Idag lämnade jag behandlingshemmet där jag spenderat de senaste fyra månaderna för sista gången. Nu är jag inte hemma på permisson längre, nu har jag flyttat hem för gott. Jag skrevs in den 1 februari och skulle vara där i tre månader men när den tiden hade gått så kände jag mig inte redo, så jag sökte förlängning och fick det beviljat. Nu sitter jag alltså här efter fyra månader och har avslutat behandlingen och denna gången känner jag mig faktiskt redo. Så redo som man nu kan bli.

Jag är hemma hos mina föräldrar nu för jag känner mig inte särskillt sugen på att åka hem till en tom lägenhet det första jag gör. En ensam beroende är i dåligt sällskap sägs det ju.. Dessutom har jag inte varit o handlat något så det är helt tomt i kyl och skafferi. Jag ska göra det imorgon hade jag tänkt.

Det känns jättejobbigt och konstigt att min pojkvän inte är hemma. Han åkte in i fängelse ett par veckor efter att jag åkte på behandling och han kommer att sitta tills oktober. Jag saknar honom så att det gör ont, men vi skriver brev och pratar i telefon så ofta vi kan, men det är långt mellan gångerna eftersom han nu bara får ringa veckosamtal och då ringer han mig varannan vecka o sin mor den andra veckan. I hela 15 minuter får vi prata.. woow..

Men vi håller kontakten, det är superviktigt för oss båda tror jag att vi inte glider ifrån varandra bara för att vi är skiljda åt under en längre tid. Jag älskar honom och han älskar mig och vi fixar det här, det vet jag. Han har samma önskan som jag att leva ett drogfritt och lyckligt liv och vi har alla förutsättningar att lyckas.

Jag måste säga att jag mår bättre nu än jag gjort på många många år, kanske inte sedan sen jag var mycket liten. Jag trivs med att vara drogfri, jag känner mig fri och levande och jag håller på att lära känna mig själv igen. Det är spännande och skrämmande på samma gång, men trots alla känslor jag har så behöver jag inte ta några sinnesförändrande medel för att handskas med det, jag tar inte ens mina antideppressiva längre. Jag gick från att ha 8 mediciner när jag klev in i behandlingen till att idag ha 1 och den är bara blodtryckssänkande, inte sinnesförändrande. Men det receptet är snart slut och jag funderar allvarligt på att strunta i att fylla på det, jag måste bara rådfråga läkare först.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för mitt liv idag, jag har fått min familj tillbaka, min hälsa och jag har funnit massa nya vänner och ett nytt sätt att leva. JAG ÄLSKAR ATT VARA DROGFRI. Jag vill aldrig gå tillbaka, men jag lovar ingenting. En dag i taget!

Hej, jag är en beroende som heter Angie och idag har jag varit drogfri i fyra månader. Tack.