Jag har gråtit och gråtit och gråtit ikväll.. Det är slut mellan oss nu..

Jag tar det från början.. Igår så sa han att han skulle va hemma hela dan, men när jag ringde honom efter att jag varit på arbetsförmedlingen så hade han åkt till stan. Så jag åkte till mina föräldrar för jag skulle ändå äta middag där. Sen efter jag hade käkat hos dom så ringde jag honom och berättade att jag hade tänkt gå på ett möte och vi skulle höras efter det för han skulle komma hem då. Sen efter mötet fick jag inte tag på honom på ett par timmar, vi pratade runt elva när han var på väg till bussen men han missade den och sa att han skulle ta nattbussen hem istället. Han kom aldrig hem och jag fick inte tag på honom nå mer heller.

Vaknade imorrse och tänkte att jag ska fan inte ringa han idag, han måste visa att han bryr sig och höra av sig till mig. Vilket han inte gjorde.. Jag fick veta att han var nån helt annan stanns än där han var igår när jag pratade med honom, då var klockan runt 14 men han hörde fortfarande inte av sig. Jag väntade några timmar till sen ringde jag han vid 18 och då kläckte han ur sig att han skulle åka och fiska imorgon och inte skulle komma hem idag heller.

Jag vart skitfrustrerad. Kunde han inte ha hört av sig och sagt det då? Jag frågade när han hade tänkt tala om det för mig men han sa att han skulle säga det när han hade tänkt ringa mig. "men du hade ju inte tänkt ringa mig?" svarade jag, och han sa bara "nää..".

"Du bryr dig ju inte om mig, jag trodde du skulle komma hem igår och du kan inte ens höra av dig och säga att du inte kommer, det är väl inte så jävla svårt" och sen minns jag inte riktigt vad eller hur jag sa det men det slutade med att vi gjorde slut på nåt sätt sen la han på..

Han sa till mig i telefon att "du kanske ska göra dig av med mig då" och jag bad honom ge mig en anledning till varför jag inte ska göra det, men han kunde inte ge mig någon..

Jag ser nu när jag skriver att det här inte alls låter som det verkligen hände, men det är riktigt svårt att få ner allting "på papper". Kan inte riktigt uttrycka mig just nu..

Iallafall så skickade jag ett sms efter han lagt på och skrev att jag ville ha tillbaka nycklarna och att han kunde hämta sina saker men det kom inte fram för han hade stängt av telefonen, så jag skrev till en vän på facebook att han skulle hälsa honom det. Sen ringde den här vännen och sa att han skulle hämta nyckeln av E och hämta hans saker hos mig..

Då fick jag panik.. Det vart så värkligt på en gång. Jag hade hoppats att han skulle komma hem typ imorgon också skulle vi kunna prata om det men han verkar inte bry sig alls. Så den här vännen kom förbi och vi har suttit och pratat i några timmar om allting och han förstår hur jag känner och tänker, även fast han varit vän med E sen dom var små kan han inte heller förstå att han håller på såhär..

Jag sa till honom att det här behöver inte vara slutet. Det enda jag vill är att E ska visa för mig att han bryr sig och vill jobba på det här förhållandet, försöka få det att funka. Men som jag kännt nu på slutet så är han totalt ointresserad av det..

Han vill inte ens försöka.. Varför ska jag må såhär jävla dåligt och utsätta mig för allt det här om han inte ens bryr sig? Och det sa jag till E också.

Men OM HAN VILL, och FÖRSÖKER, så kommer jag kämpa för honom tills jag dör. Jag kommer stå ut och jag kommer göra allt för att det här ska funka sålänge jag KÄNNER att han älskar mig och bryr sig om vårat förhållande. Och det känner jag verkligen inte nu.

Han som var här, våran vän, sa att det var ingen idé att prata med honom nu för han är onykter, men att jag skulle ge det ett par dar och se om han hör av sig.

Det svåraste av allt är att när E känner att han gjort bort sig så drar han sig undan och skämms, istället för att visa framfötterna och be om ursäkt, vilket är det jag vill att han ska göra nu. Så jag vet inte hur det blir lixom.. Det ligger hos han nu, att gå emot sin natur och visa vad han verkligen vill och tala om för mig hur han tänker. Det är verkligen inte hans starka sida..

