Vill ni veta vad jag sitter och tänker på just nu?

Jag tänker vara helt ärlig..

Jag sitter och tänker att jag önskar att jag aldrig hade blivit drogfri.. Att jag aldrig hade fått min familj tillbaka och att jag inte hade nåt att förlora om jag klev på ikväll.

Men det har jag, och det känns skitjobbigt. Jag har allt att förlora om jag börjar knarka igen. Min familj... jag vet inte ens vad jag ska säga om dom. Det gör för ont att ens tänka tanken att jag skulle göra så mot dom..igen.

Jag önskar att jag bara fick knarka och skita i allt vad ansvar heter. jag önskar att jag kunde vara så självisk och kall så att jag kunde skita i allt och alla och bara knarka knarka knarka..

Men det kan jag inte. Jag vågar inte ta det steget ner i drogträsket igen. Jag står och väger på kanten hela tiden ska jag, ska jag inte, men jag vågar fan inte. Inte ikväll iallafall.

Vad händer imorgon? Vilket beslut tar jag då? Kommer jag att våga?

ska jag? Ska jag inte?

Idag har vi tvättstuga, sen vet jag inte vad som händer. Åka på dollarstore kanske? Vi måste hålla oss sysselsatta.

Igår blev han erbjuden tjack hemma hos en vän, som tur är så hindrade denna vän honom från att ta. Jag kan inte ens tänka mig hur svårt och jobbigt det måste ha varit. Jag blir jätteledsen men samtidigt stolt när jag tänker på det.

Jag vet inte om jag hade pallat att möta dessa frestelser varje gång jag går utanför dörren. Mitt största hot är nog att jag ska gå på bolaget om jag går ut ensam för jag har ju kapat banden med alla mina vänner. Men han har alla sina kvar och dom verkar inte förstå....

Jag var på möte igår. Vi har skaffat en ny lokal och dom ville ge mig nyckel dit eftersom jag har nyckel till vår nuvarande lokal. Men jag tackade nej.. Jag känner mig inte värdig. Jag har inte tagit ett återfall men jag är så pass nära att det känns inte som att jag förtjänar att vara en betrodd tjänare med nyckel till lokalen. Jag tänkte lämna över pengarna jag samlat in från mötena till någon annan i servicegruppen för att jag litar inte på mig själv om jag tar ett återfall. Jag känner mig värdelös... Inte ens värdig att gå på möten och dela.. En sån som jag förtjänar inte att sprida budskapet vidare..

Men jag går dit iallafall, och jag delar. Jag är brutalt ärlig om allt jag känner och går igenom och jag har blivit tackad för det. Varför förstår jag faktiskt inte.

Vi kämpar vidare.. Dag för dag, stund för stund.