Har nyss kommit hem från willys med mamma, det vart en riktig storhandling idag. Brukar passa på när jag har fått pengar också brukar jag och E unna oss nåt speciellt till middag, ikväll blir det nog fläskfillé. Tanken var att han skulle följa med och handla men han vart bjuden på hockey så det är klart han ska få gå på det. Jag är inte omöjlig ;)

Jag fick en femhundring av morsan för hon tyckte att vi skulle gå ut och käka middag på min 1årsdag, kände lite dåligt samvete för hon vet ju inte att farsan och jag har bokat tid för min tatuering den dagen.. Jag får väl ge tillbaka femhundringen om hon blir alldeless för upprörd, men det tror jag inte hon blir.

Gud det var så skönt att sätta sig i soffan och bara slappna av nu, fattar inte hur jag kan bli så slut bara av att åka och handla alltså, jag skulle kunna somna nu!

Längtar tills E kommer hem så vi kan laga middag och mysa lite. Det är han som är kocken i detta förhållande, jag lagar ALDRIG mat. Han gör till och med frukost åt mig för det mesta haha! Önskar att jag var lika bra som han i köket så jag kunde laga en romantisk middag till honom.. Men jag får väl lära mig..

Morsan och mormor är helt fantastiska i köket, det finns inget som dom gör som jag inte tycker om. Kanske borde gå i matlagningsskola hos dom. Nä men jag är inte helt värdelös i köket, men jag är inte lika duktig som E är så de blir alltid han som lagar mat. När han satt i fängelse så lagade jag mat hela tiden men de behöver jag inte nu hehe.

Har ingen aning varför detta inlägg handlade om mat faktiskt, kanske för att jag börjar bli hungrig och det är matlagning på tv:n..

Nä undra om man ska vila sig en stund kanske?

Hej tappra bloggläsare.

Idag har jag och pojkvännen städat hela lägenheten och tvättat all tvätt, skönt som fan att få det gjort, särskillt när man är två för då går det fortare.

Han är just nu i stan och knarkar och jag har suttit framför datorn så länge att jag ser suddigt och har huvudvärk. Jag är less, för jag ville inte att han skulle åka men jag vet ju att han gör det ändå. Han skulle inte bli borta så länge men nu har det gått 2,5 timme.. Fattar inte varför jag blir så less just nu, det här händer ju hela tiden..

Ingenting har förändrats, allt är samma samma hela jävla tiden..

Jag har fått höra att jag har ett jävla tålamod, och det kanske jag har, men ibland så blir jag otålig och vill ha förändring helst igår..

Har många tankar i huvet om min egen nykterhet också. Tänker på det här med gemenskapen och hur jag har vänt min hemmagrupp i anonyma narkomaner ryggen. Det verkar inte gå så bra för dom om man läser på facebook (dom har en grupp för att uppdatera förändringar etc) och jag får lite dåligt samvete.. Jag bara sket i dom typ, la ner all service jag gjorde och gick därifrån. Jag vet inte hur dom tar emot mig när jag kommer tillbaka, känns som att det är många som tror att jag klivit på oavsett vad jag säger så det känns lite tungt faktiskt att gå dit och hämta 1årsmedaljen. Jag måste släppa det där, allt sitter i mitt huvud, är så jävla paranoid alltså..

När jag gick där i sommras så var jag så jävla trångsynt. Jag såg det som att det inte gick att vara drogfri och nykter om man inte gick på möten. Dom som inte gick på möten var ute och knarkade, punkt slut.

Det är skrämmande att se tillbaka på det såhär i efterhand, jag vill absolut inte va en sån människa och därför har jag tagit avstånd.. Jag skämms som fan för det..

Tänk alla som jag dömde ut totalt utan att ens blinka. Inte öppet naturligtvis men för mig själv, i mina tankar. Jag kunde gå in på ett möte och se någon som jag knarkat med och tänka "jävla hycklare ta en vit bricka" när de i själva verket har längre drogfritid än mig! Hur fan kan man tänka så? Jag är ju en hemsk människa..

Tror det är det jag är rädd för att andra ska tänka om mig. Att eftersom jag har varit borta nu i 3 månader därifrån så måste jag ha klivit på och att jag bara ljuger.. Rädslor rädslor vad fan gör ni med mig?

