Hej allihopa, och tack så jättemycket för era kommentarer! Jag har fått några följdfrågor som jag tänkte svara på nu.

 Jag blev lite förundrad över hur man kan fixa skolan när man ändå tar så mycket och ofta som du gjorde. Tex ta tramadol på toaletten varje rast. Hur var du i skolan? Märkte inte lärarna något? Försökte någon lärare ta tag i det och prata med dig i såna fall? Kunde du följa med på lektionerna? Hade du vänner i skolan? Visste de hur du höll på? Använde de också?

Och sen hemma: När fick dina föräldrar veta? Hur fick de veta? Ofrivilligt, eller berättade du? Hur kunde de inte veta under alla år? Visst bodde du hemma under några år iaf fast du höll på och tog en del?

Jag gick i skolan på halvtid. Sjukskriven pga depression hette det då. Jag försökte att inte vara allt för påverkad på skolan, dom gångerna jag tog där så var det för att bli "normal" annars så kände jag mig sjuk och dålig.. Abstinens alltså. Så när jag tog tramadol så syntes det inte så mycket tror jag. Alltså jag vet inte hur jag kunde komma undan med det så länge. Jag hade en attityd som gjorde att folk inte direkt ville ta en diskussion med mig, jag var väldigt defensiv. Samma sak när jag gick på amfetamin. Då var jag så ingådd på det att jag vart lixom inte speedad och pundig, utan jag kunde betee mig helt normalt. Det enda folk lade märke till då var att jag var borta mer och vart jävligt smal på kort tid. Men när jag var på skolan gjorde jag det jag skulle, och jag har faktiskt jävligt bra betyg.

Det folk kunde anmärka på var att det märktes ju att jag inte mådde bra. Och det var på grund av att jag vart misshandlad av min pojkvän som jag bodde med. Jag berättade det för en av lärarna som jag hade förtroende för, och hon hade jobbat på behandlingshem så idag kan jag se tillbaka att hon kanske misstänkte att det var missbruk med i bilden, men hon sa aldrig nånting.

Jag var öppen med att jag "hade haft ett missbruk" och skämdes inte över det. Snarare använde jag det som att jag var bättre än alla andra för att jag hade gått igenom så mycket skit. (snacka om förnekelse, jag knarkade varje dag och trodde att jag inte missbrukade längre!) Jag såg verkligen ner på mina klasskamrater. Dom flesta hade inte ens blivit av med oskulden och började tjuvröka när dom var 18 år lixom. Men vi kom oftast överens ändå, det fanns några som jag blev riktigt bra vän med.

Några visste vad jag höll på med, och dom använde också. Inte som mig, men ibland. Jag tror att dom knarkade mer när dom var med mig, särskillt en tjej. Jag introduserade henne för en jävla massa droger, och det ångrar jag idag.

Mina föräldrar måste ha levt i nån slags förnekelse dom också. Jag minns en gång när jag hade fått psykos på tjacket, det var en av dom första gångerna jag tog det, också kom jag hem och börja gapa och skrika att det stog en mördare utan för mitt fönster och att det var gängbråk ute på gatan. Mina pupiller såg ut som att dom skulle sprängas ur huvudet på mig alltså. När jag lugnat ner mig så satte dom mig ner och sa att jag måste ju ha tagit nåt, men jag kom med förklaringen att jag hade tagit en tradolan för ryggen och drömt mardrömmar. Min dåvarande pojkvän hade brytit handleden ett par veckor tidigare och fick tradolan utskrivet så jag sa att jag tagit en av han, och mina föräldrar visste att jag hade haft ont i ryggen länge, SÅ DOM KÖPTE DET! Dom sa bara, "jahaa okej, men vi gillar inte att du tar det när du inte har det utskrivet, gör inte om det, gå och lägg dig igen".

Det var många sånna grejjer. Att jag såg lixom i ögonen på dom att dom misstänkte något, men jag blev så jävla arg och defensiv så fort dom sa nåt så dom vågade väl inte fråga. Tekniskt sätt bodde jag hos dom tills jag var 19 år, men  det är bara "på papper" så att säga. Jag stack hemmifrån när jag var 14 år och dom enda gångerna jag var hemma var när jag VERKLIGEN inte hade nånannantstans att ta vägen.

När dom fick veta på riktigt var när jag själv äntligen erkände det. Det var när jag låg på psyket och bestämde mig för att sluta knarka. Jag hade legat på infektion och nästan dött ett par veckor tidigare, och min mamma frågade mig rakt ut vad jag höll på med och jag vart så jävla förbannad att sköterskerna fick hålla ner mig i sängen. Jag vart helt vansinnig och sa saker till henne som svider så jävla ont i mitt hjärta idag. Iallafall så fattade dom väl då hur illa det var, men jag erkände själv och berättade precis som det var när jag låg på psyket ett par veckor senare som sagt.

Det var då jag bad om att få åka på behandling. Jag fick ligga där på psyket i två veckor sedan skrevs jag ut och började naturligtvis knarka igen. 6 månader senare for jag på min första behandling, och ja, ni vet ju vad som hände sen. Jag blev drogfri.