..

Nog om det. Jag ska åka ut till ett köpcentrum idag och hälsa på en gammal arbetskamrat och käka lunch med henne. Jag blir galen av att bara sitta hemma och ha ångest över hela den här situationen.

Den här vännen som var här och hämtade E's saker skulle träffa han idag och prata med han, och jag hoppas att det kommer något bra utav det. Jag vill ju verkligen inte att det ska sluta såhär, men om han inte bryr sig så har jag inget val..