Idag känns det också helt okej, jag klev upp lite tidigare för att vänja mig för att jag ska börja en kurs imorgon som är på tre veckor sedan ska jag väl förhoppningsvis ha en praktikplats. Men det var så tråkigt att va vaken vid den tiden så jag gick o la mig igen o sov till tolv..

Jag är lite rastlös tror jag, mest pga det här med lägenheten. Jag vill helst veta nu på en gång om jag får den eller inte. Jag ska ringa socialtjänsten imorgon och fråga hur det blir med min eftervård och då ska jag prata med dom om lägenheten också.

Jag har inte gjort ett skit idag, mest suttit framför tv:n och legat en stund i hängmattan. Jag ser faktiskt fram emot morgondagen, annars brukar jag ha sån ångest innan jag ska göra nåt nytt men nu känns det bara spännande. Jag ska ringa min kontaktperson imorgon också o träffa henne. Får se vad hon säger om allt detta.

Jag saknar tjejerna på behandlingshemmet. Jag fick ett sms av en av medlevarna som sa upp sig strax innan jag åkte hem och hon sa att hon hade döpt sin blomma efter mig och att hon tänkte på mig. De va väl gulligt? :)

Jag är så jävla uttråkad.. Undra om jag ska gå på affärn o köpa bananer bara för att göra nåt..

Idag har det kännts bättre, jag var på ett möte ikväll och det hjälpte mycket. Efter mötet åkte jag och morsan direkt och kollade på en lägenhet åt mig och den var helt okej. Kanske inte i den statsdel jag önskade men det är ett lugnt område så vitt jag vet. Jag hoppas jag får den så slipper ja hålla på o stressa o leta efter en annan. Den här var så gott som klar att flytta in i redan nu till veckan om jag skulle vilja det.

Jag måste skriva brev till min pojkvän och berätta att jag blivit av med lägenheten. Jag vet inte vad han säger men han tycker nog att de är bra att jag får börja om nån annan stans. Blir nog roligt för han när han muckar och inte veta hur vårat hem ser ut.. Men jag är inte orolig, han är så lugn och stöttande i alla situationer. Vi kan klara vad som helst. När det blir såhär tungt för mig så saknar jag han ännu mer. Jag har alltid förlitat mig på honom att ta hand om allt, o framförallt ta hand om mig. Jag förstår inte hur han orkat. Det kan inte ha varit lätt om jag säger så.. Han är helt fantastiskt. Jag ska ringa hans mamma den här veckan och planera en resa ner till anstalten med henne så vi kan besöka honom tillsammans. Tyvärr så blir det bevakat besök för min del eftersom jag är dömd för narkotikabrott, vi kommer inte ens att få ta i varandra :(

Men jag blir glad bara jag får se han. Jag är tacksam att vi kan brevväxla och prata i telefon 15min varannan vecka, det kunde ha varit mycket värre.

Jag har inget drogsug iallafall. Det är jag otroligt tacksam för, allt detta hade varit så mycket värre om jag hade haft det att kämpa emot också. Stort tack till min högre makt för det.

Jaha då kommer man förmodligen att bli hemlös igen då.. Jag har ett andrahandskontrakt på min lägenhet och killen som äger den hade skickat ett mail till mig för två månader sen att han ville ha tillbaka den men det har inte jag sett eftersom jag varit på behandling. Och igår tog jag äntligen mod till mig att maila honom och fråga om jag fick hyra ett år till för det har jag skjutit upp i flera månader och nu fick jag alltså detta till svar. Att jag har tills slutet på månaden på mig att flytta ut! HELVETE!!!

Det här är det sista jag behöver just nu känns det som. Men kanske det är precis det jag behöver eftersom jag inte kunnat bo i lägenheten sen jag kom hem från behandlingen, jag är fortfarande hos mina föräldrar. Alla minnen och sånt shit.

Men till slutet på månaden?? Hur FAN ska jag lyckas med det??

Det går tungt för mig nu.. Igår hade jag det jobbigt också. Jag for in till stan och gick och solade, sen fick jag för mig att jag skulle "råka" gå förbi där alla pundare och alkisar håller hus men som tur var så var det ingen där. Jag gick på ett möte på kvällen och nån sa att jag "måste sluta jiddra med mitt tillfrisknande" vilket jag verkligen tog åt mig av. På ett bra sätt. Det är precis det jag gör nu, jag håller på och testar gränser och det har jag fan inte råd att göra. Rätt som det är så kliver man över den där jävla gränsen och sen är det slut. Tack och godnatt lixom. Fan jag behöver ett möte känner jag, måste kolla upp vart det finns nåt ikväll.

Det är superfint väder ute men jag känner inte längre för att gå ut, men jag känner inte för att sitta inne heller. Sen kommer mormor och ska gå ut med hunden och jag har ingen lust att förklara för henne varför jag är så deppig nu.

Jag känner iallafall inte för att knarka eller supa. Det skulle bara göra saken ännu värre. Tur att jag har den insikten..

