Igår kom vi fram till en skrämmande insikt.. Ingen utav oss mår bra men vi vill vara med varandra.

Han mår inte bra i min drogfria värld men han vill vara med mig och jag mår inte bra i vår aktiva värld men jag vill vara med honom. Hur kan vi mötas?

Det känns som att en utav oss måste göra en förändring, en måste offra sig. Ska jag gå tillbaka dit vi kom ifrån, där vårt förhållande blomstrade bland drogerna och misären? Eller ska han stanna här, på vita knogar, bara för att vara med mig?

Jag har drömt om droger inatt. Jag drömde att jag slog i mig doll och andra härligheter. Men det var fruktansvärt. Det var äckligt att ta sprutor igen..

Så fort jag slog upp ögonen så började jag romantisera och fantisera om droger, om vad eller hur mycket jag ska ta, vilken nål jag ska använda, hur det ska kännas osv. Vilken bra början på en förhoppningsvis drogfri dag.

Igår nämnde han att han skulle dricka öl med en kompis idag, och jag blev så jävla sur att jag inte ens kunde dölja det. Då tog han tillbaka det han sagt men då blev jag ännu argare, vafan sa du det från första början då när du vet att jag blir orolig?? Det blev bara fel allting... Men jag tänker inte låtsas som att det är okej när det inte är det.

Han får pengar idag dessutom, vilket är skönt för honom men det första jag tänker på är att han kommer köpa droger. Kommer han det? Det vet jag ju inte men det är min första tanke.

Jag står och väger på kanten.. Ska jag? ska jag inte?

Tänk om vi kunde få stanna här, mellan dagarna. Här där dagen är slut men morgondagen har ännu inte börjat. Jag vet att vi inte mår bra här, men jag är rädd att morgondagen kommer att bli ännu värre, så då stannar jag hellre här.