Han måste visa för mig att han vill att det här förhållandet ska funka, att det betyder nått för han. Och för att göra det så krävs det inte mycket. Det räcker med att han hör av sig, så jävla enkelt är det.

Som sagt jag har gråtit och gråtit hela kvällen. Jag vill verkligen inte att det ska sluta här.. Jag har lagt ner så jävla mycket på att få det här att fungera.. Det svåraste nu kommer att bli för mig att inte höra av mig. Jag måste vänta och se om han hör av sig..

Hoppas det inte vart alldeless för luddigt. Jag försökte beskriva det som har hänt nu men jag tror ni förstår att jag kan inte få med allting. Det låter så ihåligt och obetydligt det som hände när jag skriver det men det var det verkligen inte..

Jag älskar honom så mycket att det gör ont.. Jag har aldrig behövt släppa någon såhär. Jag har lämnat killar förut, men då har jag inte älskat dom längre. Det här är helt annorlunda.. Så jävla smärtsamt..

Jag hade skrivit ett mobilinlägg inatt men bara halva kom med så jag tog bort det och börjar om här..

Vet ni hur ofta jag får höra "jag fattar inte hur du orkar"? Och jag svarar alltid "jag vet inte.. Man stänger av på nåt sätt" men sanningen är att jag känner allting.. ALLTING..

Det gör ont hela tiden. Hela jävla tiden.. Varje dag är som en bergochdalbana där ena sekunden andas jag ut och hoppet kommer tillbaka och en sekund senare slås allting i bitar..Också håller det på sådär om och om igen under dagen.

Jag är som ett barn.. Säger man till mig "5minuter" då är det 5 minuter och jag kommer räkna dom minuterna tills han kommer. Men han kan säga "jag ringer dig om en stund" och sen ringer han inte förens dagen efter.. Förstår ni hur jag sitter och väntar då? Och vill inte vara den här jobbiga flickvännen som stör och är ivägen så jag ringer inte, utan jag väntar bara.. Allt medans hoppet krossas och mina drömmar dör..

För jag byggde hela mitt tillfrisknande på en dröm jag hade om oss. Jag drömde om ett drogfritt och normalt liv med honom, och han sa att han drömde om samma sak. Vi skulle jobba på varsitt håll och mötas drogfria igen, och jag höll stenhårt i den drömmen. Jag gjorde ALLT för att det skulle bli som vi drömt om, och han ansträngde sig inte ett jävla skit verkar det som..

Jag vill inte säga det här, men jag funderar på att lämna honom. Jag vet inte när det här slutade vara ett förhållande och bara blev en rädsla av att vara ensam och så, men det här håller inte längre.

Och hoppas inte för mycket nu mina läsare, för jag kommer garanterat att göra er besvikna och stanna kvar.. Det är sån jag är.. En jävla fegis..

Han kom hem igår iallafall. Jag började gråta direkt.. Vi satt länge och höll om varandra och sa inte ett ord medans jag grät o grät.. Sen började vi prata, men om vad minns jag inte nu.

Han hade druckit, det var det första han sa när han kom hem. Jag antar att det är därför han kunde sova hela natten. Hans avtändning på opiaterna är fruktansvärd nu, han är verkligen jättedålig. Men han har inte tagit nå sub sen i onsdags, helt otroligt! Han vill ju verkligen, men han fattar nog inte vad som krävs och hur mycket man måste kämpa tror jag..

Jag hörde när han snackade med soc idag, han är inte alls intresserad av öppenvård nu längre. Han vill ha medicinsk hjälp så soc sa tydligen att han inte ska börja på öppenvården som va tanken.. Jaha? Utan han skulle ringa till beroendeenheten och snacka med dom. Men dom har ju intagningsstopp! Jag fattar ingenting!

Jag har bett honom lägga in sig på ett boende här i stan. Men det blir väl inte aktuellt nu när det inte blir någon behandling på öppenvården.. Alltså vad ska man säga? Jag fattar fan i n g e n t i n g.

Magen har iallafall vart bättre idag, det är fett skönt. Jag tror verkligen att det beror på stress och oron alltså.. Men för mig så känns det lixom att oavsett vad jag får för symptom, om ja misstänker att det är psykiskt så tycker jag inte att det är så allvarligt och att jag inte behöver uppsöka läkare. Eller så tänker jag att dom inte kommer ta mig seriöst.. Inser själv att det där kanske vart förvirrande, hoppas ni fattar vad ja menar.

