Igår var jag på ett NA möte och det kändes bra, vart lite besviken att det var så lite folk där men då vart vi klar tidigt och det är ju också skönt.

När jag kom hem så var min pojkvän hemma, han hade lagat mat så det var bara att sätta sig ner o äta. Jag var så jävla trött så det var skönt att han hade gjort det.. Sen hade hans systerdotter frågat om hon fick sova hos oss för hon hade bråkat med sin kille och det fick hon. Vi såg på film och käka massa onyttigt sen sov vi..

Nu imorrse så gick min pojkvän för han skulle lämna igen ett tv-spel han hade lånat, han skulle komma hem snart för vi skulle hitta på nåt idag men han har inte kommit än.. Det lär väl dröja ett par timmar till kan jag tänka mig.

Folk säger att han borde ställa upp för mig mer, och min första tanke är att ja det borde han, men med vad? På vilket sett? Ska jag kräva att han alltid ska sitta hemma med mig? Det kan jag ju inte göra..

Och vi har inte direkt ekonomi att alltid gå ut och hitta på saker heller.. Så jag vet inte vad jag ska hitta på för att försöka locka honom bort från drogerna. IDIOT tänker ni nu, men det skiter jag i.

Ni får ursäkta men jag börjar bli less på att höra att han är ett svin och att jag borde be han fara och flyga för att jag älskar honom, jag tänker inte ge upp bara för att det är lite jobbigt nu. När man älskar nån så finns man där, i både med och motgångar.

Sen att mitt medberoende kanske inte gör han några tjänster vet jag också om, så ni behöver inte påpeka det heller.

Men jag kan hålla med om att han behandlar mig som skit emellanåt. Inte att han är taskig eller nåt sånt, han är så kärleksfull och fin när han är här, men han lämnar mig ensam hela tiden och är hellre ute och knarkar. Det gör mig ledsen, och det har jag berättat för honom och han mår jättedåligt över att han gör så. Men saken är den att är man beroende så är man. Drogerna går först, så är det bara.

Det känns som att jag ger er massa luckor nu så att ni kan ge er på mig och hacka hål på mina argument, men fine gör det då. Jag orkar inte bry mig...

Har ingen aning varför jag skrev ett sånt här inlägg nu faktiskt, men jag orkar inte försvara honom även fast jag gör det. Jag är så förvirrad.. Orka...

Klockan 2 inatt gick jag ut och tog en promenad. Min pojkvän kom hem och verkade helt påtänd men svor att han inte var det och jag mådde bara dåligt. Försökte gå och lägga mig men kunde inte sova så jag gick ut..

Med gråten i halsen gick jag 30minuter och försökte skingra tankarna. Mina ben tog mig längre och längre bort hemifrån, jag hade ingen lust att gå hem men tillslut så vart det så kallt att jag var tvungen att vända. Jag la mig på sängen med kläderna på, efter en stund stängde han av tv-spelet och la sig brevid mig. Han frågade vad jag tänkte på och jag började gråta. Jag fick ur mig en liten del av allt jag går och bär på men ångrade mig efteråt och försökte ta tillbaka allting, det gjorde honom bara förvirrad.

Jag sa men kan inte du berätta vad du tänker på istället? Han tänkte flera minuter, sen började han berätta. Jag tror att jag inte ens fattat hur dåligt han mår egentligen. Jag vet ju att han mår skitdåligt för det ser jag ju på honom, men han har nog också jävligt mycket som han bär på..

Jag blev ledsen, sa att det känns som att vi inte kan prata med varandra längre. Vi höll om varandra och ingen sa nåt på en lång tid. Sen sa han att det kommer att bli bättre, och jag trodde honom.

Han har fått ett startdatum, det blir behandling snart. Först avgiftning och jag tror att det skrämmer honom mest. Men det kommer att bli bra, jag kommer sitta med honom varje dag om han vill det.

Jag har jättesvårt att skriva nu. Inlägget jag egentligen hade skrivit men raderat var mycket bättre och nu är jag missnöjd och omotiverad.

Vill bara säga till "N", tack för kommentarerna, det är precis som du säger. Folk förstår inte.. Och det här med subutex/metadon programmet har jag försökt förklara för jag vet inte riktigt själv hur det ligger till. Men dom har iallafall intagningsstopp i våran kommun, så jag vet inte riktigt hur det blir med det. Han vill ju det, samt få medicin för ADHD:n men för det krävs att han är drogfri först och där är vi ju inte än..