Idag känns det tufft. Jag har fått för mig att det är Guds fel för att jag ber han om mod och styrka också ger han mig en sån här utmaning.

Det är alltid lika svårt att komma på en bra början på ett inlägg.

Anledningen till att jag skriver är det jag tänker på mest just nu. dvs RÄDSLOR.

Jag är livrädd för att ta ett återfall och just nu är jag ensam och då kommer tankarna smygande.. Jag är hos mina föräldrar och det finns alkohol i huset vilket gör mig fett nervös. En ensam beroende är i dåligt sällskap och det stämmer som fan på mig iallafall. Jag funderar på om jag ska ta och åka in till stan och sola solarium eller nåt bara för att hålla mig sysselsatt. Men då kommer tanken att på stan finns det missbrukare och systembolaget o tänk om jag blir sugen? Jag blir rädd att jag ska isolera mig från människor pga rädslan för återfall. Hur fan hanterar man allt det här när man är relativt nynykter? Jag har fått tipset att gå på så många NAmöten som möjligt och engagera mig i service och det har jag inga problem med för jag ÄLSKAR gemenskapen i NA! Men jag vet inte vart jag ska börja, jag måste skaffa en sponsor, helst igår skulle jag ha gjort det. Men jag har så jävla svårt att ta kontakt med människor. För mig är det lite som att fråga chans när man gick på lågstadiet..-hej vill du bli min sponsor? Tänk om personen säger nej! Då dör jag ju.

Mormor skulle iallafall komma förbi och hämta morsans hund så jag tar nog en sväng ner på stan efter det, hoppas jag iallafall. Jag måste utmana mina rädslor så jag inte blir isolerad som så många gånger förr.

Jag tänker på mina medsystrar på behandlingshemmet. Jag saknar dom som fan.. Bättre vänner får man leta efter och det gör mig ledsen att vi är skiljda åt. Men jag kan alltid åka upp och hälsa på dom, jag är välkommen tillbaka till behandlingshemmet om det känns jobbigt har dom sagt. Det känns tryggt.

Igår var jag o handlade kläder på birsta för nästan två tusen spänn! Jag var ju så mager förra sommaren så jag hadde inga kläder som passade. Men nu har jag det och det känns skönt. Finns inget värre än att gå på stan i kläder som gör en obekväm och osäker.

Idag lämnade jag behandlingshemmet där jag spenderat de senaste fyra månaderna för sista gången. Nu är jag inte hemma på permisson längre, nu har jag flyttat hem för gott. Jag skrevs in den 1 februari och skulle vara där i tre månader men när den tiden hade gått så kände jag mig inte redo, så jag sökte förlängning och fick det beviljat. Nu sitter jag alltså här efter fyra månader och har avslutat behandlingen och denna gången känner jag mig faktiskt redo. Så redo som man nu kan bli.

Jag är hemma hos mina föräldrar nu för jag känner mig inte särskillt sugen på att åka hem till en tom lägenhet det första jag gör. En ensam beroende är i dåligt sällskap sägs det ju.. Dessutom har jag inte varit o handlat något så det är helt tomt i kyl och skafferi. Jag ska göra det imorgon hade jag tänkt.

Det känns jättejobbigt och konstigt att min pojkvän inte är hemma. Han åkte in i fängelse ett par veckor efter att jag åkte på behandling och han kommer att sitta tills oktober. Jag saknar honom så att det gör ont, men vi skriver brev och pratar i telefon så ofta vi kan, men det är långt mellan gångerna eftersom han nu bara får ringa veckosamtal och då ringer han mig varannan vecka o sin mor den andra veckan. I hela 15 minuter får vi prata.. woow..

Men vi håller kontakten, det är superviktigt för oss båda tror jag att vi inte glider ifrån varandra bara för att vi är skiljda åt under en längre tid. Jag älskar honom och han älskar mig och vi fixar det här, det vet jag. Han har samma önskan som jag att leva ett drogfritt och lyckligt liv och vi har alla förutsättningar att lyckas.

Jag måste säga att jag mår bättre nu än jag gjort på många många år, kanske inte sedan sen jag var mycket liten. Jag trivs med att vara drogfri, jag känner mig fri och levande och jag håller på att lära känna mig själv igen. Det är spännande och skrämmande på samma gång, men trots alla känslor jag har så behöver jag inte ta några sinnesförändrande medel för att handskas med det, jag tar inte ens mina antideppressiva längre. Jag gick från att ha 8 mediciner när jag klev in i behandlingen till att idag ha 1 och den är bara blodtryckssänkande, inte sinnesförändrande. Men det receptet är snart slut och jag funderar allvarligt på att strunta i att fylla på det, jag måste bara rådfråga läkare först.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för mitt liv idag, jag har fått min familj tillbaka, min hälsa och jag har funnit massa nya vänner och ett nytt sätt att leva. JAG ÄLSKAR ATT VARA DROGFRI. Jag vill aldrig gå tillbaka, men jag lovar ingenting. En dag i taget!

Hej, jag är en beroende som heter Angie och idag har jag varit drogfri i fyra månader. Tack.