Känner en tärd ångest i kroppen. Dels för det jag suttit och skrivit nu och för att min pojkvän kommer hem snart och jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte styrkan att dölja hur jag mår med ett leende, det blir bara fejk och det ser han, men jag orkar inte prata om det heller..

Usch ja orkar inte.............

Det blev ingen tatuering igår, men det blev en tidsbokning till onsdag nästa vecka! Det passar skitbra för då är det den 1 februari och min 1årsdag. Är så jävla taggad nu så ni fattar inte..

Efter pappa var klar med sin gaddning så gick vi och åt på resturang, det var jättemysigt och vi borde absolut göra det oftare. Jag tycker om att umgås med min pappa ensam, för vi har så mycket gemensamt. Vi gillar samma musik, spela gitarr, tatueringar och mycket mer. Jag tog med mig en Bruce Springsteen skiva som jag fått låna av honom så vi lyssnade på våran favorit hela vägen i bilen. Och på onsdag blir det samma sak igen, fan va ja längtar!

På torsdag ska jag på en arbetsintervju, jag har varit där tidigare och pratat och nu ska vi väl snacka om när jag ska börja antar jag? Jag vet inte riktigt det är min handläggare på arbetsförmedlingen som ordnat det. Det är bara praktik än så länge, men det finns goda chanser att få anställning framöver. Känner mig dock inte särskillt peppad inför det, jag vet inte riktigt varför. Har antagligen blivit förslöad när jag har varit hemma flera månader och tappat självförtroendet lite.. Känns inte som att jag kommer kunna ge allt på ett arbete just nu..

Men jag måste ju rycka upp mig nu, jag kan inte leva såhär längre. Min pojkväns missbruk blir inte bättre av att jag går hemma och är arbetslös, och jag mår definitivt inte bra av det.

Vad händer idag då? E har åkt in till stan och skulle fixa en metadonflaska till en kille sen skulle han ringa och vi skulle åka till hans "extrafamilj" för han skulle hjälpa dom med nå lister eller nåt? Vet inte om jag är så peppad på det heller, känner mig inte så pigg men klockan är ju bara 13 vad ska jag göra hemma hela dagen? Har svårt att ta mig upp från soffan dock.. Skulle gärna lägga mig och sova ett par timmar..

Godmorgon och tack för era kommentarer, blir så peppad när jag läser det ni skriver.

Idag ska jag åka med min far till en närliggande stad och KANSKE tatuera mig. Han ska tatuera sig och jag ska följa med och prata med tatueraren och se om jag vill att han ska göra den. Men allt det här har jag skrivit om förut.

Igår var jag och käkade lunch med min underbara mormor på stan sen åkte vi och shoppade en bit utanför stan där jag jobbade i ett köpcentrum för ett par månader sen. Jag hade presentkort kvar sen jul och det var skönt att bli av med dom, kom hem med två skjortor. Jag älskar skjortor.

Sen träffade jag E på stan och vi åkte och hälsade på hans "extrafamilj", jag var egentligen helt slut och ville åka hem och lägga mig på soffan men mormor tyckte jag skulle ställa upp och följa med honom så jag gjorde det. Hon är rolig min mormor..

Nu måste jag hoppa i duschen och göra mig klar, farsan hämtar mig kl 13. Är lite nervös, tänk att jag kanske kommer hem med en tatuering, och inte vilken tatuering som helst! Men det får ni se när det är klart.

Igår på eftervården så fick vi en uppgift som hette Personlig utveckling, uppgiften skulle göras i grupp vilket jag tyckte var konstigt för det var högst personliga frågor. Frågor om bästa egenskaper osv..

Jag stirrade på frågorna och fick ångest, hade ingen lust att göra uppgiften alls. Jag var i en grupp med tre män som alla är mycket äldre än mig och dessutom alkoholister, de började prata om hur det var för dom när dom jobbade och skötte jobben men att dom alltid vart så drickasugen när klockan började närma sig hemgång och så.. Jag kunde inte relatera alls. Sen frågar de mig vilken min bästa egenskap är och jag visste inte vad jag skulle svara. Dom frågade "men säger aldrig någon nått bra till dig, typ vilket bra jobb du gjort?" Jo det gör dom väl men jag lyssnar inte så jag vet inte riktigt vad dom säger..  Ångrade mig på en gång, vill inte framstå som en osäker liten tjej som inte kan ta åt sig av komplimanger, men så är det ju..

