Jag har haft massor att skriva en längre tid nu men jag har inte haft motivationen för att laddaren till min bärbara dator är glapp och det är så jävla omständigt att få den att funka. Och jag vill inte använda morsans dator för jag vill inte att hon ska hitta min blogg. Det skulle inte va hela världen om hon läste det jag skrivit sen jag kom hem från behandlingen men jag vill inte att hon ska behöva läsa det jag skrev när jag var aktiv, och se dom bilder jag la upp då. Jag själv kan inte ens se på dom idag utan att få hjärtklappning men jag vill inte ta bort dom heller just nu för dom visar hur jävla illa det var, och jag vill inte glömma det. Om jag glömmer misären kommer jag glömma varför det är så fantastiskt att vara drogfri och jag är LIVRÄDD för att kliva på igen. Jag har varit drogsugen i helgen och det triggades igång av att jag var i gamla lägenheten och packade grejjer. Och sedan när jag kom till nya lägenheten vart jag påminnd om det gamla när jag såg mina möbler och grejjer som jag har haft medans jag var aktiv. Jag vill inte göra mig av med min 8000 kronors soffa som jag haft i två år bara för att jag har pundat så in i helvete i den. Det känns som att jag flyr från problemet om jag gör mig av med den, jag borde lära mig leva med minnena istället för att trycka undan dom.  Men frågan är om jag utsätter mig själv för onödig smärta? Jag vet inte, allt detta är nytt för mig.

För att handskas med drogsuget och alla andra jobbiga känslor har jag börjat skriva musik. Jag säger inte att jag är särskillt bra på det men det hjälper mig.

Det är otroligt smärtsamt stundvis men det är också väldigt givande. Precis som jag känner när jag målar. Skapande är otroligt viktigt för mig, men använder jag det som en flykt precis som jag gjorde med drogerna? Så fort det blir svårt så vänder jag mig till musiken för att tänka på annat, men det tar inte bort tankarna mer än några sekunder åt gången. Det finns alltid där, jag kan inte fly.

Jag har mått oförskämt bra innan helgen kom med drogsug. Jag var varit som ett lallande fån på rosa moln i flera veckor. Jag har bara levt i tacksamheten jag känner för att få leva ett liv utan droger. Att jag fick chansen att tillfriskna medans så många andra gick förlorade i sjukdomen. Så många har dött på så kort tid.. Det är tragiskt och sorgligt och jag blir arg på sjukdomen. Speciellt när det gäller en kille. Den killen dog för att han hade tagit tabletter och druckit alkohol, en sån där skitsak som jag själv gjorde nästan dagligen. Och jag såg inte han som beroende på samma sätt som jag är, han rökte hash och tog nån opiat men han var inte pundare som jag, i mina ögon. Också hände det som inte fick hända. Han dog i sömen, drunknade i sina egna spyor. Varför? Varför hände det honom och inte mig? Jag var sju resor värre än honom men jag överlevde varenda jävla överdos jag tog. Och jag fick chansen att tillfriskna, men han fick den inte.

Varför?

Frågor utan svar..