Man ska inte klaga på det fina vädret. Det finns ju dom som inte får ta del av det.

Tänkte mest på min pojkvän som sitter i fängelse. Jag har skrivit ett brev till honom idag som jag måste komma ihåg att posta. Jag skulle ha skrivit till honom för längesen, men det har tagit emot varje gång jag satt mig ner för att börja. Jag saknar honom för mycket helt enkelt.

Jag spelar gitarr som en galning varje dag, och han finns i mina tankar hela tiden. När jag sätter mig och börjar skriva en låt så ekar hans namn i mitt huvud och tårarna är inte långt borta. Inte bara när jag skriver eget heller för den delen, utan när jag spelar överhuvudtaget. Jag vet inte varför jag förknippar musiken med honom, kanske för att de är båda mina stora kärlekar i livet.

Jag har kommit fram till varför jag föredrar musiken framför målandet, och det är för att när jag spelar musik så är inget permanent. Om jag inte är nöjd så kan jag ta om och ändra hela tiden tills det passar mig. Jag kan lägga ifrån mig och börja om på nytt. Men när en tavla är klar så är den permanent. Den finns där och stirrar dig i ansiktet med alla sina fel och brister och du kan välja att låta den va eller förstöra den, men du kan inte ändra den.

Jag ska börja måla igen, jag behöver det. Men just nu är jag så inne i musiken och jag vill inte släppa det. Jag gick och köpte en gitarrväska nyss, för att unna mig nåt lixom. Jag fyllde ju faktiskt nyss år.. Så nu kan jag ta med mig gitarren vart jag än ska. Min bästa vän..

Nä nu ska jag snart fara och kolla på en praktikplats. På återseende.