Jag kanske ska börja med att säga att jag har fått en ny dator idag så nu kan jag börja blogga "på riktigt" igen. Känns inte som att jag fått ur mig allting med dessa korta sms bloggningarna.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig när min pojkvän kom hem från kåken. Först och främst så drack han alkohol och det kändes inge bra. Jag ser alkohol som en drog och det gör inte han, så nånstans förstog jag redan då att det här inte skulle gå vägen..

Han började dricka allt oftare och jag hade svårt att stå på mig och säga ifrån. Jag började ett nytt jobb i torsdags (20 oktober) och det var ganska krävande arbete. Jag jobbade som personlig assistent åt en kille som var ganska aggressiv och våldsam i sitt kroppsspråk och det gick inte så bra ihop med mina trauman. Att han dessutom rökte hash med sina andra assistenter framför ögonen på mig gjorde inte saken bättre. När jag kom hem från jobbet helt psykiskt knäckt i fredags och mötte min pojkvän påverkad av alkohol blev det bara för mycket. Han bestämde sig för att åka på hockey med grabbarna och jag sa att ska du dricka ikväll så får du inte komma hem. Naturligtvis drack han så han vart tvungen att sova hos en kompis.

När jag sedan fick tag på honom på lördagen erkände han för mig att han hade tagit sub. Återigen fick han inte komma hem. Jag blev helt knäckt och sa upp mig från jobbet. Det kändes som att det var mitt fel att han tagit sub för att han inte fick komma hem. Jag klarade inte att hantera alltihopa så jag var helt enkelt tvungen att säga upp mig. Jag har varit på väg att ta ett återfall nu i flera dagar och jag vet att det bara är en tidsfråga.

Hade jag haft droger igår så hade jag tagit utan att tveka... så jävla illa är det.

Men än så länge är jag drogfri. Jag kämpar vidare men det går upp och ner hela tiden. Jag är så drogsugen att jag inbillar mig att jag är påverkad. Vid ett tillfälle frågade jag till och med min pojkvän om han kunde komma med droger till mig men som tur var så sa han nej. Det är jag tacksam för nu, men det lär inte vara sista gången jag frågar honom.

Det känns som att mitt liv har rasat på bara ett par dagar. I torsdags kändes allt spännande och nytt för jag skulle börja ett nytt jobb och min kille var hemma igen men sen bara.... ja vafan hände.. Jag vet inte ens vad jag ska säga om allting. Jag har gråtit som en jävla dåre.. Jag orkar inge mer.

Men jag har inte gjort detta till en hemlighet. Jag har berättat för alla precis hur det ligger till och det är väl bra antar jag? Jag berättade för min hemmagrupp igår att jag förmodligen kommer att kliva på igen så det vet dom iallafall.

Min mamma vet inte hur hon ska hantera detta så hon köpte en ny dator åt mig för att inte vet jag muta mig? Inspirera mig att hålla mig drogfri? Jag vet inte allt är lixom skevt på nått sätt.

Det här inlägget kommer inte i närheten av det jag känner eller gått igenom de senaste dagarna, men jag kan inte bättre just nu. Jag har pratat om det så in i helvete att jag känner mig helt tom.