Det här inlägget vart inte alls nå bra. Tycker det inte beskriver hur jag kände igår eller vad som hände, men jag kan inte skriva nå bättre just nu. Suck.. SuckSUckSUCkSUCK.

Fan Fan FAN jag skrev nyss ett asjobbigt inlägg men lyckades radera allting!! Vad less jag blir..

Jag ska försöka berätta sen vad som hände inatt men jag orkar inte nu när allt vart raderat.. suck..

Igår mådde jag inge vidare som sagt, hittade ju den där artikeln men det var inte allt. Jag var deppig och hade ångest långt innan det.. När E kom hem igår såg han att det var nåt och frågade mig flera gånger om jag ville prata men jag kunde inte.. Jag erkände iallafall att jag mådde dåligt och det brukar jag inte göra så lite framsteg iallafall?

Förstår inte varför jag är så sluten.. Varför kan jag inte öppna mig när jag mår dåligt? Varför kan jag inte berätta vad jag tänker på? Ni som följt mig ett tag har kanske märkt att det händer ibland att vi pratar ut om allting och att jag brukar må lite bättre efteråt, men sen nästa gång så är det samma sak igen, jag blir sluten igen..

Det tar tvärstopp lixom. Det jag vill säga maler på i huvudet på mig som en evighetslång konversation men ur munnen kommer det ingenting. Och när jag försöker säga nåt så blir det inte ens i närheten av hur jag hade tänkt mig i mitt huvud att det ska låta.

Men det var gårdagen. Idag så ska E ringa till soc och be att få läggas in på avgiftning. Han sa det till mig alldeless innan han gick, och jag blev så glad att jag inte kunde säga nånting. Vafan är det för fel på mig? Han frågade "vad tycker du om det gumman" och jag sa bara "mm jo det är ju bra".. !!?!?!?!?! Fattar inte.. Skulle vilja hoppa upp och ner och bara tjuta av gläde men jag vet inte om jag är rädd för att bli besviken kanske.. Bättre att inte hoppas för mycket..

Jag har så mycket innom mig som bara vill ut men det kommer ingenting. Jag gråter aldrig när jag blir ledsen längre, som igår till exempel när jag hittade artikeln och fick den där sjuka reaktionen så ville jag bara gråta efteråt men det gick inte.

När jag går på eftervården och ska presentera mig så tjocknar det i halsen och jag blir känslosam. Helt sjukt, bara jag öppnar munnen lite grann så känns det som att allt bara ska explodera ut, och därför blir jag rädd och säger ingenting. Men det gick bra att dela på mötet i fredags iallafall, det var skönt att få ur sig lite grann.

Det är eftervård ikväll förästen, det blir min 20de gång den här gången, man ska ha 25 innan man är klar så det är inte så långt kvar nu! Jag vet inte om jag är en utav dom som kommer att fortsätta gå där frivilligt, jag vill bara bli klar nån gång..

Vi får se vad den här dagen har att erbjuda. Hoppas E kommer hem med några bra nyheter.

Försökte vrida nacken av flickvän

Efter ett bråk slängde en 21-årig man från *********** ner sin flickvän på golvet, tog tag om hennes hals och försökte vrida nacken på henne – två gånger.
Kvinnan svimmade och fick åka till sjukhus.
Nu åtalas mannen för händelsen.

sitter i köket och skakar, kan knappt skriva.. Jag hittade den här artikeln som jag ramat in för längesen. Det är mig det står om.. Hade av nån anledning den på väggen i gamla lägenheten, nu klarar jag inte av att se den. Ni får ursäkta bildkvalitén men mina händer skakar så mycket, tror jag måste spy..

Tusen tack för kommentarerna som trillat in sedan jag skrev sist. Det blev inget inlägg igår av nån anledning, jag satte mig faktiskt ner och började skriva men kände att jag inte hade nåt särskillt att dela med mig av..

