Idag för ett år sedan var det min sista dag i missbruket. Det visste jag naturligtvis inte då, och hade jag vetat det så hade jag nog inte åkt på behandling. Natten till idag för ett år sedan så var jag livrädd, jag grät hysteriskt och E fick trösta mig bäst han kunde. Jag ville inte åka ifrån honom, men jag hade inget val. Nästa natt, alltså sista natten hemma var jag mer avtrubbad för jag hade tagit allt vi hade hemma för att slippa känna på ångesten och allvaret som kom smygande.

Det fanns en tanke när jag tog sista sprutan natten innan jag for på behandling - "tänk om det här är sista gången?" men jag vifftade bort den lika snabbt som den kom, så kunde det absolut inte vara.  Det fanns lixom inte på kartan att jag skulle bli drogfri på riktigt.

Jag VILLE bli drogfri. Det är det viktigaste och mest avgörande i min berättelse. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till eller om det ens var möjligt, men jag hade viljan och den viljan gjorde att jag var beredd att göra nästan vad som helst för att lyckas. Det tog emot många gånger, men jag gjorde för det mesta som jag blev tillsagd. Jag hade inget att förlora på att ta rygg på dom som gått före.

Den första månaden på behandlingen var ett helvete. Av många annledningar.. Det värsta var inte avtändningen, det var att vara ifrån E så länge. Han var kvar där hemma i misären och missbruket och jag saknade honom så det gjorde ont. Jag grät mig själv till sömns varje natt, och varje gång jag bad honom komma och hämta mig sa han åt mig att stanna kvar. "Du är inte gjord för att knarka" brukar han säga åt mig, än idag.

När han blev häktad vart det lättare för mig att fokusera på att bli drogfri. Jag hade ingen anledning att åka hem när han var inlåst. Jag hade börjat vant mig vid behandlingshemmet och reglerna som fanns där och avtändningen hade äntligen lagt sig. Då kom motivationen tillbaka, den som jag hade när jag bad om hjälp 6 månader tidigare. Jag kämpade fortfarande mot drogsuget, men jag hade bestämt mig för att hålla mig drogfri åtminstånde tills han muckade, sen fick vi se. En bra plan just då för det gav mig ett mål, ett slutdatum.

Då klarade jag inte av att tänka på vad som väntade mig där hemma. Det var för smärtsamt att tänka på att jag skulle behöva flytta hem utan E, att han skulle vara kvar i fängelset flera månader till efter att jag var fri. Vi skrev brev och pratade i telefon ibland, och det gjorde det lite lättare men inte mycket.

När mina tre månader på behandlingen var slut så fick jag panik, jag var inte redo att flytta hem alls. Jag ville ansöka om förlängning, först snackade de om tre månader till men det vart för mycket så jag sökte en månad och fick det. Sista månaden där var inge vidare, för behandlingshemmet gick i konkurs och fick nya ägare och då vart de jävligt struligt, ingen behandling alls utan mer förvaring. Vi bara satt och väntade på att tv:n skulle slå igång i stort sett, men det var ändå bättre än att vara ensam i stan.

Sen flyttade jag hem, men inte hem till min lägenhet utan till morsan och farsan. Jag fick tillbaka familjen under tiden i behandlingen, och det har gjort mycket för min drogfrihet kan jag säga. Jag klarade inte av att åka tillbaka till lägenheten, jag var dit på en permiss och hämtade lite grejjer och det var hemskt att kliva rakt in i mitt gamla liv. Se hur vi bara lämnat allt, det såg precis ut som när jag for även fast E bott där en hel månad utan mig. Han hade inte varit där särskillt mycket, han tyckte det var för jobbigt att vara ensam där utan mig tror jag.

Min underbara mor fixade snabbt en ny lägenhet åt mig och jag flyttade efter ganska exakt en månad hos föräldrarna. Jag älskar mina föräldrar, men jag klarade inte av att bo där en dag till. Jag har inte bott hemma på många år och det kändes helt fel att bo hemma igen, fast ändå mycket bättre än i gamla lägenheten.