Sen skulle uppgiften redovisas, vi satt i en ring och alla fick svara på en eller två frågor som var med i uppgiften, precis innan det var min tur så var vi tvungen att avbryta för tiden var slut, skönt!

Men jag åkte därifrån jättelåg, mådde verkligen inte bra. Jag ringde till min pojkvän men han skulle dröja ett tag så jag åkte hem och la mig på soffan. Sen när han kom hem så tyckte jag att han var så annorlunda, det kändes verkligen som han hade tagit nåt annat än sub men jag pallade inte fråga honom så jag gick och la mig. Han märkte ju naturligtvis att det var nåt och han la sig brevid mig också pratade vi om det och då kändes det mycket bättre.

Han berättade hur han känner varje dag när han kliver upp och åker in till stan för att ta droger.. Att han inte vill åka och han mår jättedåligt över att han lämnar mig varje dag och han fattar inte varför han gör så. Jag vet varför han gör så, för att jag har gjort en behandling och fått kunskap om vad beroendesjukdomen innebär men det har inte han. Vi pratade om att han ska läggas in på avgiftning snarast möjligt och jag sa att när han väl är i behandlingen så kommer han att få svar på de flesta av frågorna som han har. Han kommer att förstå varför vi missbrukare gör som vi gör, för att vi har inget val. Sjukdomen styr oss.

Vi pratade om möten också, och vi pratade om den personen jag var när han kom hem och den personen jag är idag. Han sa att han vart så stolt när han följde med mig på möten och såg hur engagerad i service jag var, att jag var mer levande, och jag höll med. Han frågade om vi skulle börja gå på möten tillsammans, även fast han hatar det, så gör han vad som helst bara jag ska må bättre. Jag sa att jag kan inte dela när han är med och då sa han åt mig att öva, låtsas som att det var ett möte nu och att jag skulle dela för honom. Han fick börja, sen delade jag om det jag har gått igenom och hur det var när det var som värst. Jag var helt ärlig och sa precis som det var och det har jag aldrig sagt till honom förut.

Det kändes så jävla bra att få ur mig allting. Det känns jättejobbigt samtidigt att vara ärlig om hur dåligt jag mår pga hans missbruk, men han vill att jag ska vara det så jag har lovat att jobba på det.

Vi kommer att fixa det här, det kommer inte att bli lätt men det ska gå. Jag tänker iallafall inte ge upp.

Hallå Hallå.

Ikväll är det eftervård, ser fram emot att bli klar med det nån gång.. Hade varit där 17gånger förra gången och man ska ha 25 gånger sen blir det cermoni. Det ser jag fram emot men ändå inte... Ska bli skönt att det är gjort men man sitter i en stor ring med massa folk också ska alla säga några snälla ord till/om en, usch tycker sånt kan va jobbigt.

Pojkvännen gick precis, han skulle in till stan och göra nånting, jag orkar inte bry mig. Jag vet ju att han knarkar varje dag nu, ingen mening att fråga längre. Jag visade han min blogg förut, han har hela tiden vetat om att jag har den men han har nog inte läst den på över ett år.. 2 kanske.. Jag vet inte om jag vill att han ska läsa det jag skriver nu eftersom jag skriver så mycket om honom. Han kanske inte skulle gilla det, vad vet jag?

Det började med att en tjej jag känner bad mig gå in och läsa på en fanatisk AA-blogg där hon hade hamnat i nån diskussion om vem som egentligen har rätt att föra budskapet vidare etc etc. Blev fan mörkrädd alltså, snacka om trångsynta människor det finns! Måste erkänna att jag var rätt fanatisk när det gällde NA i somras (har aldrig gillat AA) men är absolut inte det längre. Jag går inte på möten längre och jag kan fungera ändå, visserligen har jag inte ett lika innehållsrikt och fint liv som jag hade då, men jag fungerar.