Nu orkar ja inte skriva nå mer. Känner på nåt sätt att bloggen inte är prio ett just nu..

Tack för era kommentarer, ni skriver verkligen jättefint. Det är bara så overkligt när jag läser.. Kan inte greppa att det är mig ni skriver till.. Kan inte fatta att det här är verklighet det här jävla helvetet jag lever i, hur sjukt det än låter.

Jag kliade mig på ögonbrynet nyss och det bara lossnade hår.. Vafan är det som händer? Håret bara rasar på mig! Tycker det är skitjobbigt, för jag har långt tjockt hår och har alltid haft.. Skulle dö om håret skulle bli helt förstört.

Värken i magen går upp och ner. Det har varit relativt lugnt idag, men så fort jag kollar på klockan och tänker "vart fan är han" så gör det ont igen. Har tårarna i halsen när jag skriver detta, vafan är det som händer med mig??

Jag har inte pratat med E sen klockan 18 och då väntade han på nån jävla kille som skulle komma med pengar som han var skyldig, han sa att han hade dåligt batteri och skulle försöka komma hem så fort som möjligt. Nu är telefonen avstängd och jag har inte hört nåt..

Nu fick jag huvudvärk också. Vafan är det med min kropp alltså?! Ja tycker det här är fett obehagligt nu, det känns som en panikattack är på väg nästan.. Har inte haft en riktig sån på aslänge och vill verkligen inte ha en nu.

Vi får väl se om han kommer ikväll eller inte. Nu orkar jag inte skriva nåt mer my head is killing me...

Strax efter jag skrev inlägget igår så fick våran vän tag på E, han hämtade honom inne i stan och körde hit honom. Han var inte i så bra skick, han sa att han bara käkat två benso men jag vet inte.. Han hade iallafall en jävligt bra anledning till varför han dragit från avgiftningen och han hade en bra plan till hur de ska se ut nu framöver. En riktigt bra plan faktiskt.

Jag berättade utan att tveka exakt hur han fick mig att känna när han gjorde sådär igår. Jag sparade inte på krutet det minsta, jag brydde mig inte om hur ledsen han blev. Sen var det bra med det, jag gick och la mig och han var vaken.

Tyckte han var rastlös och nästan lite pundig. Han höll på och dra fram grejjer och hålla på med sladdar o ha sig, men jag tänkte han får väl göra vad han vill.. Han mår nog inte så bra..

Vaknade ett par gånger inatt av att han var antingen vaken eller låg på soffan och sov oroligt.

Sen vaknar jag kl 9 av att dörren stängs. Jag ringer till honom och han säger att han är på väg in till stan...

Han gav upp.

Efter allt som han sa till mig igår så gör han samma sak igen idag. Han skulle "bara" gå in till stan och hämta två ritalina sen skulle han komma hem. Jag blev arg och han la på, sen dess har jag inte kunnat få tag på honom. Nu är den här vännen ute med bilen igen och har hittat honom, han är i en lägenhet mitt i stan och han står och väntar ut honom nu. Att det ska behöva vara såhär alltså??

Jag skrev till E såhär "Hur fan kan du göra såhär mot mig igen efter det vi pratade om igår? Hur många chanser ska jag ge dig??", men naturligtvis - inget svar.

Jag börjar bli riktigt sjuk av allt det här. Mitt hår bara faller bort och magen är helt knäpp. Jag tror jag har fått magsår eller nånting, nåt är definitivt fel. Hur länge ska jag orka? Hur många chanser ska han få? Vad fan ska jag göra?!

Det här är frågor jag ställer mig själv men som jag egentligen redan vet svaret på.. Fast jag vill inte veta svaret.. Jag vill inte ge upp samtidigt som varje fiber i kroppen skriker "du orkar inte mer!!!". Jag kommer gå under alltså, det är så jävla smärtsamt allt det här...

Vet inte ens hur jag ska känna nu.. Jag åkte upp till sjukhuset vid fyra för att hämta E's bankomatkort och fick veta att han skrivit ut sig en timme tidigare.. Jag bröt ihop totalt i bilen, åkte hem och tänkte att kanske kanske är han hemma men det var han inte.. Han är borta. Ingen har hört nåt, ingen vet nåt.