Vi for iallafall och hälsade på E's "extrafamilj" och åt middag där, egentligen skulle E på krogen och käka o kolla på fotboll med sina polare men han åkte inte. Jag var också bjuden men jag kände mig lixom.. Alltså jag känner mig utanför på nått sätt. Jag känner mig som värsta tönten, eller som om jag skulle va bättre än alla andra för att jag inte dricker eller tar droger längre. Drogfriheten är inte lika jobbigt som nykterheten, det är den som gör att jag känner mig utanför.

Det känns jättejobbigt att inte kunna vara med o göra roliga saker bara för att det är alkohol med i bilden. Jag känner mig utanför och ensam som fan.. Och ju längre ner i drogerna E sjunker desto värre blir det.. Han försvinner in i en gemenskap som brukade vara min gemenskap men nu står jag här ensam kvar på andra sidan.. Det suger.

Han har åkt nu för han skulle på frivården, och han lär ju bli borta ganska länge. Han tog ingenting igår så... ja ni vet.

Utanför är dagens ord iallafall.

Ja just de, fick en fråga varför jag valde att tatuera just en ros och det har jag inget bra svar på faktiskt. Jag har alltid älskat rosor och jag har en på överarmen också, fast den är inte alls lika snygg som den på halsen vart!

God förmiddag tappra bloggläsare. Jag blev väckt av min mormor för en stund sedan, hon undrade om jag ville följa med på en kryssning till sommaren och självklart så ville jag det! Började direkt tänka på sist vi for för 3 år sen.. Jag hade precis tagit ett återfall på amfetaminet dagen innan och hade lite halvpsykos hela natten innan vi skulle fara så ni kan ju tänka er hur packningen blev.. Hade avtändning hela resan dessutom.. Men den här gången ska det bli annorlunda!

Igår så var jag med min pojkvän och hans vän (som också heter E) ner i en källare och sköt luftpistol. Det var så jävla roligt och självklart så var jag bäst. E (han som är vän inte pojkvän) sa till mig att tjejer är oftast naturligt bättre än killar på att skjuta och det verkar stämma för båda dom har skjutit mycket mer än jag har gjort.

Sen vart de lite stressigt för att jag skulle ju som sagt på ett NA-möte och vi hade tänkt käka innan, så vi drog en snabb pizza och jag vart några minuter sen till mötet men det gjorde inte så mycket. Dom vart glad att se mig kan jag säga, och jag vart glad att se dom. Jag fick min medalj och kunde faktiskt dela! Hör och häpna lixom, det var inte alls så illa som jag hade målat upp det i huvet. Det känndes som att komma hem på nått sätt, och jag känner nu att jag skulle vilja gå på möten oftare.

Igårkväll så kollade vi på en 3timmar lång film och sen gick vi och la oss, jag blev lite ledsen en stund, kände mig kluven lixom.. Försökte förklara att det känns som att jag inte hör hemma någonstanns längre, i någon gemenskap alltså. Jag hör inte hemma i missbrukar kretsarna för jag har varit drogfri så länge och jag hör inte hemma i  NA gemenskapen för att jag lever med missbruket så tätt inpå mig.

Jag vet lixom inte riktigt vem jag är just nu. Men det är ett problem som kommit och gått i många år egentligen. Det brukar lägga sig så småning om, men det finns alltid där i bakhuvet.

Idag vet jag inte riktigt vad som händer, vi pratade igår om att vi kanske skulle göra nån god middag och så, vi får se vad det blir.

Jag har ett svar till en kommentar jag fick också; Planen för E är att han ska in på först avgiftning och sen behandling. Vi väntar på ett startdatum från socialtjänsten, och har väntat sen innan jul så jag kan känna att det borde fan bli dags snart! Jag vet inte riktigt vad det sitter i, men vi väntar iallafall... o väntar..

Varifrån fick jag inspirationen att lägga av med allt? Hmm.. Ja det var nog alla konsekvenser och sjukhusbesök som satte bollen i rullning om man säger så. Det var inte roligt längre, det var bara jobbigt och jag mådde aldrig bra oavsett vad jag tog. Hade alltid haft sånt flyt i flera år och klarat mig från polisen och så men allt börja lixom falla på nått sätt, det gick inge bra för mig på slutet.. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt och bara grät och skjöt i mig droger typ, och då kände jag att det inte var värt det. Sen så fick jag en del påtryckningar från socialtjänsten också som började hota med LVM så då tog jag tag i det själv och for på behandling istället.

Ta hand om dig!