Under den här tiden fick jag praktik på en affär i ett köpcentrum en bit utanför stan och jag trivdes jättebra där. Jag gick på tre NA-möten i veckan och gjorde service, träffade massa nya vänner i gemenskapen och på jobbet och mådde faktiskt riktigt bra. Det var en skön sommar måste jag säga, den enda nackdelen var att jag otrivdes i min kropp och saknade E så in i helvete.

Sommaren närmade sig sitt slut och jag fick nys om ett nytt jobb som personlig assistent så jag slutade på praktiken. När E muckade den 9 oktober var jag mellan jobben, och när jag började jobba som personlig assistent så hade jag precis börjat fatta att E inte skulle hålla sig nykter. Det vart bara fel alltihopa, jag jobbade två dagar och den tredje dagen sa jag upp mig, inte enbart pga E's missbruk men det var en betydande faktor.

Jag gick på samtal hos en kvinna ang mitt medberoende, det började jag med innan han muckade och jag fortsatte ett par veckor efter han kom hem. Vi kom fram till tillsammans att jag skulle sätta upp regler för att inte bli medberoende, och jag var helt med på det. Jag var stenhård i början med att han inte fick komma hem när han var påverkad och det var fan det jobbigaste jag varit med om tror jag. Han försvann i långa perioder åt gången och jag var helt psykiskt knäckt så tillslut la jag ner den reglen, men en regel finns kvar och det är att han ALDRIG får ta med droger till lägenheten. Den reglen funkar riktigt bra, han har hittills aldrig tagit hit nånting, så dum är han inte.

Jag slutade gå dit och prata med henne, jag slutade göra väldigt många saker som jag brukade göra. Jag slutade gå på möten, slutade träffa folk etc.. Blev helt förtvivlad ett tag och bestämde mig för att börja knarka igen men gjorde det inte.

Och det är väl där vi är nu tror jag. Jag är fortfarande arbetslös men har ett nytt jobb på g, E missbrukar fortfarande men går på en och samma dos nu och får komma hem när han tagit. Han går på subutex förästen ifall det är nån som inte fattat det. Han tar en fjärdis om dan.

Och jag har 1 års drogfrihet imorgon. Och nykterhet också för den delen, jag dricker inte alkohol heller.

Det har varit ett jävla år måste jag säga, både det bästa och tyngsta jag varit med om tror jag. Det har gått fort och fruktansvärt långsamt samtidigt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag är iallafall oerhört tacksam idag att jag valde den här vägen och fick alla sidovinster som kom med drogfriheten. Den största och bästa är utan tvekan relationen till familjen. Utan dom hade jag nog inte fixat det.

 

Johanna

31 januari 2012 18:50

Är så sjukt imponerad över vilken stark människa du är. Shit,du anar inte!

 

Sophie

31 januari 2012 18:53

Du är grym tjejen!! Grattis till ettårsdagen <3 det är en speciell
Känsla. Kramar sophie

http://Www.tweenerpie.blogspot.com

 

Lina

31 januari 2012 21:20

Grattis:D Bra jobbat.. Vet du,ibland tror jag att man har för höga förväntningar på sig själv o från omgivningen.. Att under 1 år ska man ha fått ordning på precis allt! Men vissa saker sitter ju mycket långt o djupt inom en..relationer för min del, det är mitt största problem..O kollar man tillbaks sen man var 11-12 år gammal så har det ju varit med helt fel killar..t.o.m sen barnsben..Något får en/mig att kämpa med näbbar o klor för att få saker o ting att falla på plats..det tar tid att tillfriskna.. Så slå inte på dig själv!!! Kramar/Lina

http://linamarlene.bloggplatsen.se

 

pertti

1 februari 2012 04:19

Grattis till 1års drogfrihet! Mycket bra jobbat. Du är ett mirakel,hoppas din pojkvän får komma iväg på behandling så att du kan börja ta hand om dig själv och får börja med vissa rutiner man mår bra av.Bra jobbat än en gång.Kram min vän.

