Strax efter jag skrev inlägget igår så fick våran vän tag på E, han hämtade honom inne i stan och körde hit honom. Han var inte i så bra skick, han sa att han bara käkat två benso men jag vet inte.. Han hade iallafall en jävligt bra anledning till varför han dragit från avgiftningen och han hade en bra plan till hur de ska se ut nu framöver. En riktigt bra plan faktiskt.

Jag berättade utan att tveka exakt hur han fick mig att känna när han gjorde sådär igår. Jag sparade inte på krutet det minsta, jag brydde mig inte om hur ledsen han blev. Sen var det bra med det, jag gick och la mig och han var vaken.

Tyckte han var rastlös och nästan lite pundig. Han höll på och dra fram grejjer och hålla på med sladdar o ha sig, men jag tänkte han får väl göra vad han vill.. Han mår nog inte så bra..

Vaknade ett par gånger inatt av att han var antingen vaken eller låg på soffan och sov oroligt.

Sen vaknar jag kl 9 av att dörren stängs. Jag ringer till honom och han säger att han är på väg in till stan...

Han gav upp.

Efter allt som han sa till mig igår så gör han samma sak igen idag. Han skulle "bara" gå in till stan och hämta två ritalina sen skulle han komma hem. Jag blev arg och han la på, sen dess har jag inte kunnat få tag på honom. Nu är den här vännen ute med bilen igen och har hittat honom, han är i en lägenhet mitt i stan och han står och väntar ut honom nu. Att det ska behöva vara såhär alltså??

Jag skrev till E såhär "Hur fan kan du göra såhär mot mig igen efter det vi pratade om igår? Hur många chanser ska jag ge dig??", men naturligtvis - inget svar.

Jag börjar bli riktigt sjuk av allt det här. Mitt hår bara faller bort och magen är helt knäpp. Jag tror jag har fått magsår eller nånting, nåt är definitivt fel. Hur länge ska jag orka? Hur många chanser ska han få? Vad fan ska jag göra?!

Det här är frågor jag ställer mig själv men som jag egentligen redan vet svaret på.. Fast jag vill inte veta svaret.. Jag vill inte ge upp samtidigt som varje fiber i kroppen skriker "du orkar inte mer!!!". Jag kommer gå under alltså, det är så jävla smärtsamt allt det här...

 

lina

21 februari 2012 12:24

:(

http://linamarlene.bloggplatsen.se

 

C

21 februari 2012 14:33

Hej!
Jag följt din blogg ett tag, och är väldigt tagen av din kamp både för dig själv och din pojkvän. Var själv i samma situation med missbrukande pojkvän (dock har jag själv aldrig varit missbrukare själv, dricker inte ens alkohol), men jag stöttade honom till fullo genom att hjälpa honom till avgiftning (efter att han själv tagit beslut om att han skulle dit). Precis som din pojkvän drog han därifrån och fortsatte missbruka. Jag klarade av det i ca 1 år, men sedan behöver man prioritera sitt eget välmående. Särskilt du som själv kämpar så oerhört modigt och duktigt, du förtjänar en stabil tillvaro och stöttning. Du ska inte behöva vara någons back-up som du är just nu. Jag vet hur svårt det är när man är medberoende, fast någon gång kommer man till en punkt när man varken vill, kan eller ska orka mer. Jag och min pojkvän separerade pga detta; han är fortfarande missbrukare nu 4,5 år senare. Jag har fått ett mycket bättre liv än jag kunde föreställa mig utan honom. Såklart kan jag inte uttala mig om vad du borde göra, jag förstår att du älskar din pojkvän, men just nu älskar han uppenbarligen missbruket mer. Och du förtjänar bättre än så. Alla gånger.

 

L

21 februari 2012 17:14

Håller med föregående kommentar! du skriver så bra...du förtjänar inte det här!DU kommer att få ett helt annat liv då du VÄLJER att ej ha det så här något mer. Även som medberonde slår man"rock bottom"...Och det är då du kan börja den resa i livet du verkar förtjäna...önskar dig allt gott!!

 

M

21 februari 2012 19:54

Känner ju inte heller dig, alls, men det du beskrivit här den senaste tiden är ju värsta mardrömmen. Jag tycker som jag tidigare skrivit att du verkar så vettig och stark men det får väl finnas gränser. Typ slänga ut honom och att han är välkommen tillbaka när han är ren, på riktigt? För vad är det som säger att det här som du upplever varje dag kommer att ta slut? han vill säkert, men hans kropp vill ju hellre fortsätta knarka, han får väl ta sig samman åka iväg helt isolerat och bevisa att han har förmågan att bli ren, sen när han kommer tillbaka igen kan ni satsa om det fortfarande är aktuellt. Ursäkta enormt rörigt inlägg men jag är så galet upprörd över hur fruktansvärt hemskt du har det i din tillvaro, blir helt tårögd och det hör inte direkt till vanligheterna. Snälla försök tänka på ditt bästa, i längden! det är ju risk det slutar jättehemskt det här och oavsett så blir det inte bättre av att du hela tiden förlåter honom.
Förlåt för uppriktigt inlägg som du nog inte vill höra... men bara för ditt eget bästa som sagt. Du är ung har hela livet framför dig!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...