Med det menar jag att jag är arbetslös, träffar inge folk i gemenskapen längre (förutom på eftervården) och gör inte ett skit på dagarna.. Men det beror inte enbart på att jag inte går på möten, men livet känns lixom lite tomt utan andligheten och gemenskapen..

Känns konstigt att erkänna för mig själv att jag saknar gemenskapen lite grann. Jag har blivit avskräckt nu sen jag slutade gå och insåg att jag klarar mig utan dom. Så insatt som jag var i sommras får mig i efterhand att tycka att det var lite obehagligt hur förändrad jag blev. Jag mådde bra och så, jättebra, men jag var absolut inte mig själv.

Lagomt är nog bäst, jag överdoserade NA i sommras och blev lite nojjig, men nu är det dags att börja ta sig tillbaka. Jag måste ju dit och ta min 1årsmedalj snart, och sen blir det nog lättare.. Måste bara komma iväg...

Har helt tappat det här med att prata och dela också, märker det på eftervården när vi har delningsrunda i början. Jag blir alldeless stel och rösten blir konstig när jag pratar, det kommer inte lika lätt som det gjorde förut. Resten av tiden när vi har diskussion och så säger jag absolut ingenting, är bara rastlös och vill åka hem typ. Tycker det är skitjobbigt, för jag brukar ha lätt för att prata och uttrycka mig men det har helt fallit bort.

Nä undra om man ska hoppa i duschen och göra sig klar för eftervården..

Igår kom E hem precis innan jag skulle åka och käka middag med familjen. Ville nästan inte åka ifrån honom för jag har saknat honom så mycket dom här två dagarna han har varit borta, men jag åkte iallafall och käkade middag och hälsade på mormor en sväng och när jag kom hem hade han tänt ljus och dukat fram till filmmys! Min älskling.. Han får mitt hjärta att smälta.

Jag brukar alltid kliva upp 1-2 timmar innan honom, sen kryper jag ner igen efter en stund och myser medans han halvsover, han älskar det!

Idag borde jag iallafall göra nåt vettigt, jag skulle behöva få tag i en bra skrivare så jag kan skriva ut några bilder som jag ska ha med mig till tatueraren, så jag kanske åker in till stan och fixar det idag. Får se vad E ska göra, han tog inge sub igår så han lär va lite halvdålig idag och vilja medicinera sig..

Jag börjar känna mig lite hängig igen, hoppas jag inte blir sjuk IGEN jag blev ju frisk nyss..

Jag skulle behöva ringa hyresvärden också.. Hmm.. Varför tar de emot så in i helvete?

Igår vart jag skitsur på min pojkvän. Jag misstänker att det var PMS som spökade för att jag vart skitförbannad över en småsak.. Han skulle komma hem kl 21 men kom aldrig och sen sa han att han somnat på soffan hos sin polare och skulle komma hem idag istället, och då höll ja på att flippa för att han skulle ha gått och handlat innan han kom hem och när han väl berättade att han inte skulle komma så hade affärn stängt, och jag var utan toapapper och cigg!

Så jag fick kliva upp och släpa mig iväg på affärn imorrse istället.. Har lugnat ner mig men jag hatar när han är borta. Tänker alltid "vad har han tagit nu som gör att han inte vill komma hem", samtidigt blir jag avundsjuk på honom som kan va ute och knarka och ha roligt och jag tog det jävla beslutet att sluta knarka. Kanske därför jag blir så sur också..

Hatar verkligen PMS alltså. Fattar inte, borde inte det försvinna när man äter p-piller? Har ingen aning alltså, men det blir alltid såhär ca 1-2 veckor innan.. Tycker det är skitjobbigt!

Hatar att va en bitch. Vill vara den perfekta flickvännen.. Men så har jag alltid varit, har alltid varit rädd för att vara mig själv och skrämma bort mina pojkvänner så då har jag förändrat mig istället. Alltid anpassat mig till deras behov osv.. E har aldrig ställt nåt krav på att jag ska vara annorlunda på nåt sätt, utan det är mitt gamla beteendet som finns kvar att jag vill vara perfekt för hans skull. Hatar det, vill bara slappna av och vara trygg i mig själv.

Vilket tärt inlägg det blev, märks att det är nåt lurt med mina hormoner..

Kommer att ångra detta inlägg sedan, det känner jag redan nu.