 

Therese

1 februari 2012 19:42

Hej och grattis till ettårsdagen!
Jag har läst din blogg ett bra tag nu och jag slås alltid av din ärlighet och hur stark du verkar vara. Tyvärr är det alltid lika tråkigt att läsa när du skriver om hur dålig du känner dig, men du har rätt att vara låg ibland, det har alla rätt till!
Hoppas att detta året gett dig fler anledningar till att hålla dig nykter :) Lycka till!
Kram från Therese :)

 

N

5 februari 2012 17:30

jag känner igen mig så otroligt mycket i din historia! ska in på ett behandlingshem om ca tre veckor, för andra gången. det första gången stannade jag i 3 dagar, efter det kände jag mig helt enkelt tvungen att avbryta och åka hem, just för att min pojkvän var kvar i ett aktivt missbruk & dessutom hemlös. jag var livrädd att han skulle dö, varje dag. kunde inte koncentrera mig på mig själv, även om jag så fruktansvärt gärna ville bli nykter. så jag åkte hem & föll efter bara ett par dagar tillbaks in i missbruket.

men för två månader sedan kom min pojkvän med i subutexprogrammet, något han kämpat med i över tre år. efter detta så har allting vänt! han bor i en eftervårdslägenhet, jobbar & tränar regelbundet och mår så jävla bra. vi har det bättre tillsamman nu än vi någonsin haft!

dock är jag själv kvar i missbruket, även om jag minimerat doserna. dock ska jag nu trappa ner & sedan direkt in på det där hemmet.. är motiverad samtidigt som min kille har det bra, är nykter & stöttar mig. det funkar inte om man inte kan fokusera totalt på sig själv & sitt tillfrisknande.

nu blev detta väldigt långt.. det jag vill komma fram till är att programmet verkligen kan göra under. jag vet inte ifall din kille har sökt in ? det rekommenderas verkligen, tror inte att min pojkvän hade levt många år till om han inte kommit in. inte jag heller för den delen, eftersom vi drog ner varandra så oerhört.

hoppas verkligen att det löser sig för er. jag vet vilket helvete det är att vara tillsammans men en aktiv missbrukare medan man själv försöker bli nykter..

massa kramar & lycka till

http://-

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tror att jag mår lite bättre idag. Jag vet inte, vill inte riktigt känna efter. Har iallafall fått prata med min man på telefon idag och det var uppskattat. Vi pratar mycket om hur det ska bli när han muckar, hur vi ska undvika att hamna i samma ...

Hej mina vänner. Nu var det ett tag sedan igen.   Jag har varit inne i en svacka. Deppar ihop totalt. På behandlingen har dom som regel att man måste ringa och sjukskriva sig varje dag som man är hemma. Jag ringde första dagen och sa att jag var ...

Först av allt måste jag bara säga tack till JP som skrev en jättefin kommentar till mig. Det värmde verkligen!   Saker och ting börjar hända med mig nu. Jag har fått en ny medicin som jag börjar må skitbra på. Den heter Venlafaxin och det är nora...

Ja nu var det ett tag sen jag skrev igen. Jag är kvar på kvinnoboendet och har börjat behandlingen. Det går väl hyffsat eftersom jag fortfarande är kvar här. Jag lyckades göra min första hela vecka på öppenvården och det känns bra. Men segt som fan. ...

Nu är jag inne på andra halvan av behandlingen och det går bra. Jag körde min lifestory igår och det har väckt väldigt mycket känslor hos mig. Särskillt mycket om mitt ex J som misshandlade och torterade mig i mer än ett år. Han är en stor del av min...