Jag fattar inte att det är sant. Jag pratade ju med han på förmiddan och då var allt lugnt, jag skulle hämta bankomatkortet och handla lite grejjer till han, sen försökte jag ringa vid tre men fick inget svar, han hade väl redan skrivit ut sig då..

Farsan var förbi nyss med en sallad till mig, jag orkar inte göra nån mat. Han bad mig att inte göra nått dumt, och jag trodde han syftare på droger eller nåt men han syftade på knivarna som låg framme. Han vet vad jag har för humör, att det kan brista för mig när som helst men jag skulle aldrig skada E. Jag skulle förmodligen klappa till honom, men allvarligt skada honom? Det tror jag inte.

Jag tillät mig själv att gråta hysteriskt i bilen i två minuter, sen svalde jag tårarna och stängde av. Nu är jag nollstäld. Kanske är jag förbannad, men jag känner inget speciellt just nu.

På vägen hem tänkte jag bara att nu får det fan vara nog. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag hade tänkt skicka ett sms och säga åt honom att han får EN chans att förklara sig om han kommer hem ikväll, men gör han inte det så är det över. Sen fegar jag ur som vanligt.. Tänker på mannen bakom missbruket och det hugger till i hjärtat. Jag vågar inte släppa taget, vågar inte ge upp hoppet om honom som alla andra har gjort. Inkusive hans familj..

En gemensam vän skulle ta bilen ut och leta efter honom, jag väntar tills jag hör något från honom sen ska jag fan skicka det där sms:et. Han kan fan inte göra såhär mot mig om och om igen och jag bara tar tillbaka honom varje gång. Han kommer aldrig att fatta!

Jag är så jävla medberoende och värdelös.. Jag kan inte stå på mig när det kommer till honom. Jag vill inte tro att han är en känslokall knarkare som skulle göra vad som helst och såra vem som helst bara för att få som han vill.

Det enda som cirkulerar i tankarna just nu är "tänk om jag sparkar ut honom också dör han?" vafan ska jag göra då? Det skrämmer mig så jävla mycket...

Vilken jävla mardröm.. Jag tyckte att det var konstigt att han inte svarade när jag ringde innan jag for upp på sjukhuset, men det här hade jag aldrig kunnat tänka mig....

Jag önskar att jag kunde säga att jag mår bättre idag men det gör jag inte.. Har haft magkatarr och ont i njurarna nu i flera dagar, morsan sa åt mig att ringa vårdcentralen men jag hatar att gå till läkarn så jag har inte ringt.. Typiskt mig. Ska alltid vänta lite för länge innan jag ringer..

E ringde förut, han mådde inte särskillt bra. Han hade börjat blöda näsblod inatt och knappt sovit nånting. Stackarn.. Han ville att jag skulle hämta hans bankomatkort och köpa lite grejjer till han och jag sa att jag skulle göra det, men det känns jobbigt som fan när jag är såhär sjuk.. Jag gör vad som helst för honom, så jag får helt enkelt bita ihop.

Måste lämna in socpapperna och lite annat idag också. Fyfan jag har verkligen ingen lust idag! Men det måste ju göras så.. Fan va ja hatar att må dåligt!

Undra om jag ska lägga mig och vila nån timme innan jag åker.. Måste ställa mig i duschen också men det tar emot så in i helvete..

Ohh myyy goood.... fyfan va dåligt ja mår nu alltså..

Är så jävla sjuk så det är inte sant.. Det måste ju va nå psykiskt för att E är på avgiftningen eller? Hur fan blir man såhär mega förkyld bara över en natt? desssutom samtidigt som kärleken ligger på sjukhuset med avtändning.. Tycker det är jävligt mysko iallafall..

Igår for jag till föräldrarna och åt middag. På vägen dit så svängde jag förbi sjukhuset och lämna några filmer till E, och precis när jag kom så stog dom ute och rökte!! Så jag gick fram till honom och kysste honom och lämnade grejjerna. En manlig sköterska tog påsen såklart för dom måste ju kolla igenom allting men han vart inte sur för att jag gick fram till dom. Hade världens fetaste leende när jag gick därifrån kan jag säga!

Jag hoppas jag inte smittade han med det här viruset jag har eller vad fan det är. Det värsta som finns är att bli sjuk mitt i avtändningen, jag vet för det blev jag..

Jag har tvättstuga idag egentligen, men jag vet fan inte om jag pallar med det alltså. Vi får se, det är inte förens kl 17 så jag kanske är piggare då..